Vi är desperata. Fundamentet till vårt hem har skakats i sin grund, somliga av oss har inte något hem kvar, eftersom krig eller jordbävningar tagit det ifrån dem, många har inte längre någon släkt, älskade, barn.

Och Viktorija,[1]vår viktoria, är död. Närmare bestämt, hon har blivit dödad. Och jag har inte ord kvar att förklara med. Det finns bara smärta och vrede i mig. Viktorian blev dödad.

Allt är i oordning. Vår värdegrund. Tanken på vad som borde åstadkommas, uppnås, vem som borde besegras, förefaller poänglös och till och utstuderat självisk.

Vi försöker återta vårt förlorade fotfäste, använda ord som understryker att vi står på den rätta sidan, alltmedan marken under oss ger vika, kanar utför, försvinner. Vi kan se att somliga av våra medmänniskor har haft det så här under lång tid, och likväl hoppas vi kunna återta fotfästet, bara vi lyckas konfirmera att vi står på den rätta sidan. För att parafrasera en lettisk folkvisa: Jag är detta lands herre, jag är dess bonde. Betyder: jag äger det. Jag äger och står på det. Men hur blir det för den som inte är lyckligt lottad, inte längre äger sina förfäders land, den som bokstavligen blivit en del av den jord som nu ägs av andra? Skall jag dela det land över vilket jag alltjämt förfogar? Det land jag befinner mig i? På dess rätta sida? Skall jag tillåta en ukrainare att stå på det stycke land som är min arvslott? Belarusier? En ”god” ryss? En syrisk man? En syrisk kvinna? Ett syriskt barn? En tjetjen? En ryss? Nej, ingen ryss. Inte nu. Men om han berättar att han är homosexuell, har fängslats och torterats och nu, efter en mirakulös flykt, söker skydd, att han på alla sätt står på ukrainsk sida, donerar till dem, är emot Putin, har sorterat gåvor och hjälpt på ett flyktingcenter till ända till dess att hans uppehållstillstånd gick ut? Och om han nu inte vet vad han ska ta sig för, försöker ta sig till Tyskland, bara talar ryska? I nuläget skulle jag säga till honom att han måste lära sig ett annat språk än det som talas av dem som dödat viktorian. Jag skulle säga att jag inte vill tala ryska med honom, jag kanske rentav ljuger och säger att jag inte kan ryska och ber honom att tala engelska. Men om det är ett barn? Vilka kriterier skall vi sortera efter? Folk säger ”Jag är ukrainare” för att framstå i bättre dager. Varenda taxichaufför i Riga, var och en som inte lärt sig lettiska, visar sig nu vara ukrainare. Eftersom det är vad vi förväntar oss. Vi lyssnar på ord. Vi har ett behov av att människor visar att de är med oss, på den rätta sidan. Definitionen av vad som är den rätta sidan må variera, men vår egen uppfattning om att vi själva befinner oss på den rätta sidan är omutlig. Vi tycker om artiga, vänliga människor. Vi ogillar oförskämdhet, skrikande, obehagliga uppträden. Vi förvandlar den unga kvinnan, täckt av blod från ett sår i huvudet och med en baby vid bröstet, till en reklamikon. Vi gör inget särskilt med bilden, lägger bara på lite eyeliner, en gnutta mascara, låter hennes läppar säras bara en aning, vi målar dem röda, vi förstärker det röda i blodet mot hennes unga hud. Givetvis är hon ett helgon, givetvis är huvudsaken att hon, liksom hennes barn, överlevde, men varför inte ge henne en mer anslående framtoning? Varför inte försköna henne? Det vore till hjälp för henne och det hjälper Ukrainas sak! Man lägger märke till henne. Det är användbart. Men tänk om det är användbart bara för oss, eftersom vi lärt oss att framtvinga bedyranden om att vi står på den rätta sidan av allt, precis allt?

Och kanske är det därför som de enda som förmår tala ett neutralt språk för närvarande är de som upplevt trauma – diskriminering, krig, förkastelse, exil, förnedring? Detta eftersom deras erfarenheter fått dem att glömma sina behov av att bedyra vad det än må vara; de slösar ingen tid på att framhålla att de står på den rätta sidan. De talar om det som är viktigt. Och vad de säger kan vara något helt annat: fullt av vrede, obehagligt, anstötligt, obegripligt, desperat.

I en intervju med Agra Lieģe Dolezhko[2] säger den ukrainska mediekonstnären Oļa Mihaiļuka: ”Jag vet inte hur jag ska tala om det, jag vet inte hur jag ska tiga om det heller.” I Genustrubbel menar Judith Butler att språkets struktur är format av våld, något som även Walter Benjamin och Asja Lācis antyder i den gemensamt skrivna essän ”Neapel” (1925), när de introducerar termen ”porositet”. Varje ord vi använder, varje begrepp vi fixerar, varje sten i fundamentet till vårt hem kan bli en skammens pelare eller platsen där någons straff sätts i verket.

Hur svåra är inte dessa tider. Vår värld kommer aldrig bli vad den en gång var. Vi kommer aldrig någonsin mer kunna låtsas att vi ”inte såg” eller ”inte visste” att människor dödades, torterades, förnedrades, tvingades bort från sina hem och blev flyktingar. Vår värld blir inte densamma. Men vad var den innan? Vet vi hurdan den var? Kanske beror en del av problemen och tragedierna på att vi inte vet det, eller inte vill medge att vi bara sett delar av ”vår värld”. Hur tedde sig ”vår värld” för en kvinnlig författare, för en rullstolsburen konstnär, för en belarusisk poet bosatt i Lettland?

I detta nummer av PEN/Opp ger vi röst åt människor, åt kvinnor, som får berätta hur det är att vara en del av detta samhälles kulturliv. De har kreativa yrken, men nästan dagligen måste de kämpa, berättiga sig själva, bevisa. Det innebär att de nästan varje dag måste utstå förkastelsens trauma, nästan varje dag tvingas säga till sig själva: Jag duger, de avfärdar mig bara därför att de är vana att slåss och bara känner till den livsformen: att slåss. Men jag tänker inte slåss. Inte heller tänker jag erkänna mig besegrad. Jag skall berätta hur det är att vara i den här världen och kanske lär sig någon att det fortfarande är möjligt – att inte vara en vinnare, men samtidigt inte heller en förlorare. Lär sig att det finns ett annat sätt att vara människa.