Härom veckan körde jag västra kustvägen i sällskap med en vän, närmare bestämt från Jiddah till den sydligaste delen av Saudiarabien. Det var kväll och trafiken flöt lugnt, pilgrimerna hade ännu inte lämnat Mecka och givit sig ut på motorlederna. När vägen som sträckte ut sig framför mig var helt tom på bilar upphörde jag och min vän med den där ”reseleken”, där den ene tänker på något och den andra försöker lista ut vad det är, som de flesta ägnar sig åt under långfärder. Just då föll min blick på fullmånens spegelbild i Röda Havet och jag funderade över varför inte någon vanlig människa skulle kunna äga en bit mark eller ett hus på stranden. En dröm som kanske inte verkar så ouppnåelig, men som är hart intill omöjlig här. Det var bara en flyktig tanke som väl måste dyka upp i huvudet på var och en som kör längs med dessa hundratals mil av stränder, som antingen ligger helt öde eller kringgärdas av metallstängsel: nittio procent av stränderna mot Röda Havet är privat egendom och tillhör personer med ett enormt inflytande i staten. Som sagt, det var bara en flyktig tanke som jag viftade bort som en fluga med handen innan jag stannade vid ännu en vägspärr, där polisen bad mig att visa mitt ID-kort.

Att resa landvägen söderut under lågsäsong är extra behagligt, för du slipper larmet av turister i de städer och byar du besöker. Förutom att vila upp mig ett tag och komma bort från städernas trafikstockningar, var ett av målen med resan att ge min vän tillfälle att bekanta sig med min mormors avlägsna hemby, mindre än femton kilometer från den jemenitiska gränsen. Och så blev det. Till sist var vi framme, och på stora torget i närheten av wadin såg vi Maghloub sälja godis och chips till barnen, som han gjort i mer än fyrtio år.

Maghloub lider av en sorts autism som kallas Aspergers syndrom, vilket gör det lite speciellt och annorlunda att samspela med honom för den som inte känner honom. Byborna och de in grannbyarna klarade däremot detta med glans. För flertalet av traktens invånare var han en person som satt starka avtryck i minnet, som ambulerande försäljare av sötsaker och kalla drycker vid glada och sorgliga tilldragelser och vid den lokala fotbollsturneringen som ägde rum på den dammiga planen i denna avlägsna by, inkapslad i sin fattigdom och gränstillvaro.

Jag kramade om honom. Maghloub frågade om min vän och jag berättade att han kom från Jiddah. ”Säg till honom att jag kan räkna en hel säck med ris, korn för korn, för att få ett ID-kort.” Han sa det vädjande, som han ofta gjorde när främlingar besökte byn, för vem vet, kanske slumpade det sig så att det var någon med inflytande som kunde förverkliga hans önskan om att få saudiskt medborgarskap.

Maghloub, som i dag är 48 år, har inget ID-kort. När han kom till världen överröstades hans gråt av krigslarmet, och ignorerandet av hans existens fullbordades under en tid som brydde sig mera om oljeprospektering och markförvärv än om de människor som vandrade på dess yta. Hans identitet gick förlorad mellan två stater: Saudiarabien och Jemen. Maghloub är bara ett exempel bland tusentals invånare i denna gränsregion, som levt här sedan de föddes, i hus byggda av deras anfäder, ända sedan de denna byklunga uppstod. Men en dag vaknade de och upptäckte att regimen hade ändrats, och enligt denna nya regim var de inte erkända som medborgare. De flesta, och bland dem Maghloubs far, tvingades bege sig till Jemen för att skaffa sig jemenitiskt medborgarskap, eftersom det var den enklaste lösningen, och sedan återvända hem. Allt detta för att åtminstone kunna leva ett normalt liv, sedan dammet lagrat sig över deras ansökningar om saudiskt medborgarskap under decennier på medborgarkontorets allt rostigare hyllor, glömda av tiden. Och där skulle de vittra sönder, ihågkomna av ingen, nu när alla var upptagna med att fira datoriseringens genombrott.

