Det är december 2021. Det har gått precis ett år sedan vi gjorde de första publiceringarna i PEN/Opps Tema Belarus. Då kunde det civila motståndet fortfarande manifestera sig öppet, trots det tilltagande våldet. Det nyfödda civilsamhällets vitrödvita symbolik syntes fortfarande överallt ute på gatorna och i höghusområdena, gräsrotsaktivisterna fortsatte att arrangera sina gatuaktioner och gårdsmanifestationer. Idag är detta omöjligt. Repressionen är för finmaskig, våldet för massivt, riskerna för stora.

Idag finns det över nio hundra officiellt erkända politiska fångar i landet. Många fler sitter fängslade för sin medborgerliga aktivitet. Nära fyra tusen brottsmål har väckts mot protesterande medborgare, och fyrtio tusen personer har passerat genom landets ökända häkten och fängelser. Hur många som lämnat landet är svårt att uppskatta, men de räknas i hundratusental. I augusti likviderades det belarusiska PEN-centret. Samma öde har de oberoende journalist- och författarförbunden rönt, tillsammans med över två hundra femtio andra organisationer ur civilsamhället: från människorättsgrupper och kvinnojourer till ornitologklubbar och föreningar för inkluderande idrott. Civilsamhället som helhet är måltavla för repressionen. Allt som bygger på lokalt engagemang, spontan solidaritet och horisontell organisering är förbjudet. Alla oberoende media i landet är stängda, de som fortsätter att verka i exil är extremistklassade, bara att prenumerera på dem kan ge fängelse. Vad som började som en politisk kris har med tiden utvecklats till en social och humanitär kris, fördjupad av coronapandemin och de ekonomiska konsekvenserna av regimens inrikespolitiska terror och internationella isolering.

*

Inuti denna pågående belarusiska kris har under senhösten en ny humanitär kris utspelat sig, när tusentals flyktingar från i första hand Mellanöstern har fastnat i skogarna på den belarusisk-polska gränsen. Om denna kris handlar numrets sista text, skriven av den polska aktivisten Urszula Glensk. I oktober deklarerade den polska regeringen undantagstillstånd vid gränsen och inrättade en tre kilometer bred zon, stängd både för hjälporganisationer och massmedier. Det placerar flyktingarna utom räckhåll för hjälp och bortom insyn. Vad som sker med dem vet vi bara genom deras egen mobilkontakt med omvärlden – samt genom de tevebilder som belarusiska respektive polska myndigheter väljer att visa upp. Men vi vet att de utsätts för övergrepp både från de belarusiska styrkor som fört dem till gränsen under bevakning och från de polska gränsstyrkorna som motar bort dem från samma gräns, bland annat genom folkrättsvidriga så kallade ”pushbacks”. På den polska sidan har olika medborgaraktivister försökt tränga igenom både den humanitära blockaden och informationsblockaden. Glensk är en av dem. Att det inte finns någon liknande aktiviströrelse på den belarusiska sidan har bara alltför uppenbara orsaker.

Denna nya kris har på nytt fört upp Belarus på den internationella dagordningen: den instabila diktaturen i Minsk utgör både en akut säkerhetsrisk och ett bredare politiskt problem för Europa i stort. Det är i sig en nödvändig insikt, om än senkommen och halvkväden. Men hur välkommen den nya uppmärksamheten än är har den nya krisen också skapat en fatal begreppsförvirring: vilka är dessa flyktingar, var kommer de ifrån, vems ansvar är det att de befinner sig där de gör, och vems ansvar är det att hjälpa dem? Lika svårt som den europeiska politiken har haft att hitta en gemensam strategi för att hantera situationen, lika svårt har den europeiska offentligheten haft att förstå vilken politisk kontext den ska infogas i eller vilket språkbruk den ska beskrivas med. Och vid närmare påseende framstår själva denna begreppsförvirring som ett av de centrala syftena med hela den manöver som ligger bakom krisen.

För att förstå vad som händer måste man kunna hålla ett par tre tankar i huvudet samtidigt. Den humanitära nöden som driver migranterna att sätta sig i rörelse är reell. Detsamma gäller den nöd de hamnar i vid vägs ände. Men att den mänskliga nöden är reell hindrar inte att situationen vid den belarusisk-polska gränsen är konstgjord. Den är, närmare bestämt, resultatet av en specialoperation, planerad och iscensatt av belarusiska myndigheter. Men att krisen är iscensatt av belarusiska myndigheter hindrar inte, i nästa led, att de europeiska myndigheterna i allmänhet och de polska i synnerhet bär ett tungt ansvar för hur dessa människor behandlas där ute i de novemberkalla skogarna.

*

Att det är en statligt genomförd specialoperation som genomförs vid den belarusiska västgränsen är ställt utom allt tvivel. Turistvisum utfärdas på löpande band vid konsulat och visumcentra i olika länder i Mellanöstern, från vilka flygförbindelserna till det annars isolerade Minsk inte bara står öppna, utan plötsligt opererar med fem- eller sexdubbel kapacitet. Väl i Minsk samlas flyktingarna upp och bussas vidare västerut. Den sista sträckan mot gränsen vandrar de till fots, eskorterade av belarusiska uniformerade myndigheter. Denna operation har flera olika syften, av vilka det enklaste och mest uppenbara är avledning, en skenmanöver, som ska få oss att titta på och prata om andra saker än det som egentligen pågår. Men det slutar inte där.

