I många år trodde Farah att saker och ting skulle kunna förändras på fredlig väg; med glödande stämma sällade hon sig till demonstrationstågens taktfasta rop: ”Icke-våld! Icke-våld!” Sedan såg hon hur ickevåldet förlorade sitt inflytande eller snarare, att det aldrig haft något inflytande, att det var en stor lögn. Att världen inte alls byggdes av goda avsikter och välvilja. Det var mer sannolikt att välvilja väckte en hänsynslös pöbel, i stånd till de vidrigaste övergrepp.

Hon såg hur de storvulna parollerna hade privata agendor i släptåg. Flickor som suktade efter att klä av sig nakna, pojkar som längtade efter att få svänga med flaggor – många saknade helt enkelt tillhörighet, ombads att rätta in sig i leden, bakom parollerna, och när de vägrade pekades de ut som förrädare. ”Åt helvete med revolutionärerna”, sa Farah till sig själv, men hon var omringad av dem. ”Det är mitt folk, min grupp.” Hon visste detta. Hon ville peka ut misstagen, orsakerna till att allt gick fel, men hon kunde inte uttrycka det.

Den råa styrkan triumferade inte, inte heller rättvisan. Såvitt Farah kunde se befann sig Egypten i en permanent och obotlig nedgång, och i omvärldens ögon sjönk landet i en dimma av idioti: till höger återfanns de nationalistiskt-religiösa galningarna, till vänster den humanitära medkänslans slavar, de som dyrkade den universella deklarationen för mänskliga rättigheter och uppfattade den som en konstitution som borde styra allt liv på planeten. Men världen var mer komplex än så; planeten stod inför underskott på resurser, energikriser och allt möjligt vansinne signerat den moderna människan, kapabelt att slunga henne tusen år bakåt i utvecklingen.

Mitt i denna virvelvind av tankar varseblev hon Ahmeds otrohet, och vid denna punkt insåg hon att den fara som hotade världen också kunde ta sig in i hennes eget liv, och göra henne illa. I spegeln såg hon, genom sin egen historia, en reflektion av revolutionens och filantropins alla galenskaper, högerns såväl som human rights-anhängarnas dåraktighet.

Och hon tog ett beslut att ändra på sitt liv.

Människor hon alltid tänkt på som de onda, de som hon kallat idioter, som log mot henne och höll fast vid sin optimism, tog hem blommor att ställa i sina vaser, anlade gator och satte upp gatubelysning, de som bar vapen och fick andra att lyda, de som påtvingade andra Rättvisa enligt skeva måttstockar, de som alltid lyckades hamna överst och ändå kastade ut smulor och skräp åt de under sig, de som alltid räckte ut en hand åt henne trots att hon äcklades av att fatta tag i den – vad fanns det egentligen för substans i hennes ställningstagande, frånsett ett virrvarr av hatfulla idéer och åsikter hon lånat från böcker och frossat på?

Guds förbannelse över litteraturen, över toleransen och förlåtelsen: hennes lycka låg i hennes egna händer. Tiden var mogen för pånyttfödelse, världen vecklades ut och öppnades för henne som en blomma.

Hon skulle till och med resa i tiden.

***

Polisen frågade vart de var på väg, och hon sa: NEOM. Han bar inte, noterade hon, standarduniformen utan en elegant vit och himmelsblå, befriad från stjärnor och örnar, och på bröstet ett emblem med påsydd text, Airport Security. Inga flighter till NEOM i dag, sa han, så hon förklarade att Farid Bey bjudit in dem att flyga i hans privata plan. Konstapeln pekade bort mot en avskild gate.

De gick däråt, och Farah konstaterade att utanför terminalen fanns polisen överallt på post, men på insidan sköttes och övervakades allt av flygplatsens egen säkerhetspersonal, som uppenbart var en självständig enhet. Hon tog det som ett gott tecken.

