Hoppa till huvudinnehåll
Bangladesh
9 min läsning

Utan en sekulär stat finns bara diskriminering och förtryck

Ett samhälles demokratiska utveckling kan nog bedömas genom hur det behandlar sina minoriteter. Bangladesh har från första början sökt sträva efter en sekulär och pluralistisk stat – men eftergifterna för olika extremistiska krafter har skapat en explosiv situation där otydligheten från statens sida driver på en mycket farlig utveckling, skriver aktivisten Priyanka Bose.

Credits Text: Priyanka Bose Översättning från engelska: Daniel Gustafsson Pech 17 december 2015

I Bangladesh sker diskriminering av minoriteter, både religiösa och etniska, såväl öppet som i det fördolda. Förtrycket är däremot i högsta grad levande. I konstitutionens sätt att uttrycka sig kan man urskilja en viss partiskhet, liksom en ovilja att hantera övergrepp mot minoriteter. Men för den som vill se är diskrimineringen uppenbar. Dessutom har det funnits en tydlig historia av förföljelse av minoriteter i Bangladesh, vilket lett till att de har blivit allt mindre. De religiösa minoriteterna har utsatts för en behandling av såväl statliga som privata krafter som lett till att deras antal har minskat betydligt. Enligt en nyutkommen publikation av Bangladesh Hindu, Buddhist and Christian Unity Council, bestod det nybildade Östpakistan 1947 av 29,7 procent invånare som tillhörde olika religiösa minoriteter; 1974 (efter självständigheten 1971) hade denna siffra sjunkit till 14,6 procent, och i dagsläget utgör sådana minoriteter bara 9,6 procent av befolkningen i Bangladesh.

Denna minskning i reella tal är inte något som plötsligt och oväntat infunnit sig i dagens Bangladesh. Man har länge kunnat följa fenomen som ”övertagande av så kallad fientlig egendom” (där minoriteters äganderätt kringskärs med ljusskygga metoder), motsättningar som skärptes efter skövlandet av Babri-moskén i indiska Ayodhya på 90-talet, det alltmer utbredda våldet i samband med allmänna val etcetera har allt sammantaget lett till en fortsatt trängd situation för de religiösa minoriteterna. Läget har förändrats sedan den sekulära period som följde på självständigheten, och idag uppfattas Bangladesh som ett moderat muslimskt samhälle. Atmosfären har verkligen förändrats. Förr var den allmänna inställningen att samhället skulle präglas av en jämlik samexistens. Idag tycks den vara att andra folk existerar bara för att muslimer är moderata i Bangladesh och låter dem bo kvar.

Kulturell pluralism hade varit en bärande princip på subkontinenten. Det var därför ett hårt slag då den kom att delas i två enligt en högst kontroversiell ”tvånationsteori”. Den ”Östpakistanska” befolkningen gjorde dyrköpta erfarenheter som fick dem att inse att en nation inte kan bygga på religionstillhörighet, utan att verklig demokrati var den enda vägen framåt. Det var dessa erfarenheter som låg bakom 1971 års ”frihetskrig”. Den konstitution som 1972 antogs av det självständiga Bangladesh innehöll alla de demokratiska principer som utgjorde grunden för självständighetsförklaringen 1971 – inklusive sekularism. Den väven skulle sedan rivas upp av de följande militärregeringarna. De gjorde religionen till ett vapen i sina egna händer, något de sedan listigt använde sig av.

1977 drev general Ziaur Rahman igenom ett presidentdekret där konstitutionens portaparagraf om sekularism ersattes med formuleringen ”absolut tillit och tro på den Allsmäktige Allah skall utgöra grunden för alla handlingar.” Under hans regim lades även en rent muslimsk fras till i konstitutionens inledande text: ”Bismillaher Rahmaner Rahim” (i Allahs välgörarens och den barmhärtiges namn). Om detta var ett första hammarslag mot de sekulära strävandena i 1972 års konstitution, så fortsatte general Hussein Muhammad Ershad på den inslagna vägen och använde islam för att legitimera sitt ledarskap genom att 1988 göra Islam till statsreligion. Den sekulära anda konstitutionen haft sattes på undantag vilket försatte minoritetsbefolkningen, alltså hinduer, buddhister och kristna, i en ojämlik ställning i relation till muslimer.

