KRISER OCH FORMLÖSHET¹

Mitt land, Syrien, har befunnit sig i konstant kris under hela mitt liv. Undantagstillstånd har rått alltsedan 1963 och ersattes 2012 av antiterroristlagar. Syrien har under dessa sex decennier förändrats från ett diktatoriskt enpartisystem till en ny form av politiskt sultanat som inte tycks sky några medel, inte heller folkmord på den egna befolkningen.

Syriens politiska kristillstånd har alltid gått hand i hand med en lika kronisk kris vad gäller det fria ordet och andra uttrycksformer. Först censurerades vi av Baathpartiet genom en kraftigt begränsad yttrande- och mötesfrihet. Den fria pressen reducerades från ett dussintal oberoende tidningar och tidskrifter till endast två ”statliga”, båda kontrollerade av Baathpartiet. Offentliga möten blev straffbelagda. Det syriska samhället blev alltmer toppstyrt och statsmakten skaffade sig total kontroll över alla offentliga och medborgerliga aktiviteter. Även författarförbundet kom att styras av Baathpartiet.

När man idag talar om yttrandefrihet och dess begränsningar, handlar det i allmänhet om politiskt förtryck som hindrar människor från att göra sina röster hörda, tala fritt och uttrycka sina idéer och åsikter. Den här typen av politiskt förtryck har alltid rått i Syrien liksom i många andra länder runt om i världen. Det finns emellertid en annan, mer svårdefinierbar kris för det fria ordet: en blockering av själva uttrycksförmågan, omöjligheten att ens inför sig själv uttrycka sina erfarenheter i ord eller i andra uttrycksformer. Det kan ske när ens erfarenheter är så extrema att alla ens uttrycksmedel, inklusive orden, omöjligen räcker till, är hjälplösa. Själva vårt språk eller ’våra språk’ befinner sig i kris. Det är som om våra traumatiska erfarenheter, åtminstone tillfälligt, raserar själva vår uttrycksförmåga. Jag kallar det som sätter alla våra uttrycksmedel ur spel för Det Fasansfulla (eng. atrocious, arab. al fazee´). Ordet betecknar, som jag använder det, en våldsam, brutal och chockartad förlust av former (eller gestalter): en förlust av mänskliga kroppar, av miljöer, bostadsområden och andra gemensamma sociala rum, som, tillsammans med ovissheten om framtiden och våra öden, innebär en förlust av hela den referensvärld som en gång gjorde orden och våra andra uttrycksmedel möjliga och meningsbärande, och därmed gör oss oförmögna att ens komma åt upplevelsen av denna förlust.

Litteraturen har ägnat sig mycket åt hot mot yttrandefriheten men endast lite åt det som inte går att uttrycka eller gestalta. Man skulle till och med kunna säga att litteraturen och det offentliga samtalet i väsentlig grad formats av mer eller mindre riskabla konfrontationer med yttre hinder för det fria ordet, där yttrandefriheten betraktats som det givna slutmålet och tecknet på att hinder och hot övervunnits. Det krävs ett paradigmskifte för att, med de verktyg vi har till vårt förfogande, förstå och hantera de helt andra problemställningar som rör det vi inte kan uttrycka eller gestalta, inre hinder för yttrandefriheten. Att uttrycka sig och gestalta något (eng. represent) innebär att omvandla erfarenheter till tankar, lidande till mening (orden för att ’lida’ och att ’mena’ (ngt) har samma rot på arabiska). ’Representation’ är uttryck plus form: att ge våra uttryck en specifik form eller gestalt, hämtade antingen från vår egen kulturtradition eller från de många olika kulturer som står oss till buds idag i vår exiltillvaro.