Maghloub känner ingen i Jemen, har aldrig satt sin fot där. Han har kategoriskt vägrat att bege sig dit, för att inte få sin tillhörighet till byn ifrågasatt. Därför rusar han ilsket efter dem som gör sig lustiga över hans speciella situation och hans sätt att berätta om den, som när de retas med honom och säger: ”Passpolisen kommer att skicka dig till Jemen.” Men när det kommer till kritan vet alla att han har vuxit upp på denna plätt, inte känner till någon plats bortom byn och de närmsta i grannskapet och inte varit längre bort från sitt hem än fem kilometer, sedan han lärde sig att lämna det själv.

När jag kom till min mormors hus låg hon utsträckt på sin säng av trä och palmblad och stirrade i taket med urvattnad blick. Det skulle vara svårt för någon som träffat min mormor för tio år sedan att känna igen henne nu. Hon har sjunkit ihop och anletsdragen har förvirrat sig in mellan rynkorna i hennes slappa hy. Hon kände inte igen mig. Det senaste halvåret har tärt svårt på hennes minne. Kvar är ett liv från förr i tiden. Hon kallar på namngivna människor som ingen längre minns, och om kvällen väntar hon på människor som gick ut en morgon för länge sedan och ännu inte kommit tillbaka.

Jag satt tillsammans med min vän och försökte övertala honom om att inte bry sig om geckon, som krupit upp på väggen och lurpassade på flugor, och sa att folk här samsades väl med dessa ödlor och andra varelser och delade tillvaron med dem i frid. Men min vän accepterade inte tanken och höll ett vaksamt öga på den, redo att fly om geckon skulle hoppa ner och försöka gå till attack.

Medan vi satt där i det enkla rummet, nåddes vi av min mormors röst utifrån, osammanhängande och obegriplig. Hon vilade på sin säng under klar himmel och tycktes berätta saker som hände henne för mer än 50 år sedan för sin son Maghloub, som om de hände just nu. Hon bad alla hon mötte att hjälpa henne att samla ihop sina pinaler och fly för att söka skydd undan de bomber och raketer som föll över dem det år som i platsens kollektiva minne kallas ”flyktens år”, en händelse som är utförligt beskriven i staden Jihans och Tihanakustens annaler. Det var 1962, det år då Egyptens president, Gamal Abdel Nasser, började stödja de jemenitiska rebellernas uppror mot den sittande regimen och kriget spillde in på saudiskt territorium, till den här byn och andra. Då flydde också min morfar och mormor norrut, med det lilla de själv kunde bära. De återvände till byn när kanonmullret fjärmat sig, men var ständigt beredda att fly igen, tills kriget var över år 1967. Men just innan flykten lyckades min mormor krysta fram sitt sista barn, Maghloub, som anträdde livet på flykt, medan livet flydde från honom när han blev större. Alzheimers sjukdom fick min mormor att minnas den gamla flykten och koppla ihop den med vad som händer idag. Hon lyckades ändå skilja dem åt. Det pågår visserligen ett uppror på Jemens gator just nu, men den här gången finns inget behov av Gamal Abdel Nasser eller av att fly.

På grund av sitt tillstånd hade Maghloub aldrig fått möjligheten att börja skolan, men han hade själv lärt sig räkna och var fenomenal på att komma ihåg datum för olika händelser i byn. Han gillade att samla på småsaker och gjorde sig en förtjänst på tomflaskorna och burkarna han sålde vidare. Och så älskade han att känna på gamla utdragna kassettband som han rullade ihop till stora nystan och förvarade i kartonger. En stor del av tiden tillbringade han med att räkna sådana saker som folk vanligtvis inte bryr som om att räkna. Dessutom brukade han påminna alla omkring sig om sin sak och förebrå dem för att de inte räknade med honom när papper om medborgarskap delades ut.