De kom fram till gaten och möttes av en kvinna ur kabinpersonalen. Hon var klädd i rosa och höll upp en digital skärm med texten: Dr Farah Ismail Al Hakim. Farah kände sig stolt. Kvinnan förde dem in i en guldfärgad lounge. Hade de ätit frukost? undrade hon, och när de svarade nej, det hade de inte, frågade hon om de ville äta här eller ombord. Farah, som vara otålig att komma iväg, sa: ”Ombord är bättre.”

Kabinkvinnan gav dem var sitt glas med lätt bubblande, gul dryck och förde dem till planet. De åtföljdes av en man, också han klädd i rosa, som drog deras väskor.

Hennes far hade gått bort bara några månader efter hennes giftermål med Ahmed; hans hälsa hade börjat vackla från och med den där lyckliga dagen och Mubaraks avgång. När azaa var över reste Ahmed till Alexandria för att umgås med en vän på kvällen, medan hon dröjde kvar i familjens hus i sällskap med sina mostrar. Hennes mamma hade fått ett utbrott: ”Det är på grund av dig!”, rasade hon. ”På grund av dig! Du mördade denne man. Drog skam över honom och över oss alla med ditt bröllop. Jag önskar att de dödat dig i Tahrir så skulle vi ha sluppit dig.”

Det ogrumlade ursinnet chockade Farah, men angreppen skulle komma att fortsätta.

Först hennes delaktighet i revolutionen, och så tillkännagivandet av förlovningen med Ahmed: hennes familjs inställning till henne förändrades, och hennes relation till sin mor – inte särskilt bra från början – försämrades. Hennes enda syster, Amal, som gift sig med en hög officer i säkerhetstjänsten, hade först vägrat att tala med henne, därpå konfronterat henne:

”Varför, Farah? Varför ska du ner till Tahrir och förolämpa polisen och armén? Har min Hassan nånsin gjort nåt som förargat dig? Och hans familj sen? De är ju poliser och militärer allihopa, eller hur? Pappa var också officer i armén!”

Och Farah, som aldrig gillat politisk dagsdebatt och föredrog historisk och filosofisk argumentation framför åsikter à la talkshow, omfamnade sin syster och försäkrade henne att hon själv aldrig umgicks med folk som förolämpar militärer eller poliser, att goda och dåliga människor återfinns i alla läger, och att vad demonstranterna ville så var det att ge de goda chansen att få visa sin potential i varje institution.

Hon hade utgått från att det var politiska meningsskiljaktigheter som skapade missämja i familjen, såsom i de flesta egyptiska hem när den revolutionära oron grep omkring sig, men den kvällen efter azaa stod det klart för henne att det verkliga skälet till deras kyla och den spända stämningen var hennes bröllop. Ditintills hade hon lyckats övertala sig själv att hennes fars samtycke, efter att ha träffat Ahmed, berodde på att han accepterat behovet av förändring, att en ny gryning skulle randas och att en ny generation var på uppgång, men också på att hon och Ahmed var gjorda för varandra. Men inför sin skrikande mor kunde hon inte längre hålla sanningen ifrån sig, den smackade till henne som en spottloska i ansiktet: hennes fars samtycke hade givits mot hans vilja och för att dölja hans känsla av vanära.

I det att modern ångat på och förbannat den dag hennes livmoder spottat ut Farah, drog Amal in sin syster till ett annat rum och förklarade allt: hur deras far fått sin första hjärtattack efter att ha kommit tillbaka från Tahrir; hur de alla kände till att hon låg med Ahmed före bröllopet och hur de ansåg henne vara ett hopplöst fall; hur rädda de varit för en skandal, för att hon inte skulle gifta sig över huvud taget och därför till sist givit sitt samtycke.

Medan han levde hade Farah sett på sin far som den godaste som fanns och den vackraste själen i världen; trots sin militära bakgrund och fyrkantighet hade han ändå, tänkte hon, respekterat hennes beslut och åsikter. Nu fick hon veta att vad hennes fars syn på saken angick, så var hon inget annat än en källa till skam som borde skylas över fortare än kvickt.