Genom att upphäva konstitutionens femte tillägg har landet nu, åtminstone i teorin, återgått till 1972 års ursprungliga konstitution, som formulerades utifrån fyra fundamentala principer, varav en var sekularism. Men trots detta återstår ännu att återinföra den verkliga innebörden av sekularism, den från 1970-talet, i samtidens politiska sammanhang. Dagens sammanhang är mycket motsägelsefullt: sekularism som statlig praxis men islam som statsreligion.

En konstitution är inte bara ett juridiskt dokument, den är dessutom ett politiskt dokument. Den uttrycker den politiska överenskommelse som är förknippat med medborgarskap i landet, varför varje ord bär på särskilda politiska konnotationer. Om det nu finns en överenskommelse om att sekularism är sammanlänkad med demokrati, och att demokrati, tillsammans med sekularism utgjorde kärnan i vår strävan efter frihet, borde alla bli förbryllad av de motsägelsefulla formuleringar som finns i dagens konstitution. I Bangladeshs konstitutionella historia har sekularism aldrig betytt profanering, utan gjort gällande att staten förbjuds att ge någon religion politisk status. Men när en paragraf om ”islam som statsreligion” infogas i ett politiskt dokument som konstitutionen, får det en synnerligen politisk innebörd. Om folk med annan religionstillhörighet inte är ”statsreligionens” folk, förnekar de i så fall konstitutionen på grund av sin religiösa övertygelse? Och, om någon påstår det, vad blir i så fall konsekvensen, särskilt som minoriteter inte kan bortse från sin religiösa identitet? Vad som ska ha tolkningsföreträde är högst otydligt. Här vill jag komma med några exempel på diskriminering, för att på så sätt förklara den konstitutionella tudelning som föreligger i Bangladesh.

Tidigare regeringar i Bangladesh har genom olika incitament stöttat påtvingad konvertering till islam. Enligt ministeriet för religiösa frågor, skrivelse 2/a-7/91-92 daterad 28 november 1991, skulle nyblivna muslimer få ekonomiska bidrag, genom en budgetpost man kallade ”rehabilitering”. Informellt pågår detta fortfarande. De politiska partierna misslyckades, sina vallöften till trots, med att stödja minoriteterna. Inte ett enda parti har någonsin vågat ta tydlig ställning i någon minoritetsfråga. I stället för att skydda minoriteter har regeringen i Bangladesh alltid försökt skyla över omfattningen av övergrepp mot minoriteter, inklusive tortyr, våldtäkt och mord, bakom en väv av lögner.

Rätt till egendom är en mänsklig rättighet erkänd i artikel 17 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och inskriven i artikel 42 i folkrepubliken Bangladeshs konstitution. Men samtidigt finns en hel uppsättning lagar” om fientlig/överlåten egendom” som förvägrar hinduer i Bangladesh att äga och besitta egendom.

”Order II om fientlig egendom” (förmyndande och registrering) från 1965 utfärdades av regeringen i Pakistan för att konfiskera egendom som efterlämnats av hinduer under kriget mellan Indien och Pakistan på 1960-talet, och där hinduer rent tekniskt hade utropats till fiender i sitt eget hemland. Kriget tog slut, och med det även regimen i Pakistan 1971, men lagen fanns kvar. Staten blev ägare till de överlåtna egendomarna och en hel del av denna mark delades ut till privatpersoner. Officiellt rör det sig om drygt 800 000 hektar som har rubricerats som överlåten egendom, men inofficiellt har ytan beräknats till drygt 4 miljoner hektar. 2001 stiftade man lagen om återlämnande av överlåten egendom. Men lagen implementerades inte förrän nyligen, 2011, när regeringen meddelade att den skulle grunda en tribunal för att återlämna egendom som ägs av staten, samt en kommission som skulle återlämna egendom som överlåtits på privatpersoner. Detta har återigen resulterat i fullständigt kaos.

