Demokratier dör inte under tystnad, de bryts sönder till ljudet av hindunationalistiska lynchmobbar som kräver muslimers blod, till det alltmer uppskruvande hatet mot vänsterintellektuella, forskare, akademiker, aktivister, journalister, alla anklagade i TV på bästa sändningstid för att vara folkets fiender i skräniga förbannelser, till populära artister som manar sina fans att ”slåss stolt mot ogudaktiga trosläror” och ”utföra ceremonier med gevärskulor”.

Jag har bott i Indien i över fyrtio år och de senaste tio har jag blivit vittne till hur vi längre och längre sjunkit ner i ett hav av hat, så allestädes närvarande att vi inte uppfattar det längre. Hatet har blivit en del av luften vi andas, lika kväljande och vidrig som föroreningarna i Indiens storstäder varje år och det tar sig som en smutsig dimma in i varje hörn av vanliga människors liv. Även om många olika politiska partier använder ett hetsande och hatfyllt språk för att samla sina anhängare har det hatfyllda språket i synnerhet blivit det skarpaste vapnet i händerna på högern. Hat, hets och hot används medvetet av Bharatiya Janata Party (BJP), regeringspartiet som leds av premiärminister Narendra Modi, och dess allierade, som ett sätt att trakassera och tysta alla som har en avvikande åsikt eller kritiserar regimen.

I maj 2018 publicerade FN ett uttalande till stöd för den hetlevrade journalisten Rana Ayyub, som är en öppen kritiker av regeringspartiet, efter att hon blivit föremål för en hatkampanj på nätet som varade i flera dagar och där man uppmanade till våldtäkt och mord på henne. Samma år berättade den populäre hindispråkige journalisten Ravish Kumar att han utsatts för en organiserad och kampanj som var ”politiskt sanktionerad”. Ett typiskt exempel på de hot som han fick ta emot var från en person som sa sig tillhöra den hindunationalistiska ungdomsorganisationen Bajrang Dal som sa att han skulle döda Ravish Kumar och våldta kvinnorna i hans familj. Oftast tar polisen emot anmälningar om hot, men agerar inte mot dess upphovsmän om dessa har politiskt beskydd.

Bland politiker, särskilt de som tillhör regeringspartiet, har hets och hat och hot blivit särskilt vanligt – inte bara som ett sätt att trakassera BJP:s motståndare, utan som ett snabbt och effektivt sätt att vinna popularitet och få sina anhängarskaror att växa. Strax innan upploppen som under fem dagar störtade delar av distriktet North East Delhi i blodiga och organiserade pogromer i vilka 53 människors dog, varav två tredjedelar var muslimer, startade medlemmar i regeringspartiet små eldar överallt med sina förgiftade tal.

I december 2019 uppstod oväntat en spontan proteströrelse och demonstrationer i befolkningen, de flesta muslimer, många av dem kvinnor som bland annat byggde ett ikoniskt, provisoriskt läger på gatorna i stadsdelen Shaheen Baghs i södra New Delhi. De fick sällskap av studenter, en del aktivister och många vanliga, icke muslimska medborgare som deltog av solidaritet. De begav sig ut på gatorna i våg efter våg av protester, som var lugna och fredliga ända tills de möttes av våld från regeringspartiets välorganiserade kadrar eller polisen, som är direkt underställd inrikesdepartementet och inte lokalregeringen.

Protesterna var riktade mot några nya medborgarskapslagar som väckt befogade farhågor om diskriminering av indiska muslimer, vars medborgarskap kunde ifrågasättas – ifall dessa lagar drevs igenom. Men protester är som svärmar, de har sin egen energi och de förändras över tid, och det som uppstod var något mycket märkvärdigt. I ett decemberkallt Delhi viftade de huttrande studenterna och demonstranter med trikoloren, den indiska nationsflaggan, och satte upp affischer med figurer från frihetsrörelsen, från Mahatma Gandhi till den store dalitledaren Bhimrao Ramji Ambedkar. Gatorna ljöd av uppläsningar av inledningen till den indiska konstitutionen, som lovar frihet, jämlikhet och broderskap åt ”Vi folket”, och av ett mycket resonansrikt ord: azaadi.

Azaadi betyder frihet. Det har en lång och vindlande historia; det har använts som ett löfte inom rörelser som kämpar mot kastsystemet, som ett stridsrop bland indiska feminister och det har även använts av separatister som krävt självständighet i vissa regioner, i synnerhet i Kashmir. Men här hördes en gammal, älskad version av azaadiramsan, som använts i oräkneliga rörelser för att uttrycka kärlek till nationen:

”Vi ska ta tillbaka friheten,
friheten från alla försök att så split mellan oss,
friheten från hat och våld.
Vad vill vi ha? Frihet.
Vi ska tvinga tillbaka den, vår frihet.
Den är vår rätt, friheten.
Den älskade friheten.
Ropa det högt: frihet.”