För Ahmed berättade hon inget av detta. Efter faderns död besökte hon blott sällan Alexandria och då vanligtvis tidigt på morgonen för att klara av en eller annan förpliktelse – och så snabbt tillbaka: hon stannade aldrig över natten. Hennes mor svarade inte längre när hon ringde och hon ringde inte heller själv, brydde sig inte alls om att ha kontakt med dem. Förutom med Amal, ska sägas, som då och då skickade fotografier på sina barn.

***

När de steg ombord på planet fylldes Farah med välbehag. Hon var i framtiden! En framtid som välkomnade henne och bar på löften. Bara åtta platser i huvudkabinen, men vart och ett av sätena var klätt i brunt läder och kunde dras ut till en säng. En hopvikt yllefilt låg på varje plats.

Planet lyfte. Nasseem sträckte sig efter Farah men hon drog filten över sig och sa: ”Jag ska sova en stund.”

Om ändå hennes far hade följt sina instinkter, varit mer orubblig och vägrat godkänna giftermålet. På den tiden var hon i alla fall mer eller mindre beredd på att bryta med familjen, men hennes fars lirkande och beredvillighet att tolerera hennes ståndpunkter medförde att hon hela tiden återupptäckte sin kärlek till honom och omprövade sig själv. Nu när han var borta, och hennes mor och syster konfronterat henne med sanningen, var hon argare än någonsin, både på sin far och den röra hon hamnat i på grund av honom.

Och hon kände skuld, eftersom han älskat henne, verkligen älskat henne. Rädd att förlora henne hade han undertryckt sina sanna känslor ända tills de briserat och tagit livet av honom.

Varje gång hon efter faderns död ringde sin syster eller mor, eller reste för att träffa dem, gjorde de allt de kunde för att befästa dessa skuldkänslor, till dess hon helt upphörde att träffa dem eller ringa för att få senaste nytt.

Det var under Eid, och hon hade inte ringt modern och modern hade inte heller hört av sig. Den andra dagen, när skuldkänslorna gnagde i henne, ringde hon systern och fick veta att modern gett sig av på hajj utan att meddela någon, och planerade att stanna borta i månader och bo i Medina med sin moster som flyttat till Saudiarabien för många år sedan: i de Ädlaste Männens hem, den Utvalde Profeten, må Böner och den Renaste Frid förlänas honom.

På grund av allt som hänt berättade Farah aldrig för familjen om skilsmässan. Amal och hennes man hade för en tid sedan flyttat till NEOM, Hassan hade lämnat sitt jobb för en bättre anställning i NEOM:s säkerhetstjänst, och hennes mor besvarade varje WhatsApp-meddelande med en mekanisk ström av böner och koranverser.

Vid sidan av ömkan är en människas värsta fiende skulden. En läxa hon lärt sig i tidiga år, på gymnasiet, när hon blev förälskad i en universitetsstudent, en man som var äldre än henne och bodde i byggnaden mittemot deras; han hade sett henne i fönstret en gång och lett mot henne, eller vinkat.

Tilltagsna Farah. Vem som åtrår något skulle inte vänta på det – så när hon fick syn på honom vid tobakskiosken gick hon dit och bad att få använda telefonen som hängde i sin kedja, och så låtsades hon ringa ett samtal. Studenten drack coca-cola och lät blicken fara inspekterande över hennes spensliga kropp. Hon avslutade samtalet och såg honom rakt in i hans gröna ögon, och när kioskägaren var upptagen höll hon snabbt upp telefonen, visade på displayen och viskade: ”Det är mitt nummer förresten.”

De följande dagarna ringde de varandra ideligen, klarade snabbt av introduktionen och nådde vad-har-du-på-dig-stadiet. Likväl avböjde Farah inviterna att komma hem till honom – ända tills han påstod sig vara utmattad, sedan sjuk, att han inte kunde ta sig ur sängen. Driven av ömkan och skuldkänslor smet hon ut och tvärs över gatan.