Det är, till exempel och för det första, ingen slump att den iscensatta krisen slår mot den punkt där den europeiska politiska enigheten är som svagast. Bakgrunden är den europeiska splittringen i asylfrågan. Samtidigt som Europa under de senaste fem–sex åren har misslyckats med att formulera några som helst principer för en gemensam asylpolitik har den politiska praxisen förskjutits, som en följd av att egentligen asylliberala politiska krafter har sett sig nödtvungna att göra gemensam sak med öppet främlingsfientliga och verka för att befästa EU:s yttre gränser. Klyftan mellan dessa krafter löper inom varje europeiskt land, men den har också slagit upp en spricka inom unionen. För närvarande löper den mellan en handfull nyauktoritära och nationalistiskt orienterade länder i Östeuropa och övriga EU, men det europeiska politiska landskapet är instabilt – också det är en faktor i den belarusiska kalkylen. Att Polens regering redan i dagsläget sedan flera år tillbaka befinner sig på konfrontationskurs med EU gör den isolerad och ytterligare oförmögen att reagera adekvat på den belarusiska provokationen. Våldsåtgärderna från polsk sida ska ses i ljuset av denna politiska svaghet: den polska ”militariseringen” av krisen är ett sätt att förskjuta fokus från politikens område till ett område där det är lättare att demonstrera handlingskraft. Men den spelar också på det olyckligast tänkbara sätt Lukasjenkaregimen i händerna: också den har allt behov i världen att skyla över sin egen politiska svaghet genom att ”militarisera” relationen med omvärlden.

För det andra siktar manövern mot en punkt där också den europeiska opinionen är sårbar. Här är själva inslaget av iscensättning – i ordets bokstavliga bemärkelse – en nyckel. Själva bilderna är en del av operationen: både fotografierna av barn i våta täckjackor med taggtråd och gränssoldater i bakgrunden och filmklippen som visar försök att med våld bryta igenom de europeiska taggtrådsstängslen. De senares manipulativa intention ligger i öppen dager – de är tänkta att trigga de allt starkare xenofoba stämningarna i Europa genom att bekräfta deras atavistiska föreställning om Europa som ”belägrat”. De förras manipulativa kraft är mer försåtlig, och har det humanistiska Europa som mål: genom att väcka medlidande ska de trigga Europas latenta dåliga samvete och påminna om att Europa självt bär sin del av skulden till detta lidande. Logiken är enkel, men skoningslös: Europa fördömer Lukasjenkas regim på moralisk grund, men i samma stund som Europa sviker sin egen moral i en fråga (till exempel i behandlingen av flyktingarna vid gränsen) börjar dess moraliska mandat erodera också i andra frågor.

För det tredje är också den demokratiska belarusiska opinionen måltavla för denna operation. Avsikten är, som alltid, att så split. Å ena sidan finns det en del av opinionen som i flyktingarnas öde ser en förlängning av det övervåld de själva blivit utsatta för, och som därför solidariserar sig med dem. Å den andra sidan finns det exempel på hur demokratiskt sinnade belarusier inte uppfattar flyktingarna som offer för Lukasjenkas regim, utan som medlöpare eller rentav aktiva hantlangare. Bakom dessa stämningar finns, utöver de underliggande xenofoba strömningar som finns också i Belarus, liksom i andra europeiska länder, ofta en ackumulerad frustration över att omvärlden stått så passiv inför den humanitära katastrofen i Belarus – en frustration som stegras av känslan att det internationella samfundet vänt bort blicken helt från Belarus till förmån för nya humanitära katastrofer, som till exempel talibanernas intåg i Kabul.

*

Det är lätt att misströsta inför det tilltagande våldet i Belarus. Det är också lätt att missförstå det, och tolka det som ett tecken på regimens styrka. I själva verket är det tvärtom. Efter augusti 2020 har regimen i Minsk både förlorat kontakten med det belarusiska samhället och all legitimitet internationellt, sånär som på i Kreml. Regimen är svag, det nakna våldet är det enda medel som står till dess förfogande.

Det är detta våld som drabbar flyktingarna som nu flygs in och drivs mot gränserna. Det är detta våld som drabbar de miljoner belarusier som nu i praktiken är fångar i sitt eget land. Det är en paradox, en av många, att EU nu hjälper till med att uppföra taggtrådsstaketen kring fånglägret Belarus – för att ”skydda sig självt”. Såväl flyktingarna som belarusierna är gisslan hos den allt svagare, och därför allt mer otillräkneliga Lukasjenka. En av våra viktigaste uppgifter nu är att se till att inte också den europeiska politiken tas till gisslan. Vi måste fortsätta att kalla saker vid deras rätta namn, ge dem deras rätta proportioner och sätta dem i deras rätta sammanhang. För belarusiernas skull, för flyktingarnas och för vår egen.

Ida Börjel

Mikael Nydahl

Stefan Ingvarsson

Kholod Saghir