Denna återskapandets omöjlighet kan således ha sin grund i något av följande två fenomen, eller i båda: vår oförmåga att uttrycka oss själva med ord, färger eller ljud… kan bero på att våra erfarenheter är så extrema, så helt utan motstycke att vi inte kan foga in dem i gängse former, dvs. vår kulturtradition saknar adekvata uttryck för dem. (Och detsamma kan vara fallet med de andra kulturtraditioner vi har tillgång till.) Den andra grundorsaken är av mer relativ art - vi kan kanske uttrycka oss men utan att något nytt av värde eller mening tillförs. De former vi använder förminskar erfarenheten eller dränerar den på mening. Rigida, stelnade kulturelement tenderar att göra just det. Ta till exempel klichéer, som bokstavligen kan ’döda’ levande upplevelser och erfarenheter.

Vad gör vi när vår förmåga att uttrycka oss är avstängd från källan inom oss? När vi med andra ord står inför en dubbel kris, en som rör våra liv och en annan våra uttrycksmedel: när vi torteras, våldtas, förnedras, fördrivs, förlorar hem och närstående, och vi saknar ord. Orden saknas oss eller är hjälplösa därför att våra erfarenheter är alltför extrema och fasansfulla, därför att vi inte har någon att tala med, någon som kan förstå och bekräfta det fasansfulla vi varit med om och därmed hjälpa oss att omvandla det till en berättelse. Under den mordiska regim som styrt Syrien i nu 58 år har det syriska folket, som till 96 % är under 60 år, berövats alla former av offentliga samtal och diskussioner. Det har funnits ytterst få möjligheter att göra sin röst hörd, att träda fram som individ och förmedla sina svåra lidanden. Jag har drabbats av denna dubbla kris två gånger i mitt liv, jag menar två extremt akuta kriser inom ramen för det syriska samhällets kroniska kristillstånd.

Så, vad gör vi, hur reagerar vi? Jag urskiljer tre olika svar: destruktivt våld, ohämmad gråt och att dö i tysthet. Våld har vi sett mycket av i Mellanöstern, men inte tårar och inte död i tysthet, även om gråten ingalunda är mindre politisk än våldet. Inte heller den osynliggjorda döden. Våldets framträdande roll hör samman med hur världen ser ut idag (med statsmonopol på våldsutövning) och med kapitalismens logik. Döden, och än mer tårarna, tillhör privatsfären, medan våld är ’sexigt’ och medialt gångbart, i synnerhet det våld som utövas av andra än statsmakter. Vi tänker inte på tårar som berättelser, som uttryck för våra känslor när orden överger oss. Vi har inte utvecklat instrument för att tolka tårars budskap. Litteraturen har inte engagerat sig i vare sig gråt eller uppgivenhetens tysta död (som vanligtvis föregås av självvald isolering, av social död och förlusten av tillit till omvärlden, som Jean Amery, förintelseöverlevare, formulerade konsekvenserna av nazisternas tortyr). Detta berör både litteraturens och traumats villkor. Litteraturen är oftast ett sent svar på våldsamma händelser eller trauman, särskilt när den som skriver är den traumatiserade. Ty så länge vi är ett traumas fånge, dvs. fortfarande är traumatiserade, kan vi inte återskapa det. I vår del av världen gråter kvinnorna mer än männen då de inte äger samma rättigheter att tala. Det verkar som om de gråter mer här i Europa också.

Tårar är uttrycksfulla, de förmedlar något, men formlöst, ogestaltat. Ja, även våld och att dö i det tysta ger uttryck för något, men är snarare svar på den inre blockeringen, på avsaknaden av språk för erfarenheterna. Dessa svar är ersättningar för något annat (Ersatz). Den avgörande skillnaden mellan å ena sidan våld, tårar och död i tysthet och å den andra litterära, konstnärliga och teoretiska uttrycksformer, är att de sistnämna är fördröjda svar, tillkomna åratal efter de traumatiska erfarenheterna. Att gestalta eller formulera något har en kommunikativ och social funktion, kan ge upphov till samtal och en kollektiv sammanhållning, medan däremot våld, tårar och död i tysthet, inte kan det.