Pojken hade tryckt ner henne, hamnat överst, penetrerat henne. Farah gick igenom mycket smärta den dagen; inte bara smärtan från såret mellan benen utan därtill smärtan från hans lögner. Han hade inte alls varit sjuk; hon var ett offer för sina egna skuldkänslor och sin ömkan för honom. Hon hade beundrat honom, tyckt om honom, men efteråt hatade hon honom. Hatade alla ögon som inte var bruna. Hon väntade tills hon fick sin menstruation, sedan bröt hon förhållandet. Ett par månader senare, när det akademiska året nådde sitt slut, flyttade studenten därifrån och återvände till sin hemby.

Detta alltså varför hon, när hon träffat Ahmed, slingrade sig och inte ville ge sig åt honom fullkomligt.

Också efter att hon gjort det höll hon igen. Hon gjorde sig till offer. Berättade för honom utan omsvep att det som hänt var mot hennes vilja. Hon grät. Rasade. Hon spelade kärlekens spel och utnyttjade hans känslor för henne. Hon höll hans hjärta med ömkans handskar på och knöt honom till sig.

Med Ahmed lärde hon sig att kärlek tarvar smart hantering, emotionell ingenjörskonst, för att försäkra sig om den älskades närhet. Det var i detta skede alla böcker, encyklopedier och romaner, hon slösat bort sin tid på att läsa kom till undsättning. En snabb blick på Ahmeds sociala bakgrund, i kombination med hans personliga erfarenheter, sa henne genast att han, som vilken egyptisk man som helst, aldrig skulle acceptera att hon inte var oskuld. Hon kanske till och med skulle förlora greppet om hans hjärta. Men om hon intalade honom att hon var oskuld, att hennes första sexuella erfarenhet skulle bli med honom, då skulle skuldens frö automatiskt planteras i honom och ett stort träd av medlidande och grämelse växa upp och binda honom till henne.

Och allt hade löpt enligt planen tills hon, av ren leda, sabbade allt.

I det att revolutionen stagnerade, gick från stormigt hav till krusningar i en liten damm, förvandlades också deras kärlek, och sedan blåste berömmelsens och rikedomens och framgångens vindar upp och svepte bort Ahmed.

Farah stirrade ut genom fönstret, utsikten fylldes av NEOMs illuminerade underverk. Hon såg valar som gled genom skyn, vulkaniska fjärilar vällande från trädgårdar, svärmar av bålgetingar som vaktade de levande byggnaderna och vars yttertak pryddes av jättelika liljor som alstrade elektricitet från solen, tåglarver som slingrade genom underjordiska tunnlar, svävare som flöt en tum ovanför asfalten, olika träd formade som palmer, palmer formade som solcellsdrivna gatlyktor, mobilmaster och trafikljus med röda glödlampor längst upp, som sömnlösa hjältars ögon, som enögda monster behärskade av vägens lagar, ett barn som grät i det att vatten kringforsade hans fötter, en kamel dök upp vid bergens klippiga sluttning, en måne knäckt itu, mitt på torget en flammande eld, men utan hetta, ofarlig, dissekerade stjärnor förevisades i glaslådor, en trehövdad kinesisk drake med guldkrona på varje huvud, museer fyllda med underverk men inga berättelser, en region i form av en stat, en stat utan någon gemensam vision, en kvinna som födde en kvinna som skulle äga henne, väldiga gröna betesfält för kamelerna, ännu större för golfbanor, herdar, var och en längre än nästa, tre celebra trollkarlar, gator i civilisationens geometriska rutnät, en vidsträckt tropisk trädgård under glaskupoler, konstverk och skulpturer på jättelika laserupplysta torg.

Hon stirrade ut mot former och färger och ljus hon inte hade några ord för. Flygvärdinnan dök upp och bad dem att spänna fast bältena och la till, på engelska, ”Welcome to NEOM”.

Framtidens stad. Framtidsstad. De tusen undrens stad.