Anteckningar om ”revolutionen” i provinsstaden N
Den som anser att dagens Ryssland är på fel väg hoppas också på politiska alternativ. Men den ryska oppositionen har ofta varit splittrad – och hur protesterar man mot en tidvis svårgripbar motståndare? Sådant grubblar studenten Vasilsualij över i Igor Savaljevs sorglustiga ”revolutionsreportage”.
Egentligen hade studenten Vasisualij Lochankin inte några speciella åsikter om valet, men ”Enade Ryssland” hade under alla hans medvetna år funnits som en ton i bakgrunden av hans liv – ibland mindre irriterande, ibland mera. En gång en kall höstkväll kom Vasisualij till hållplatsen och fick se att över hela den sex våningar höga fasaden till Skådespelarnas hus hängde ett porträtt av president Medvedev, och intill bilden syntes ”Enade Rysslands” logotyp. ”Som våra liv ser ut”, tänkte Lochankin dystert. ”Om en statsvetare hade sett det här för en månad sedan, hade han varit övertygad om att Medvedev skulle bli president. Men nu betyder det precis motsatsen.” Vasisualij fick inte tillfälle att utveckla sin tanke vidare, därför att nästa dag bytte man i all hast ut affischen – nu var det Putin som hängde där med Medvedev bredvid.
Om detta är historiens prolog, så är det hög tid att fundera över hur den dova irritationen – som framkallades hos Vasisualij och hans vänner när de såg alla dessa loggor – i ett visst ögonblick förvandlades till något mera sinistert klingande. Loggor fanns det gott om i provinsstaden. ”EnRy” klistrades vid varenda vägmaskin och överallt skrev de att ”breddningen av gatorna sker på partiets initiativ …” För övrigt generade sig inte en lokal tjänsteman för att mitt under en presskonferens erkänna att arbetena helt och hållet finansierades av stadsbudgeten. ”Men vad har partiet med detta att göra?” ”Det var partiet som kom med förslaget. De andra har inte förslagit någonting.” Inte heller detta generade man sig för att trycka i de statliga tidningarna. Man såg helt enkelt inte något opassande med den saken.
Under några dystra höstmånader, när vännerna i huvudstaden förde modstulna diskussioner på Facebook om yttre och inre emigration, diskuterade Lochankins vänner i provinsen inte något särskilt alls. De hade annars blivit tvungna att erkänna att de levt hela sina liv i inre emigration. Den mytomspunna friheten på nittiotalet hade ingen i deras provins märkt något av. På den punkten såg de ingen skillnad före och efter det att Putin klivit in på scenen.
Ett tv-team kommer till en by. De stoppar en gammal gumma på gatan. ”Vem tänker ni rösta på?” Självklart svarar hon ”på Fosterlandet”. Hon är ju inte dum. Det där svaret sitter i henne ända sedan 1937; när det inte finns något annat än Fosterlandet. Då håller man tand för tunga. Sådana saker berättade man för skolgrabben Vasisualij redan det avlägsna år 1999. Det var året som provinsens guvernör beslöt att stödja paret Luzjkov-Primakov, och det Putinfientliga partiets sätt att gå tillväga på 1900-talet skilde sig på intet sätt från Putinpartiets på 2000-talet – vare sig det rörde sig om kampanjupplägg, valsedelfusk eller rösträkning …
För Vasisualijs del började revolutionen med nyheter från Mars. Så avlägset och orealistiskt tedde sig alltsammans. Den 5 december 2011, under de spontana protesterna efter valet, sydde de in en bekant till honom i Moskva. Dygnet som följde sände kompisen direktreportage från fängelset på Twitter och Vasisualij gick runt bland sina vänner och sa: ”Fatta, för en månad sen satt jag bredvid honom, precis som jag sitter här med dig nu”. Sedan ringde en kompis från S:t Petersburg och sa att de hade sytt in ytterligare en vän på samma sätt. ”Granaterna närmar sig”, sa vår hjälte som nu kände hitintills obekanta känslor strömma genom sin kropp.
Det var intressant att följa hur nyheten spred sig bland studenterna i staden N inför det förestående protestmötet den 10 december. Först var det ingen bland Vasisualijs vänner som på allvar kunde tänka sig att delta. De förstod att det i praktiskt skulle innebära att lämna ifrån sig sin studentlegitimation, eller rentav att få en inkallelseorder i handen (ryktena spreds snabbt på bloggar och sociala medier). Sedan började pikarna droppa ner: ”Vadå, fegar du ur?” De som hade bestämt sig för att delta gick till hård attack mot dem som tvekade. En gång hade Vasisualij läst att mod och feghet var lika smittsamma. Men han kunde själv inte avgöra om denna historia handlade om mod eller feghet.
