”We’re here. We’re queer. Get used to it.”
Vad spelar det för roll hur vi benämner minoritetsgrupper? Hur vet vi vilka ord som är lämpliga att använda när språkbruket ständigt är under förändring?
I sin forskning intresserar sig Anna Vogel för hur nya uttryck som benämner grupper, särskilt minoritetsgrupper, kommer in i språket. I denna artikel redogör hon för historien bakom benämningarna "hbtq", "rom" och "person med funktionsnedsättning".
Anna Vogel är fil. dr. i nordiska språk och universitetslektor vid Institutionen för svenska och flerspråkighet vid Stockholms universitet. Hon är just nu tjänstledig för att arbeta med ett forskningsprojekt på Rädda Barnen.
Så ropade gay-aktivister på New Yorks gator under 1990-talet. De benämnde därmed sig själva inför andra. Vad vi kallar oss själva spelar roll. Vad andra kallar oss spelar roll. Det har med makt och delaktighet att göra.
I min forskning har jag intresserat mig för hur ord och uttryck kommer in i språket, i takt med att andra ord mönstras ut. Jag har undersökt laddade uttryck, och särskilt studerat beteckningar för minoritetsgrupper. Frågor som jag har ställt är: Hur kommer nya uttryck in i språket? Vem bestämmer vad vi ska säga?
De ord som jag har undersökt mer specifikt är de svenska uttrycken ”hbtq”, ”person med funktionsnedsättning” och ”rom”. Alla dessa uttryck kom in i svenskan runt år 2000. Det finns mycket attityder kring dessa ord. ”Idag vet man inte längre vad man får säga. Vad heter det nuförtiden? Vad är det för fel på att säga …?” Andra går längre och gör motstånd genom att använda de äldre uttrycken, som ”zigenare”, och motiverar det med att det inte spelar någon roll vilket ord man använder. Men ord är inte neutrala. Om ord vore neutrala, då skulle inte företag använda så mycket pengar och kraft att hitta företagsnamn och produktnamn som ger positiva konnotationer. Och föräldrar skulle inte lägga ner någon tid alls på att välja namn till sina barn. Och skribenter skulle inte tänka noga över titeln på sin nästa text.
När det gäller uttrycket ”hbtq” kom det in i svenskan efter att intresseorganisationen RFSL, som tidigare enbart inkluderat homosexuella och bisexuella, också började ta upp transpersoner i sin krets. Detta var en följd av en normförändring som ägde rum under 1990-talet, där gayrörelsen inte längre ville betona hur lika de var alla andra, utan istället tryckte på att begreppet ”norm” behövde utmanas. I uttrycket ”We’re here. We’re queer. Get used to it” är sista meningen ett klargörande av detta faktum. Till en början sa man ”hbt” vilket senare utvecklades till ”hbtq”, där h alltså står för homosexuella, b för bisexuella, t för transpersoner och q för queer, vilket är ett allmänt ifrågasättande av heteronormen, Första gången ”hbt” nämndes i svensk press var år 2000 i RFSL:s tidning Kom ut, då Greger Eman skrev ledaren ”Välkommen till hbt-samhället”, vilket visar på den utmanade normen.
Ordet ”rom” har en helt annan historia. Det har synts i litteraturen då och då, som i Katarina Taikons böcker om Katitzi under 1970- och 1980-tal. Ordet härrör från indoeuropeiska språk och betyder ”människa”. Men ordet kom in på allvar i svenskan under 1990-talet. Det var då, under Balkankriget, som nya romer kom till Sverige, och de reagerade på att svenskan använde ordet ”zigenare” och inte ”rom”. På Balkan var det motsvarande ordet för ”zigenare” diskriminerande, och användes aldrig i offentligt språk. När de nya romerna såg skylten ”zigenarkonsulent” på en dörr i maktens korridorer tog de mycket illa vid sig. Liksom romerna tog initiativ till att använda ordet ”rom” i svenskan, och RFSL började använda ”hbtq”, ser vi ofta att språklig förändring startar i de sociala grupper som själva berörs av förändringen.