Ord, hatfyllda och kärleksfulla, består av andetag, och ord blir till luften vi andas. Proteströrelser kan åstadkomma det, när de väljer ord, både tankfulla och eldfängda, för att påminna människor om en annan tid och ett annat sätt att vara, för att överbrygga klyftan mellan religionerna i stället för att vidga den. En kort tid förändrades luften vi andades i Delhi och på många andra platser i landet, när de medborgerliga protesterna lockade tusenden och åter tusenden; den förändrades och fylldes av hoppets väldoft.

I januari, samtidigt som protesterna nådde sin kulmen, inleddes valkampanjen inför valet till Delhis parlament. I ett offentligt tal sa Parvesh Verma, representant för BJP från distriktet West Delhi, att demonstranterna skulle ”ta era mödrar och systrar, våldta dem och döda dem”, och gav näring åt högerns medvetna försök att utmåla indiska muslimer som främlingar som bar på en historia av våld mot hinduer.

Hans kollega Anurag Thakur, BJP:s biträdande finansminister, använde ett slagord som fick personer att ge sig ut på gatorna med vapen händerna och sikta på demonstranterna, vilket ledde till att en ung student skadades: “Goli maaron saalon ko, desh ke gaddaron kon/ Skjut de jävlarna, skjut landsförrädarna.”

Uttar Pradeshs försteminister, till yrket hinduisk munk, sa i ett tal att ”De som inte kan förstå ord kommer att tvingas förstå kulornas språk.” En viktig punkt i regeringspartiets politiska strategi är tagen direkt ur den moderna auktoritarianismens handbok: brännmärk alla som ifrågasätter premiärministern, hans regering, hans parti eller dess ideologi som ”förrädare” och anklaga dem för illojalitet eller ännu värre uppvigling, i enlighet med en gammal lag från den brittiska tiden som fortfarande används för att sätta alla i fängelse som ger regeringen besvär. När man lyssnade på dessa tal förstod man mycket tydligt det outtalade i dem: protesterna skulle mötas med våld om de inte slutade.

Den 23 februari i år, efter nästan tre månader av protester, började humöret i staden ta slut. Demonstranterna hade mötts av ständigt våld. Studenter som läste på biblioteket på Jamia Milia Islamia-universitetet hade utan egentlig anledning utsatts för tårgas, många hade även skadats av polisen i massiva batonganfall eller misshandlats av högeranhängare medan polisen stod vid sidan om utan att skydda ungdomarna, varav några deltog i sina första demonstrationer. Kravallerna började sent en kväll efter att Kapil Mishra, en BJP-ledare, uppmanat polisen att rensa upp gatorna vid Jaffrabad på demonstranter, med tillägget att om de inte gjorde det skulle han göra det själv. Följande dagar förekom blodsutgjutelse, iscensatta mord och till och med improviserade bomber och massiv förstörelse av egendom förutom av liv i de tätbefolkade kvarteren i distriktet North East Delhi.

Senare, när kravallerna var slut och utredningarna börjat rapporterade vissa nyhetssidor på nätet om att en pöbel i ett fall och polisen i ett annat hade hånat offren: “Le li azaadi? Har ni frihet?” I en särskilt obehaglig video från upploppen ser man fem unga muslimska män ligga på marken, så grundligt och svårt misshandlade av polisen att en av dem, den 23-årige Faizan, strax efteråt dog av sina skador. Medan de slår männen kan man höra polisen skrika: ”Vill ni ha azaadi (frihet)? Här har ni azaadi.”

* *

I alla länder som varit med om eller som upplever våldsamma förändringar, från Filippinerna till Bolsonaros Brasilien, förstår man konsekvenserna av att skapa ett klimat av hat och känner detta rent fysiskt. År 2017 skrev försvarsexperten och den politiske redaktören Sushant Singh en förutseende ledare om konsekvenserna av det han kallade ”hatriotismen” i Indien och åberopade exemplet Radio Rwanda.

”Om radion var ett kraftfullt medium då, när bara en transistor och ett par batterier behövdes, har vi i dag smarta telefoner och Whatsapp. Överflödet av de hatiska meddelanden som vi möter på Whatsapp är en spegelbild av den rwandiska stationen RLTMC, ett försök att fabricera en ny version av historien. Instoppade mellan underhållande GIF:er, videor, memer och skämt ger de här grova historierna om hat, grymhet och trakasserier ett försvar för politiska aktioner.”

