Mitt folk fick lida mycket för att det använde sitt eget språk i det dagliga livet innan jag föddes, även innan jag avlades, ja till och med långt före dess! På 1960-talet, när jag började gå i skolan, skedde all undervisning på turkiska, inte på vårt modersmål kurdiska.

Min familj talade definitivt inte kurdiska när vi barn var med. Då och då, när en gäst eller familjemedlem som inte talade turkiska eller inte kunde det tillräckligt bra besökte oss, talade de vuxna antingen kurdiska med låga röster så att vi inte skulle höra, eller så gick de in i ett separat rum och talade kurdiska som vi inte alls hörde. Det fanns flera skäl till detta. Min mammas ord var viktiga i en muntlig historiestudie som jag gjorde för en av mina böcker, ”Diyarbakir är min hemort, men jag har förlorat den, därför lider jag”.

I våra föräldrars ögon skulle kurdiskan leda till problem för oss barn. Och eftersom kurdiska mest talades av ”bergskurder” så var det ett värdelöst språk. Trots det var det också ett skrämmande språk, associerat med exil, lidande och massakrer. Det förekom även straffsanktioner: böter utdömdes per ordtill den som talade kurdiska och pengarna inkasserades direkt. På vilket sätt skulle kurdiska kunna hjälpa oss barn? Det var ”den rena istanbulturkiskan” man skulle lära sig, och därutöver rabbla, som en böneplikt, varje dag: ”Så glad och lycklig den är som kan säga: jag är turk.” De ”rebelliska kurdernas” språk var dessutom lingvistiskt omstritt. Därför var det bättre att barnen lärde sig turkiska och tänkte på turkiska, för att slippa allt elände ...

När jag på sommarlovet gick med min mormor och hälsade på hennes släktingar i byarna i Diyarbakir blev jag, det måste jag erkänna, mycket hunsad, hånad och förlöjligad för min kurdiska: jag behärskade den inte och kämpade med några lösryckta ord. Senare, när jag var student i Ankara, försökte jag lära mig mitt modersmål, och sent omsider utvecklade jag i den turkiska huvudstaden ett kurdiskt medvetande. Många år därpå, när jag blivit författare och skrev på ett språk som jag kunde tala och skriva lika bra som ”dem”, trots att jag inte hörde hemma i det, nämligen turkiska, fick jag denna fråga av kurdiska läsare: ”Varför skriver du inte på kurdiska när du är kurd?”

Vad, för vem skulle jag berätta? Ja, jag är kurd! Ja, jag var en utgiven författare vars böcker både gavs ut och spreds av stora förlag! Ja, jag blev bjuden till många evenemang hemmavid och utomlands, jag höll inte mitt ord! Men resultatet av allt detta var inte värt ett dugg! Jag skrev på ett annat språk, inte på mitt modersmål. Vad fanns det för mening med mitt skrivande för kurdiska läsare? Jag skrev ju på turkiska. För dem som ville läsa böcker på kurdiska spelade det ingen roll vad jag skrev, det viktiga var vilket språk jag skrev på. Detta är det problem jag i min nuvarande situation måste brottas med.

Jag upplevde det på olika sätt när min bok ”Staden som viskar sina hemligheter till dess murar, Diyarbakir” gavs ut 2002. Hittills har den tryckts i elva upplagor och för femton år sedan utgavs den i kurdisk översättning. Jag var kurd, men min bok skrevs och publicerades på turkiska. Boken översattes till kurdiska, mitt modersmål, publicerades och överlämnades till mig av en kurd, som om den hade översatts till ett främmande språk. Jag måste erkänna att mina ögon fylldes av tårar och att krafterna svek mig.

Vad ska jag nu säga till beslutsfattare och politiker i detta land? Ska jag säga att de bör känna sig stolta över den politiska och sociala katastrof de har skapat, eller ska jag säga att de borde skämmas? Vad skulle det göra för skillnad om jag sa det?

Men nu skriver jag på turkiska, och i en märklig stämning, som en bitter författare; vad tillhörigheten beträffar ser jag mig själv som en besynnerlig kurd som inte känner sig tillhöra den turkiska litteraturen eller den litterära världen alls, men som inte heller kan skriva på sitt modersmål, kurdiska. Det är ett i sanning tragiskt dilemma.