Strax efter självständigheten 1971 förstördes resterna av det historiska Ramna Kalibari, ett heligt hinduiskt tempel i Dhaka av regeringen, som därigenom nedvärderade hinduernas roll även efter självständigheten. Lämningarna var det sista som symboliskt fanns kvar av det historiska templet, efter att pakistanska invasionstrupper 1971 vandaliserat det fullständigt. Under den ökända process där Babrimoskén i Indien förstördes, revs i Bangladesh under ett sekteristiskt upplopp i december 1990 en rad hinduiska tempel som hämnd. Mängder av hinduisk egendom plundrades och brändes. I december 1992 förstördes hundratals tempel, egendom plundrades och hinduiska kvinnor våldtogs och mördades. Det etniska våldet i december 1992 var det värsta någonsin. 1993, flera månader efter upploppen (som pågick 1990-92), utfärdade regeringspartiet BNP (Bangladesh Nationalist Party) två direktiv som kom att tolkas som en sanktionering av förföljelsen av religiösa minoriteter. Inrikesministeriet bad affärsbanker att övervaka större kontantuttag från kontoinnehavare ur den hinduiska minoriteten. Bankerna ombads även att stoppa utbetalningar av lån till hinduer i distrikt längs gränsen mellan Indien och Bangladesh.

Militanta attacker mot hinduer i Bangladesh eskalerade dramatiskt efter de allmänna valen 2001, då BNP kom till makten genom en koalition med hårdföra muslimska partier. Efter valet släppte BNP-koalitionen lös en massiv våldskampanj, som hade den hinduiska befolkningen som mål och som pågick i 150 dagar.

En rad våldsamma incidenter riktade mot den hinduiska minoriteten rapporterades under 2001. Systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter såsom vräkningar, våldtäkter, attacker på religiösa byggnader, bortföranden, tvångskonverteringar etcetera tvingade många hinduer att lämna sina hem. Nära 200 000 hinduer måste, som en direkt konsekvens av våldet efter valet, söka skydd på säkra platser eller emigrera till Indien. En katolsk kyrka i Baniarchar i Gopalganj-distriktet, drygt 15 mil sydväst om huvudstaden Dhaka, attackerades av våldsverkare som sprängde en bomb under en gudstjänst, vilket dödade minst 10 människor och skadade 25. Den 29 september 2012 resulterade propaganda genom en falsk Facebookprofil och hets mot Buddhister i en tragedi, då det buddhistiska samhället i Ramu i distriktet Teknaf of Cox’s Bazar attackerades, med allvarliga förluster av Buddhastatyer, antika handskrifter och heliga texter om Buddha samt dyrbara antika föremål som följd. . Det 300 år gamla klostret, Ramu Kendriya Seema Vihara, förstördes för all framtid.

Den 28 februari 2013 dömdes Delwar Hossain Sayeedi, vice ordförande för rörelsen Jammat-e-Islami, till döden av den Internationella krigsförbrytartribunalen för de krigsbrott han begick under det bangladeshiska frihetskriget 1971. Efter domen attackerades hinduer runt om i landet av aktivister ur Jammat-e-Islami (som nu är ett fundamentalistiskt politiskt parti) och dess studentorganisation Islami Chhatra Shibir. Hinduisk egendom plundrades, hinduers hus brändes ner och hinduiska tempel stacks i brand. Under 2014 föregicks valet av sekteristisk agitation, då beväpnade gäng attackerade minoritetsgrupper, mestadels i de sydöstra och norra distrikten som Jessore, Satkhira, Thakurgaon, Panchagarh, Chittagong, Nilphamari, Kurgram, Lalmonirhat, Satkhira, Gaibandha och Dinajpur. Internationella hjälporganisationer uppskattar att så många som 5000 familjer drabbades. Våldet mot den hinduiska befolkningen var hittills oöverträffat och skakade många ansvarskännande medborgare runt om i Bangladesh.

Minoriteter i Bangladesh har alltsedan staten bildades blivit offer för fördrivningar. Diskussionen ovan kanske till vis mån kan synliggöra statens ovilja att försvara och stödja minoriteter. Ty medan nuvarande och tidigare regeringar i Bangladesh har vinnlagt sig om att påvisa hur förövarna inte agerat på statens uppdrag, har de ändå varit medskyldiga eftersom få har blivit åtalade och än färre dömda.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök