När året gick mot sitt slut pratade jag med några bekanta som jobbar med kultur och media om Adam McKays film "Don't Look Up". Vi gillade den skarpa satiren över ett samhälle präglat av politisk och ekonomisk girighet och fixerat på profit; absurditeten i att världen går under genom en enorm meteor som ingen vill veta om slog an något i oss. Mycket i filmen känner vi igen från diskussionerna om ett förestående ryskt krig mot Ukraina och dess geopolitiska bakgrund. Och den påminner oss om en av de starkaste insikterna under de senaste åtta åren: att sanningen kan betraktas som något överflödigt.

Under protesterna på Majdan ljög man systematiskt om de sociopolitiska processer som pågick i Ukraina. Troll, bots och andra digitala legosoldater vilseledde professionella journalister med sina attacker. Allt detta diskuterades senare också i utländska medier, trollens värld undersöktes och belystes. I Ukraina kombineras dock insikten om den "överflödiga" sanningen – som naturligtvis inte är något specifikt ukrainskt fenomen, utan globalt – med en mycket specifik empiri. Jag minns mycket väl hur slående skillnaden var mellan vad människorna där i centrala Kiev faktiskt strävade efter och hur protesterna framställdes i propagandan. Jag minns denna förvrängning av de politiska målen som både smärtsam och farlig. Idag är förvrängningen av sanningen minst lika fruktansvärd. Och idag står vi alla under ett mycket verkligt, fysiskt hot.

I åtta år har vi levt under förhållanden präglade av radikalt politiskt våld, vi har levt i krig. Detta är en verklighet som kan verka abstrakt eller obegriplig för människor i fredliga länder. Jag önskar att jag hade fel, men det verkar som om detta krig är och förblir obegripligt. Hur kan man annars förklara det faktum att det har pågått i åtta år och att inte allt,precis allt möjligt och omöjligt, har gjorts för att avsluta det?

Med denna retoriska fråga och några dagars självreflektion kring den groteska realismen i "Don't Look Up", gick vi in i det nya året. Två veckor senare har julgranarna hamnat bredvid soptunnorna och de ryska trupperna står fortfarande kvar vid vår gräns. Hundratusen granar där skulle naturligtvis ha varit bättre. Men det är nu så vår onormala normalitet ser ut. Allvaret och eftertrycket i alla de analyser som talar om en möjlig attack förvånar och skrämmer mig. Det får mig att känna mig ännu mer sårbar och får situationen att verka ännu mer instabil. Jag undrar om min panik är tillräckligt stor. Ännu en fråga som förblir obesvarad.

Officiellt, det vill säga på regeringsnivå, förs en opanikens politik. Det är förståeligt, eftersom vi inte har råd med panik, varken ekonomiskt eller politiskt, eller snarare psykopolitiskt. När mina tankar svävar bort från de ryska och belarusiska gränserna landar jag snabbt i funderingar över de ekonomiska gränserna för mitt lilla förlag – papper kostar i år dubbelt så mycket som tidigare. Även andra produkter kommer snart att bli dyrare på grund av de stigande energipriserna, vilket gör det ännu svårare och viktigare att inte låta "viljans optimism" vika inför "förnuftets pessimism", som Antonio Gramsci uttryckte det. Krigsfaran gör alla dessa planer och överväganden irrelevanta, men ändå fungerar de som en distraktion, en övning i optimism. Vi får inte förtränga tanken på kriget, men samtidigt måste vi helt oberoende av det arbeta på att hålla samman vårt samhälle och stärka vårt land. Krigets logik får inte tillåtas att ockupera vårt innersta.

I går talade jag med min far i telefon. I ett slags självrannsakan frågade jag honom hur hans vänner ser på upptrappningen. Han berättade för mig att det diskuterades lugnt och sansat. Min far bor i Poltava, som ligger närmare den ukrainsk-ryska gränsen än Kiev. Han är över sextio år och kommer säkert, i händelse av rysk aggression, att anmäla sig som frivillig för att ge tekniskt stöd till den ukrainska arméns signaltrupper. Han säger att han har en plan, det har inte jag.