När Saudiarabien firade sitt hundraårsjubileum, det var på kung Fahds tid, satte Maghloub igång att med bara fingrarna och minnet till hjälp räkna ut hur många månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder det gick på hundra år. Han låg på sängen med blicken fästad på stjärnorna när han gjorde det och somnade sedan. Nästa dag efter middagsbönen gick han till bymoskén och informerade imamen om dessa siffror. Imamen bad ett av barnen att hämta en räknedosa och ägnade sedan en god stund åt att försöka komma på hur han skulle räkna ut det. När han väl gjort det häpnade han över resultatet, för det var samma siffror som kom upp på skärmen. ”Bra gjort, Maghloub, du är ett geni!” Imamen log mot honom och dem som satt längst fram i moskén, när han sade det. Maghloub strök snabbt bort sin stolta min med högerhanden. ”Berättade det för dem då. Berätta att jag till och med räknade ut hur många sekunder det går på hundra år utan att använda en sådan där apparat. Berätta för dem, så att de tappar andan av förvåning, frågar vem jag är och sedan kommer ihåg mig och beviljar mig medborgarskap.” När Maghloub sa detta var det med ett uttryck av sann sorg och förtvivlan i ansiktet, för de som är drabbade av autism är oförmögna att visa upp oäkta känslor.

Det är en sak som måste förtydligas: när Maghloub talar om de ansvariga som skulle kunna ge honom saudiskt medborgarskap så nöjer han sig med pronomenet ”de”, utan att känna till några namn eller förstå mentaliteten hos dem som kan hänföras till dessa ”de”. Han ber alltid alla som kommer från Riadh eller Jiddah för att besöka släktingar i byn att framföra hans ärende till de ansvariga, och när de ger sig av tar han farväl av dem och förväntar sig att de ska återvända med goda nyheter nästa år. När de sedan kommer tillbaka för att hälsa på släkten utan att ha med sig några glädjande besked, sväljer han sin besvikelse och påminner dem om sin sak innan de reser igen.

Maghloub har inga revolutionära idéer. Och även om han försökte skulle han inte kunna frambringa en liknande tanke. På samma sätt är det för de tusentals andra som liksom han saknar medborgarskap, eller för dem som är medborgare i ett land de aldrig har levt i, eller dem som visserligen har ett medborgarskap men känner att de bara är arbetskraft som när som helst kan förlora sina tillstånd. För vad en människa behöver för att tänka på revolution är ett hemland. Om hon inte är knuten till ett land, hur ska hon då revoltera?

För mig och min vän var det här lugna dagar. Jag brukade iaktta honom när han kom i samspråk med en del personer i byn. När han lyssnade till de historier som personer med saudiskt medborgarskap tog upp var han införstådd med vad de sa, medan han försökte dölja sin förvåning när han pratade med morbrödernas söner som var jemeniska medborgare och suckade när han lyssnade på vad de som helt saknade medborgarskap hade att berätta. Jag såg hur glansen i hans ögon skiftade för varje samtal han förde och varje historia han hörde. Trots att han inte sa något rent ut, tyckte jag mig förstå av hans reaktioner att han fått upp ögonen för förhållanden som var helt nya för honom. På kvällen innan det var dags att sova såg jag honom tänka intensivt och vaksamt, som om han kände in jordens rörelse, orolig att den skulle börja skaka, sjunka samman och lämna honom i ett tomrum utan fast mark under fötterna, utan ID och utan hemland.

Under återfärden lade sig tystnaden mellan oss. Vi hade så mycket i tankarna att vi inte behövde fylla ut tiden med lekar. När vi körde längs med tomma muromgärdade marker och skyltar som markerade att det var privat egendom märkte jag att min vän följde dessa områden, som sträckte ut sig oändligt, med blicken utan att säga något. Kanske bröt han tystnaden någon gång när han försökte få ihop bilderna av det enkla, primitiva, fattiga med förlusten av identitet som han bevittnat i dessa gränsbyar. Till exempel frågade han mig om min morbror Maghloub. Jag berättade att han utgjorde en glädjefull del av min barndom. Jag och de flesta barnen i byn fick ofta rida på hans axlar. Trots att hans mentala och psykiska tillstånd var allt annat än stabilt var de vuxna i byn förvissade om att deras barn var trygga när de lekte med honom. Jag radade upp gamla minnesbilder för min vän, men tystnade åter sedan jag upptäckt ännu en av alla dessa vägspärrar. Jag stannade och öppnade bilfönstret, kände värmen tränga in och hörde en polis be att få se på mitt ID.