Till vår stora förvåning gick plötsligt mötesorganisatörerna i staden N ut med ett upprop om att ”arrangemanget inte hade hunnit förankras”, och att ”vårt deltagande i de planerade händelserna på stadens torg skulle ställas in”, och att ”de som skulle trotsa detta skulle själva ta på sig det fulla ansvaret för sina handlingar”. Uppropet avslutades med följande uppmaning: ”Vi uppmanar alla att den 10 december gå till skridskobanan, göra en utflykt i naturen, andas frisk luft och sedan pigga och klara i huvudet lösa alla problem på ett civiliserat sätt”. En del trodde att internetgruppen hade infiltrerats, andra tog upp revolutionens fallna fana: ”De som började organisera mötet har bestämt sig för att inte delta och har satt ihop ett fegt upprop … Det räckte visst med ett samtal från säkerhetspolisen för att all glöd och medborgaranda skulle dunsta i ett nafs”. Andra drev med situationen: ”Jag skriver från torget … De flesta har kommit hit beväpnade … Skurk- och rövarpartiet har ställt upp stridsvagnar … Vi har snart slut på ammunition … Alla hitåt!” I den korta kraftmätningen blev de fega besegrade och tagna i kragen och med ens var Vasisualij tillsammans med sina kamrater på väg mot det okända.
De studenter som trots allt deltog i demonstrationen i staden N hade aldrig varit med om något liknande; de hade en föraning om vad som väntade, men de kunde inte inse vidden av det. De hade via Facebook och andra mediekanaler gjort sig en mängd föreställningar om hur detta nya liv skulle te sig. Men när de nu träffade bekanta på torget skämtade de nervöst: ”Så du är också ute i friska luften?” De rörde sig i cirklar runt Leninstatyn och alla väntade på att bli uppdragna i den nya, annorlunda verklighet där – om man fick tro de sociala medierna – storstädernas invånare redan befann sig.
Till deras stora förvåning upplöstes dessa klichéer mycket snart.
För det första bemöttes de inte av några rasande myndigheter. De stirrade häpet på specialstyrkornas fordon, som förblev varken mer eller mindre än ett dekorativt inslag i stadsbilden. Man förde visserligen bort en kille som försökte använda en megafon, vilket var förbjudet, men det var allt. Senare hörde Vasisualij att det hade varit fullt med ”civilklädda” runt omkring oss, men hur ”civilklädda” såg ut, det kunde han inte säga.
För det andra kunde man inte se några karismatiska oppositionella i deras lilla stad. I själva verket var de som hade samlats lämnade åt sig själva. De klungade ihop sig och ropade och skrek någonting, tryckte sig intill varandra som bin på ett fluster utan att veta vem de skulle lyssna på. Den som de till slut satte sitt hopp till var en ensam, äldre och i staden välkänd medlem av det socialliberala partiet ”Jabloko” som varit med ända sedan slutet av åttiotalet, men hans åsikter var sedan länge kända och kunde inte sägas representera ett nytt inslag i politiken.
Demonstranterna gick förvirrade därifrån. Vasisualij förstod inte riktigt innebörden av vad som hänt och det var han inte ensam om. I dag ställer sig alla den frågan: ”Vad var det som hände?” Hur som helst gick han inte till nästa demonstration. Några vänner gjorde det, men möte nummer två blev betydligt blygsammare. Inte alls som det i huvudstaden, som de pratade om dagen efter: ”Såg du på nyheterna?” – ”Vadå på nyheterna?” – ”Jamen, både Nemtsov och Kasparov ...” – ”Jaså, var de på nyheterna? Det var inte illa!” – ”Såg du Pugatjovas bröllop då?”
Kanhända tog lika svaga eller starka krafter ut varandra. Kanske fordrades det helt enkelt betydligt mer av politisk ingenjörskonst och know-how för att Vasisualij skulle kunna komma i kontakt med den nya tid och det nya liv han hoppades på.
Men kanske var det aldrig någon i provinsstaden N som såg till ett annat liv, och därför kan heller ingen svara på frågan: vad var det egentligen som hände – och vad kommer nu att ske? Hur som helst så vet Vasisualij Lochankin varken mer eller mindre idag i frågan om det finns liv på Mars eller ej.
