Häromdagen sade en bekant till mig:

– Vet du inte att en europeisk journalist som har rest i Kurdistan nu befinner sig i Damaskus?

Min bekant berättade vidare om den europeiska journalisten, men han talade inte om var han bodde. Efter att ha besökt flera pensionat i Damaskus träffade jag honom.

– HAWAR? Jo, när jag var i Kurdistan var det några som berättade att det fanns en tidskrift vid namn HAWAR som publicerades i Syrien. Den tidskriften skulle jag verkligen vilja se.

Jag hade tagit med mig några nummer av HAWAR och gav dem till honom. Han tittade i dem, bläddrade och sa:

– Du vill fråga mig om en del saker om ditt land, eller hur? Jag har också en del frågor jag gärna vill ställa till dig. Din första fråga är kanske vad jag har sett i Kurdistan?

– Ja, precis.

– Det jag har sett av vad turkarna har gjort mot kurderna vet bara du och de som jag har träffat, men en europé skulle aldrig tro det. Jag har sett fruktansvärda scener.

– Ankaras regering tillåter inte utlänningar, särskilt inte journalister, att ta sig in i Kurdistan. Hur lyckades du komma dit?

– Det har du rätt i, det är inte bara utlänningar som de inte släpper in, inte heller lokalbefolkningen kan röra sig fritt utan tillstånd från inrikesministeriet. Men jag berättade inte att jag var journalist och jag har några bekanta landsmän som varit där länge. Tack vare dem kom jag in ​​i Kurdistan, dock med svårighet. Jag stannade i där sex månader. Du kan inte ana vad jag led under det halvåret. De turkiska makthavarna har ingen mänsklighet kvar.

Vi bodde i "..." Ibland lämnade jag staden, åkte österut, vandrade bland byarna och dess klaner. Trots det har jag inte tagit mig så långt som till gränslandet. Men våra vänner som har varit där berättade att grymheterna är fler och värre än de som skedde inför våra ögon. Allt jag såg i Turkiet har jag skrivit ner i min anteckningsbok. När jag återvänder till mitt land kommer jag att skriva artiklar och ge ut en bok.

Det hände flera gånger att militären gjorde razzior i byarna vi hade gästat och tog med sig varenda man. Dessa män kom aldrig tillbaka.

En dag såg jag något jag aldrig kommer att glömma. Vi gick till fots mellan byarna. Vi mötte en gammal kurd, mellan femtio och sextio år. En tjugoårig turkisk soldat dök upp mellan buskarna. Den äldre mannen hade ett tvåårigt barn i famnen. Soldaten svor åt honom och slog honom i ansiktet med en batong. Mannens ansikte skadades och barnets huvud krossades. Mannen höll fram sitt huvud och ville skydda barnet. Till slut tröttnade soldaten och slutade. Mannen höjde huvudet. Vi trodde att han grät, vem som helst skulle tro det. Nej, han grät inte. Han vände ansiktet mot himlen, sen tittade han på soldaten och log. Ja, det var hemskt.

Det fanns en by vi besökte ganska ofta. Där hade vi en vän, en mycket gammal kurd, hundratvå år. Jag vet inte hur det kom sig att vi inte hade besökt byn på ett tag. Vi saknade vår vän. En dag kom vi tre vänner överens om att åka dit och hälsa på honom. Vår gamle vän var frisk och pigg. Han hade fortfarande tänderna i behåll. Han kunde äta allt och var alltid rolig och glad. Han blev glad när vi besökte honom. Men den här gången märkte vi att något var förändrat, han kunde inte resa sig upp från sin plats och möta oss. Han ville, men benen bar honom inte, de var svullna. Vi undrade vad som hade hänt. Han sa:

– För femton dagar sedan kom militären till byn. De letade efter vapen. Vi hade inget vapen, inte ens en kniv hade vi. De band ihop alla unga män och tog dem med sig. Ni kan säkert också gissa att de unga männen aldrig kom tillbaka.Nu var det min tur, de sa att jag hade gömt ett gevär. Nej, vädjade jag, jag har inte gömt något vapen.

De brydde sig inte om vad jag sa, de kastade mig till marken och slog mig hårt med batonger. Mitt ben blödde, det brydde de sig inte om. Jag mådde illa och svimmade. De lämnade mig liggande och gick därifrån. Sedan dess har jag väldigt svårt att resa mig och jag ligger bara här. Ni får ursäkta att jag inte kunde resa mig för att komma er till mötes.

Vi frågade honom om varför de slagit honom så.

– För att jag är kurd, sa han.

Sedan blev han tyst och stilla, såg sig ängsligt omkring och sa:

– Nej, jag har fel. Förut var jag kurd. Nu är jag turk. Vi alla är turkar i det här landet.

Stackaren var fortfarande rädd och vi märkte att han var misstänksam också mot oss. Har någon någonsin sett eller hört sådana historier? Att slå och förödmjuka en gammal man med ett tvåårigt barn i famnen och tortera en man som är över hundra år gammal? Hur kan man lyfta sin hand mot sådana människor?

Räcker det inte? Jag vet inte vad jag ska berätta mer. Ett land som har en sådan konstitution. Låt mig säga det här på turkiska: ”Turkarna är den största nationen, alla som lever i Turkiet är turkar, här finns inga andra nationer eller språk.”

Observera att Turkiet inte kan existera längre på detta sätt. Det är inte utan anledning jag säger dessa ord. Jag for till Istanbul och såg deras situation där också. De har höjt sig så högt att de inte längre kan stå rätt upp, de måste falla.

Efter denna redogörelse ställde han några frågor till mig och skrev i sin anteckningsbok. Sedan skakade vi hand och skildes åt. Eftersom han ville vara anonym medan han befann sig här vill jag inte avslöja vad han heter. Men när han återvänder till sitt land och publicerar sina texter kommer vi också att ta del av hans texter i HAWAR:s kolumner och även få veta hans namn.

HAWAR, 1933, Damaskus