Det finns många åsikter om mänskliga rättigheter. Men alla dessa åsikter samlas i en grunduppfattning: Mänskliga rättigheter – som det uppfattas – är för alla människor. Rätten till språk gäller även alla människor som talar ett etniskt språk i kulturella sammanhang. Det är tydligt att mänskligt språk också är en mänsklig, social och kulturell rättighet. Alla människor har ett distinkt språk sedan födseln. Detta är deras modersmål, det är deras identitet och existens. Undervisning på ens modersmål är också en mänsklig, social och kulturell rättighet.

Det är välkänt att mänskliga rättigheter har godkänts av många internationella organisationer. Rätten till språk framgår tydligt av FN:s och Europeiska unionens deklaration.

Efter upprättandet av den turkiska republiken 1923 beslutade den turkiska staten att kurderna skulle assimileras. Med alla sina institutioner, med alla sina ekonomiska, militära och ideologiska resurser, ville de utplåna den kurdiska nationen, turkifiera kurderna och tvinga dem att enbart tala turkiska. Detta skulle komma att åstadkommas med våld, men ibland användes också skonsamma metoder. Det huvudsakliga syftet var assimilering, och därför betraktade den turkiska staten det kurdiska språket som ett avgörande hinder. Därför strävade man efter att utrota kurdiskan och att assimilera kurderna med inhumana medel. Kurdiska medier, böcker och sånger förbjöds överallt, den talade kurdiskan förbjöds. Kort sagt, det kurdiska språket bannlystes från hela samhällsbygget. Man kan tala om detta förnekande av allt kurdiskt som en aldrig medgiven politisk sjukdom i den turkiska staten.

Utan att överdriva kan man säga att de statliga institutionerna bedrev en ideologisk och kulturell krigföring mot det kurdiska språket. Alla tillgängliga möjligheter utnyttjades. Detta krig fortsatte utan mänskliga normer, med alla slags omänskliga metoder. Trots detta lyckades de inte helt att assimilera kurderna. Kurderna försvarade sig, många intellektuella skrev på kurdiska, publicerade böcker, tidskrifter och tidningar. Folk talade kurdiska hemma och med sina familjer. De gav sina barn kurdiska namn. Poeter skrev poesi på kurdiska, sångare sjöng sånger på kurdiska. Man utvecklade en kurdisk hållning gentemot assimileringen och kämpade för sina kulturella och språkliga värderingar på olika sätt. Denna kamp pågår än i dag. Därför har kurderna många gånger tvingats i exil. Och i exil har de blivit ett med sitt språk och bidragit till att utveckla den kurdiska litteraturen. Sverige är ett intressant exempel i detta avseende. Från och med 1980-talet blomstrade arbetet med det kurdiska språket och litteraturen i Sverige. Idag är alla kurder stolta över detta.

Varje nation, grupp och individ i världen är stolta över sitt språk. Med sina språk skapar de teater, sång, film, utbildning, litteratur, media, forskning och gudstjänster; allt detta har nationell betydelse och bidrar till gemenskap mellan människor. En nation är sitt språk och dess intellektuella, kulturella och andliga praktik. Alla folk och nationer kännetecknas av och lever genom sitt språk. När språket försvinner ur folkets minne och folket assimileras försvinner småningom också den nationella enheten. Detta faktum är tydligt och uppenbart i dag för kurderna i Turkiet. Antingen måste kurderna försvara sitt språk och sin kultur eller också kommer de att utplånas. Det kurdiska språket är alla kurders språk och därför bör alla kurder samlas för att sätta frågan om språkrättigheter på det internationella samfundets agenda.

Om vi ​​inte vill bidra till att förgöra en uråldrig nation i mellanöstern måste vi försvara det kurdiska språket. Det är en mänsklig, civil och historisk plikt. Kurdernas språk är deras existens. Det internationella samfundet måste ta sitt humanitära ansvar och driva frågan om det kurdiska språket i internationella relationer. Ett exempel: när turkiska politiker reser till Europa säger de ofta öppet att assimilering är ett brott mot mänskligheten! Men så fort de återvänder hem lägger de det de har sagt officiellt åt sidan och fortsätter med sin assimileringspolitik mot kurderna! Dubbelmoralen hos de turkiska myndigheterna är flagrant.

Det är välkänt att kurder som medborgare i Turkiet betalar skatt till staten, gör militärtjänst och fullgör alla medborgerliga plikter. Det är tydligt att kurderna också är aktivt engagerade i politik, kulturliv och allsköns produktion av varor. Men officiellt definieras de som turkar. Den kurdiska befolkningen i Turkiet uppgår i dag till mer än 25 miljoner. Tyvärr är kurdiskan ännu inte något undervisningsspråk i skolorna, den har inte någon juridisk status och har över huvud taget inte blivit accepterad. Vi som kurdiska medborgare uppmanar staten att göra kurdiskan till undervisningsspråk, från grundskola till universitet. Det är en rättighet för alla kurder och kurderna hävdar helhjärtat denna rätt till sitt eget språk.

Kurdiska barn i Turkiet undervisas på ett främmande språk. Även om turkiska är det officiella språket är turkiska fortfarande ett främmande språk för kurdiska barn. Kurder vill utbilda sig på sitt modersmål. Detta är på alla sätt en mänsklig, social och kulturell rättighet. För att normalisera rätten till det kurdiska språket, för att ta bort rädslan och hindren för det kurdiska språket, måste det bli ett officiellt språk vid sidan av turkiskan. Kurdiska borde vara norm för alla typer av sociala relationer inom den kurdiska gemenskapen, vara det språk som talas i all vardaglig kommunikation. Kurder måste handla, engagera sig i politik och engagera sig i kulturella aktiviteter på sitt eget språk. Alla kurdiska konstnärer, författare och intellektuella borde göra sitt arbete på kurdiska, vara stolta över sin kultur och sitt språk och hedra dem som arbetar med kurdiskan.

Annorlunda uttryckt: kurder bör tala kurdiska med varandra och hävda kurdiskans politiska position. Men kurder ska aldrig vara fientliga mot något annat språk heller. Alla språk har ett värde och alla språks rättigheter och aktiviteter måste skyddas. Skyddet av kurdiskan är inte en fientlig handling gentemot grannspråken. Skyddet av språk är en mänsklig plikt. Låt tusentals språk blomstra på jordens yta och berika vårt mänskliga arv och civilisation med oss ​​själva!