Lugna och sansade samtal beskriver ändå rätt väl vår vardag i skuggan av ett kommande anfall. Slutet på kriget har länge varit ett tema på fester och under middagar. En helt vanlig dag pratar jag med min familj eller med vänner om vad detta existentiella hot faktiskt innebär för oss, om det vore möjligt att organisera en partisanrörelse, om vi skulle rädda andra, om vi skulle fly. En ständigt pågående etisk debatt. Ordet flykt har fått en ny innebörd. Det betecknar fortfarande ofta en reaktion på det ekonomiska tryck som råder i Ukraina, men nu förknippas det i allt högre grad också med akut livsfara, med det nakna livet.

Ibland innan jag somnar föreställer jag mig att jag packar min resväska inför flykten. Vad ska finnas i den? Varje gång är jag lika rådlös och jag bestämmer mig för att jag inte vill fly. Är jag en dålig manager? Kass på att organisera mitt eget liv och ta hand om min familj? En bra chef skulle säkert ha packat vid det här laget, och förmodligen skulle hon ha lämnat Kiev för länge sedan. På ukrainska är ordet för en resväska att ha med på flykten nästan poetiskt; översatt bokstavligt blir det något i stil med "ångestväska". Tidningsrubrikerna och TikTok-filmerna om de ryska trupprörelserna västerut och cyberattackerna mot flera ukrainska ministeriers hemsidor gör det omöjligt att stänga locket på denna skräckens koffert. I åratal har rädsla och oro – inte bara i Ukraina – bidragit till att Putins gestalt blivit alltmer demonisk och allsmäktig. Rädsla och ångest är nu ständiga följeslagare i så många ukrainares liv och tar allt större plats i vår fantasi. I vår föreställningsvärld överskuggas freden av det stora kriget.

Konjunktiven förvirrar mig. Till exempel i meningar som "Om attacken mot Ukraina ägde rum skulle USA och EU straffa Kreml". Sådana satskonstruktioner är inga goda nyheter för Ukraina. Ett land med över 40 miljoner invånare förvandlas till en bisats, blir en sidoeffekt. Också denna språkliga inramning oroar mig.

Kanske är detta ett bra tillfälle att analysera det förflutnas konjunktiv och ifrågasätta några av sina egna politiska ståndpunkter. Hur skulle det postsovjetiska landskapet kunnat se ut i dag om annekteringen av Krim inte hade tillåtits ske – då för åtta år sedan? Hade den ryska ockupationen av Donbass kunnat undvikas? Nedskjutningen av passagerarplanet MH17, krossandet av protesterna i Belarus, urholkningen av det ryska civilsamhället?

Jag skriver den här texten i läsesalen i Nationalbiblioteket vid Europatorget i Kiev. Biblioteksbyggnaden ser ut som ett palats och ligger vid en av de tidigare brännpunkterna för protesterna på Majdan. Vid ingången hänger en banderoll med porträtt av 107 ukrainska, belarusiska och georgiska medborgare som sköts ihjäl där. Deras fysiska närvaro påminner mig om hur jag tänkt att det vi bevittnar i Ukraina är den sista demokratiska omvälvningen i den postsovjetiska sfären. Denna ibland nästan omedvetna mekanik som kännetecknar vardagen efter Majdan värjer sig inne i oss, vägrar att låta sig inlemmas, den värjer sig mot varje krigsmaskin.

På hemvägen går jag genom de fortfarande lugna regeringskvarteren. Snart är det slut på tjänstemännens och parlamentsledamöternas julsemester. Det politiska året börjar officiellt den 25 januari. Framför parlamentet står två unga vakter. Deras högtidsuniformer är mycket vackra. En stor gran i närheten skänker bilden något av en Nötknäpparstämning, under helgerna spelas Tjajkovskis svit på repeat här. Vardagens skönhet ger människor styrka. Mina tankar går igen till de mest spännande filmerna under det gångna året. Istället för den njutningsfulla vanmakten inför världens undergång i "Don't Look Up" föredrar jag den utmattning kallakrigsfantasierna för med sig – alltså den senaste James Bond-filmen. Och den har den bästa titeln av alla. "No Time to Die".

Översättning från tyska: Carl Henrik Fredriksson