Det vi i Syrien kallar ’fängelselitteratur’ är ett fördröjt svar på den första krisen i landet, då tusentals människor arresterades och torterades och fick sitta av långa fängelsestraff. Lika många blev massakrerade eller avrättade i det ökända Tadmur-fängelset, vilket i sanning var en tortyrkammare och ett förintelseläger. Jag kallar det ett fördröjt svar eftersom de första texterna publicerades först cirka tjugo år efter krisen och då låg dess mest akuta fas ännu längre bak i tiden. Det tycks således omöjligt att formulera sig innan traumat helt släppt sitt grepp. Och häri ligger paradoxen: så länge vi fortfarande är traumatiserade, dvs. i ett akut kristillstånd, kan vi inte formulera eller gestalta våra erfarenheter, och när vi kan det många år senare har vi börjat glömma. Våra minnen är inte tillförlitliga, särskilt inte när det gäller chockartade, traumatiska erfarenheter. Fängelselitteraturen blev genom sin fördröjning huvudsakligen vad vi kan kalla en vittnes- eller överlevnadslitteratur, skriven långt efter våra mest traumatiserande erfarenheter. Och drivkraften var inte sällan ett behov av självförsvar, av att demonstrera sitt trots och sin ståndaktighet. När jag nu återvänder till boken om min tid i fängelse, publicerad för bara tio år sedan (dvs. 16 år efter mina 16 år i fängelse och 32 år efter att jag arresterades och torterades), tycks jag mest av allt ha velat framhäva min egen livsduglighet, att jag överlevt fångenskapen, förblivit vital och aktiv och att jag nu kunde objektifiera fängelseerfarenheten som stoff för en intellektuell analys. Jag är viss om att det var mycket som jag då, i skrivande stund, inte kunde aktualisera, och än mindre återskapa idag, eftersom det har gått förlorat i de traumatiserande erfarenheternas stumhet.

Man kan undra om talet om våld som ett svar på våra ords hjälplöshet inför Det fasansfulla inte samtidigt blir ett legitimerande av just våld. Det är mycket möjligt. Våldet finns. Men vi kan inte förstå våldet i Syrien och Palestina och i Mellanöstern som helhet, utan att sätta det i samband med avsaknaden av ett genuint offentligt samtal, där ordens flexibilitet och användbarhet, dialoger och vad man kalla en ”resonerandets politik” med debatter och åsiktsbrytningar, står i centrum. Förutom det faktum att de som förhindrar yttrandefriheten använder våld (och legitimerar det med att de oppositionella bara förstår maktspråk) kan de som är fråntagna det fria ordet som sista utväg tillgripa våld som ett alternativt språk.

Men finns det inte alternativa ord som kan ersätta de saknade och hjälplösa orden? Det är just detta paradigmskifte jag talade om tidigare. Det förutsätter en revolution i våra uttrycks- och gestaltningsformer. Fängelselitteraturen som vittnade om vår första kris ger inte längre tillfredsställande svar på vår nuvarande kris och dess nya fasansfulla erfarenheter under de senaste tio åren. Dess svaga punkt ligger i dess lokala karaktär, att den var begränsad till vårt land och vår kulturtradition. Nu är vi bättre rustade att genomföra ett revolutionerande skifte i våra uttrycksmedel och -former, nu när vi har omfattande nya erfarenheter, har ett avstånd till dem och dessutom genom vår exiltillvaro står i kontakt med och tillägnar oss andra former av sensitivitet, andra språk och kunskapskällor, eller med ett ord, andra kulturtraditioner.

Post-fängelselitteraturen kan förhoppningsvis förmedla våra nya erfarenheter, genom att utveckla en medvetenhet om möjliga alternativa, ersatz-uttryck istället för tårar, destruktivt våld och osynliggjord död i tysthet, ge oss nya uttrycksformer genom vår tillägnelse av andra kulturtraditioner under exilen. Detta är en pågående kamp.

¹unrepresentability (av lat. re-presentere, återskapa/återuppliva i ’presens’, här och nu, ngt/ngn i tid eller rum frånvarande).