För den som följt utvecklingen har det länge varit uppenbart – säkert i sådär en tjugo år – att det är i den digitala offentligheten som striden om yttrandefriheten äger rum. Det kan låta som en trött självklarhet. Men mycket tyder på att vi ser ett nytt skifte i den digitala maktbalansen äga rum just nu.

Den första fasen av den digitala yttrandefrihetsdebatten ägde rum under nittiotalet, när framväxten av ett nytt medium också ledde till en övermodig framtidstro: detta centrumlösa nätverk för kommunikation skulle ju inte gå att kontrollera; alla totalitära stater skulle nu se sig akterseglade. Och mycket i utvecklingen gav också optimisterna rätt: att Sovjet murknade inifrån hade något att göra med att man förbjöd persondatorer och fri datoranvändning. Under ”sammetsrevolutionen” i dåvarande Tjeckoslovakien använde sig den demokratiska oppositionen av enkla modem för att sprida information över telenätet och säkerhetstjänsten hann aldrig förstå att det digitala fågelkvitter de hörde på tråden i själva verket signalerade diktaturens fall. Och så vidare. Situationen påminde under något decennium om 1700-talets stora genombrott för tryckfriheten – en gammal stat kunde inte längre kontrollera det nya mediet, den billiga boken eller webbsidan kunde kvitta lika, och alltfler människor fick ta el av alltmer information …

Men småningom kom motreaktionen, precis som den gjorde efter upplysningstidens genombrottsperiod. Inte minst den kinesiska staten började metodiskt bygga upp en ny teknik för censur och stängde in hela landet bakom en andra kinesiska mur. Och de stora Telkomföretagen i världen, som Siemens eller svenska Telia, visade sig vara helt skrupelfria när det gällde att hjälpa diktaturer i länder som Iran eller Belarus att övervaka och kartlägga dissidenter. Det var som om kupan på nytt sänkte sig över landskapet.

Kanske går vi ändå nu in i en tredje våg. Som ni kan läsa i flera av texterna i detta nummer av PEN/Opp, som helt vikts åt kampen för digital yttrandefrihet, har censuren av internet nu nått en sådan nivå att den i vissa länder och regioner helt enkelt hotar den ekonomiska utvecklingen. Det snabba informationsflödet i världen har helt enkelt blivit en drivkraft bakom snabbt växande ekonomier – och stryps det alltför hårt, som till exempel i Kina, halkar man helt enkelt efter. För att inte tala om hur det påverkar den nödvändiga debatten om miljöförstöringens effekter på samhället – om man inte får tala om saken kan man inget göra åt det. Om denna censurens paradox berättar Isaac Mao i en text.

Det finns flera tecken som pekar i riktning mot att yttrandefrihetens vänner på nätet håller på att samla sig efter ett första bakslag. Det är svårt att överskatta visselblåsaren Edward Snowdens betydelse på den här punkten. Tack vare honom och andra digitala dissidenter vet vi att också demokratier missbrukar flödet av information för att övervaka, kontrollera och styra sina medborgare. Tills helt nyligen skedde detta också mer eller mindre i lönndom, eller i alla fall okänt för den stora allmänheten. Och följden av en sådan övervakning riskerar naturligtvis att bli försiktighet, självcensur, blickar över axeln, tysta hot också i samhällen som påstår sig ha svurit sig till den moderna demokratins principer. Men fler motkrafter tar hela tiden form, inte minst i den stora verktygslåda av alltmer lättanvända digitala redskap som nu tas fram av aktivister just i syfte att skydda den enskilde världsmedborgarens rätt att säkra kunskap och debattera utan rädsla för repressalier. Vi presenterar hela denna verktygslåda här intill. Linus Larsson och PENs Deji Olukotun berättar i sina texter mer om den sortens dissident-hjälp-till-självhjälp som ryms bakom akronymer som Tor, TAILS och PGP.

PEN International antog på sin kongress 2012 ett manifest för digitala rättigheter, som är ett av styrdokumenten för oss som vill försvara demokratins grundprinciper i den digitala eran. Mycket är sig likt från tidigare epoker, och vi vill påminna om att Svenska PEN publicerar PEN/Opp just med stöd i en svensk tryckfrihetslagstiftning som har sina rötter just i världens allra första tryckfrihetsförordning, som såg dagens ljus redan 1766. Men vi bör också påminna oss om at den digitala utvecklingen medför förskjutningar i grunden av det mänskliga samhället. Så pågår just nu en omförhandling av vad vi menar med privat och offentligt, vad integritet är och vad vi har rätt att veta om andra och de om oss. Gränsdragningar vi tagit för givna i 150–200 år ritas om. Vi vet inte var den roulettkulan kommer att stanna, om utvecklingen till sist kommer att hota demokratin eller förstärka den, rädda yttrandefriheten ut i ett större rum eller inskränka den. Vi kan alla räkna med att leva i en guldfiskskål, där vi inte vet vad andra vet om oss. Bruce Sterling, en av de författare som i många reportage och romaner skildrat digitaliseringen av världen, skildrar i detta nummers skönlitterära bidrag om hur just frånvaron av en tydlig privatzon både kan innebära ett hot och en ny frihet. Vad ska nu världens alla spioner, paparazzis och ryktesspridare ta sig till, om var och en är sin egen Wallraff?

Allt är öppet och vi kan följa striden om demokratins framtid på nätet. Vi kommer att fortsättningsvis göra det till en del av PEN/Opps bevakningsområde – i varje nummer kommer du hädanefter att få en rapport direkt från den kampens frontlinjer.