För att gå vidare med ordet ”rom” hade de svenska romerna fram till 1990-talet varit marginaliserade med brist på bostäder, utbildning och andra rättigheter. Men romerna hade ändå, på vissa områden, haft hög status, inom det kulturella området, särskilt vad gällde musik, dans, teater och hantverk. Vad blev då annorlunda när romerna från Balkan kom? De började använda ordet ”rom” i utskick om kulturaftnar på prestigefyllda adresser som Konserthuset och Nybrokajen 11, som man endast får tillgång till om man håller hög kvalitet på arrangemangen. Den starka statusen inom kultur samt de rätta adresserna blev en maktfaktor i sammanhanget, som bidrog till att ordet ”rom” kunde introduceras. Men romerna hade även tillgång till en mer formell makt. Under 1990-talet bjöds nämligen romer in för att medverka i olika arbetsgrupper inom regeringsdepartementen inför ratificeringen av Ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter. I kontakt med politiker, media och allmänheten använde gruppen då ordet ”rom”. Inom forskningen menar vi att nya ord kan initieras på vilken nivå som helst i en social hierarki, men för att den ska lyckas krävs det att en elit eller en väldigt stark motkraft till eliten, ett slags motelit, ska ta upp den. Eliten i detta fall var departementen.
Varför ska vi säga ”rom” och inte ”zigenare”? Utifrån min forskning kan jag se att det första argumentet är att det är vad gruppen själv vill bli kallad. Om jag kommer till en fest och presenterar mig som ”Anna”, då vill jag inte bli kallad ”Liza”. Inom språkplanering, som innebär att språkvårdare ger rekommendationer kring hur ett språk används i formella sammanhang, brukar man anse att en grupp själva ska få välja sin beteckning. Den som väljer beteckning tar makt. Om någon annan betecknar, utövar den makt. Så har svenskar utövat makt mot romer tidigare. Och på samma sätt har svenskar utövat makt mot samer då de kallat dem ”lappar”. Makten har även inneburit andra begränsningar, i samernas fall att förbjuda dem att tala sitt modersmål i skolan och utan samtycke utsätta dem för rasbiologiska mätningar, Idag är ”samer” den rekommenderade termen, och man börjar nu också diskutera hur geografiska namn, där ”lapp” ingår, som ”Lapporten” ska användas. Vad gäller Lapporten blir det allt vanligare att det samiska namnet Tjunoavaggi, som för övrigt betyder ”gåsdalen”, brukas.
Ett andra argument för att respektera en grupps önskan är att det ord som gruppen inte önskar bli kallad bär på en historia med negativa värderingar. För både romer och samer associeras de gamla beteckningarna av grupperna med diskriminering.
Vem som väljer att benämna något är tydligt kopplat till makt och perspektiv. För att visa med ett tydligt exempel vad jag avser med perspektiv vill jag ta upp vissa områden i storstadsregionerna i Sverige. Det gäller ett antal platser som polisen kallar för ”utsatta områden”. Motivet för att platserna får denna etikett är att områdens behov ska styra resursfördelning och prioritering. Områden som ses som ”särskilt utsatta” får allra mest resursförstärkning. Men politiska krafter åt höger, som Ebba Busch (KD), har börjat kalla dessa områden för ”no-go-zoner”, vilket står för att uniformsyrken som brandkår och ambulans enligt deras uppfattning inte vågar åka in i områdena. Uttrycket kommer ursprungligen från amerikanska militären om platser som står utanför statens kontroll. Att benämna utsatta områden som ”no-go-zoner” är att beskriva en plats för ett politiskt syfte. Vi kan dra paralleller till hur Öst- respektive Västtyskland officiellt benämnde muren som delade Berlin och som i Sverige kallade ”Berlinmuren”: I kommunistiska Östtyskland kallades den formellt för ”Den antifascistiska skyddsvallen” medan Västtyskland istället betecknade den som ”Muren”, alltså olika namn för skilda perspektiv.