Nedsmutsningen och nedsmittningen av vårt språk, samtal och tankar, är mindre studerat än luft- och vattenföroreningar, men dess konsekvenser är lika dödliga. Många studier av hatspråk i Indien riktar in sig på det politiska språket som en kategori, och på Facebooks välkända och gigantiska problem med högergrupper som öppet tillåter kränkande och allt farligare uttryck för hat som en annan. Nyligen fick en växande strid om Facebook Indias ovilja att stänga grupper som medvetet och taktiskt sprider hat mycket uppmärksamhet efter att saken undersökts av Wall Street Journal. Facebooks egna övervakare hade satt en varningsflagga på BJP-politikern T Raja Singhs konto till exempel efter att han uppmanat till mord på rohingyaflyktingar – men Facebooks högste policychef, Ankhi Das, stoppade alla försök att ta bort Singhs uppviglande inlägg.

Men man känner hur långt hatet har gått på stickningar i huden. På Whatsapp strömmar en flod grova memer skapade av välbärgade politiska grupper mot smartphone-användarna fulla av hat mot muslimer och ibland även kristna. Några av de populäraste videorna på Youtube har gjorts av karismatiska lekmannapredikanter, och här möts den hårda kärnan i den hindunationalistiska högern och muslimsk extremism, och bägge sidor spyr ur sig giftiga meddelanden om blod med syfte att driva in sina anhängare i allt mer bisarra och farliga konspirationsteorier. I april, när coronapandemin började sprida sig över Indien blev en religiös sammankomst med muslimer i Tablighi Jamaat-rörelsen i Nizamuddin i Delhi föremål för en ursinnig islamofobisk attack av ett antal TV-kanaler, i synnerhet Republic, Zee och Sudarshan News. Medlemmarna i Tablighi Jamaat anklagades för att sprida viruset och hashtagen som användes om dem var synnerligen obehaglig – #CoronaJihad, med en antydan om att indiska muslimer spred viruset medvetet som del i ett religiöst krig.

Under månaderna som följde visade det sig att viruset också spridits vid många andra religiösa sammankomster, hinduiska och andra, men ingen av dessa pekades ut på samma sätt. Hashtaggen, som syntes på TV, i Whatsapp och på Twitter, ingår i ett längre försök att sätta detta epitet på muslimer: termer som ”jihadbefolkningen” och ”kärleksjihad” är kopplade till en spridd och giftig myt om att indiska muslimer föder fler barn än hinduer och många hinduer i de nordindiska delstaterna skräms med att muslimska män ska kidnappa och tvångsgifta sig med hinduiska kvinnor.

Den ursprungliga betydelsen av ordet ”jihad”, en andlig kamp som muslimen för med sig själv för att inte synda, gick förlorad när det blev ett okvädingsord. I mars råkade det enormt populära nyhetsankaret Sudhir Chaudhury rita en karta över de rädslor drivit in hinduer på högerkanten i ett slags paranoia genom det utbredda hatet och hetsen mot muslimer i offentligheten när han visade ett diagram över ”jihad” under kvällssändningen och identifierade de många sätt som indiska muslimer sades bedriva krig mot hinduer på: ”ekonomiskt jihad, historiejihad, mediajihad” och till och med ett jihad genom film och musik.

Det är först när man tar ett steg bort från detta ständiga flöde av gift som man förstår hur rubbat det är att ett tidigare respekterat nyhetsankare med allvarlig min lär sin miljonpublik om olika former av ”krig” som deras landsmän tänks föra mot dem.

* *

I själ och hjärta är jag en bokmal. De böcker som ligger i travar på mitt skrivbord tillhör två kategorier. Den ena handlar om den indiska frihetskampen, som pågick när britterna härskade i vårt land. Det är slående i dag, i vår spända och blodiga tid, hur relativt lite utrymme våra förfäder slösade på hat mot sina fiender. De dokumenterade övergrepp, uttryckte ibland ilska och sorg över imperiets trolöshet. Men oftast var deras tal resonerande. Det mesta av deras yttranden, och deras flitiga, energiska samtal med både vänner och fiender, handlade om hur man skulle kunna föreställa sig skapandet av en nation som Indien, med dess många religioner, språk, gemenskaper och historier.

Den andra sortens böcker handlar om saker som hänt i länder som Bosnien, Tyskland och Rwanda, om uppkomsten av hat och hot på platser som USA och Turkiet och i det land som har varit mitt enda hem i fyrtio år. Jag ser det så tydligt och känner det också, att hatets sporer i språket, som skräller på högsta volym in i våra hem, godkända av landets ledare, sprider en smitta som inte går att stoppa och som redan har splittrat indierna i sanna troende och fiender. Och den andra sortens böcker säger mig att i inget land har man lyckats förhindra färden ner i skräck och blodspillan när man väl har låtit hatet förgifta en nations blodådror. Luften vi andas är smittad och jag fruktar den här smittan mycket mer än något virus eller pandemi.

–––––––––––––––––––––