För att återvända till gruppers namn. Är det viktigt att ha namn? Vi behöver komma ihåg att kategorier faktiskt inte finns i den fysiska verkligheten. Utan det är språket som skapar dem. Kategorier har alltid ”luddiga gränser”, det vill säga det är inte glasklart vad som tillhör och inte tillhör en kategori, och det finns gränsfall och otydliga fall.
”Jag tycker att vi i stället ska ta bort alla kategorier. Ju mer man delar in, desto fler minoriteter finns det att förtrycka. Vi är ju alla människor och det är enklare om vi ser varandra som just människor. Jag har en bild av mig själv, omgivningen har en annan. Vem jag är? Jag är människa. Punkt.”
Så säger Tina-Håkan Jönsson i en intervju med Svenska Dagbladet 2011-01-13. Tina-Håkan, ett namn som är sammansatt av ett traditionellt kvinnonamn ”Tina” och ett traditionellt mansnamn, ”Håkan”, vann 2009 en strid i Kammarrätten i Göteborg om att få ha både ett mans- och kvinnonamn som förnamn. Härmed aktualiseras en paradox. Medan Tina-Håkan å ena sidan tycker att vi ska ta bort alla kategorier, och enbart vill kallas för människa, tar hen å andra sidan strid för att få rätt att kalla sig ett visst namn, alltså ingå i en ny kategori. Denna paradox är i högsta grad levande för de flesta minoriteter. Det är å ena sidan viktigt att erövra en beteckning, ett namn man själv valt och som man identifierar sig med. Om man tillhör en grupp, så vet man att de egenskaper man har faktiskt delas av andra. Med en beteckning blir det i förlängningen möjligt att formera sig, att driva frågor och att föra en politisk kamp för sina rättigheter. Men å andra sidan behöver man också kunna bortse från beteckningen, se att den inte alltid är relevant och framför allt, att den inte ska användas i utpekande, kanske diskriminerande syfte.
I min undersökning av ordet ”person med funktionsnedsättning” besökte jag olika föräldraforum på nätet, och kunde då se hur relaterade ord, som ”utvecklingsstörning”, vilket fortfarande används inom vården, diskuterades. Föräldrar vittnade om att de till en början blivit chockade av ordet, men efter hand försonats med det, och slutligen hämtat styrka i den kraft som en diagnos kan innebära i termer av rätt till olika stödinsatser, hjälpmedel och anpassningar. Det liknar hur många idag, både unga och vuxna, kan få hjälp av en utredning som till exempel visar att de har ADHD eller ADD.
Att benämna en grupp med det namn gruppen själv önskar, är att öka förståelse för gruppen. När aktivisterna på New Yorks gator ropade ”We’re here. We’re queer. Get used to it” önskade de sig ett samhälle där folk vande sig vid att det fanns olika typer av människor, också människor som utmanade heteronormen, mitt ibland dem. I världen ser vi just nu den motsatta riktningen på många håll. Ett obehagligt exempel utgörs av Polen. En tredjedel av landets befolkning bor i något som kallas ”hbtq-fria zoner”. Katolska kyrkan och landets utbildningsminister Przemysław Czarnek förnekar att hbtq-personer ska omfattas av samma mänskliga rättigheter som alla andra. De gömmer sig bakom uttalanden att de inte är emot människor, utan emot ”hbtq-ideologin” och att de inte bryr sig om vad folk gör i sängkammaren. Det är dock försåtligt att säga att man på detta sätt kan skilja mellan ideologi och de människor som omfattar den, eftersom det i praktiken blir att förfölja människor som identifierar sig som hbtq. Precis som kategorier inte finns i den fysiska verkligheten, finns inte heller ideologier, utan det är språket, tankarna och känslorna som skapar dem. Språket kan skapa murar, motsättningar och hinder mellan människor. Men det som språket kan bygga upp, det kan språket också plocka ner. Därför måste vi vara varsamma med de ord vi använder om varandra.
