I fängelset
är poeterna drömmens historia
och ett hopp för alla sorters fångar.
När smärtan gör sig påmind
finner de inspiration i skrivandet.
Deras dikter tecknar anklagelser
om tyrannens förnedring av den förtryckta.
En enda rad poesi kan
ge färg åt ugglornas ögon.
Den kan skildra en dag på en minut
och ett helt liv på en dag.

Där, mitt bland cellerna,
hade jag en poet och kamrat,
som följde mig längs livets tunga väg,
en cellkamrat med en lång dröm och en lika lång väg framför sig.
Han lärde mig att vaka till morgonen,
som en vän skingrade han natten åt mig i kaffet.
Det märktes i hans berättelser,
att hans gamla sånger bar på sorg.
Inom honom bodde kärleken till hans land,
det land som under loppet av några månader
berövade honom ungdomen.
Fängelset blir rymligt
om man är känd för sin poesi.
Du kan läsa sanningens verser för fångvaktarna
så att de grips av hänförelse.
Alla fångvaktare kommer att tro på dig
så fort mutan landat i deras händer.

Han var poet.
Med sin dikt fick han kvällsmaten att räcka.
Han sov och talade,
talade och sov,
plågad på smärtans alla språk,
lärd i Guds alla kännetecken,
förvissad om att revolutionen skulle segra.
Hur vilse hans land än gick
skulle han hitta tillbaka till det.
Och när hans kamp flammade upp
reste han sig med den.

De fängslade honom.
De förvandlade hans dröm till en mardröm.
Hur skulle ett fängelse kunna vara ett fängelse
om det inte satt en poet inspärrad där?
Hans bläck skulle lära kommande generationer
skammen i att ge vika,
och ge dem lösningen till gåtan i fällan,
om hur spelet egentligen går till.
Det var en svår tid.
Det trängsta fängelset i Egypten blir stort
när tiden är ett straff.
Där kan man övertyga vinden
om att dess vinge inte längre kan flyga,
och fängsla ljuset
som en fånge mellan murarna.
Varje steg du tar är på angivarens order.
Du äter, dricker, skrattar, blir sömnig –
allt medan du står i givakt för hans nåd.

Gud,
jag menar officeren,
sa: Ska du be?
Då måste angivaren vara imam.
Vill du sova?
Då övervakar han dina drömmar.

Min vän poeten,
mellan hans rader läste jag
alla berättelser om fångarna,
alla år av fångvaktarens förtryck,
sjukdom och dröm,
förnedring och förtryck.
En natt mitt i vintern
drömde tyrannen om att ta ifrån oss
värmen i våra filtar.
Men för en limpa cigaretter
fick vi veta
när tillsynen skulle komma.
Så länge mutan i Egypten trivs och frodas
kommer Egypten att trivas och frodas.
Tillsynen kom.
Hundra fångar samlades.
Behövde de tusen vakter för oss?
Inspektera allt!
De slet bort värmen från våra kroppar
och lämnade oss åt kylan.
De tog allt som gick att ta.

Min vän poeten?
Han oroade sig inte för skrivboken.
När jag frågade honom började han berätta:
Under gårdagens rast
hade han distraherat angivaren
och grävt ner den i en påse under trädet.
För dikterna som stod skrivna däri
skulle ta lång tid att förklara.
Där fanns namnen på alla mördarna
och namnet på beslutsfattaren.
I skrivboken fanns
sorg och gråt,
kugghjul av uppgivenhet,
och alla officerarnas namn,
så att poesin skulle kunna föra in dem i historien.
I skolbarnens läroböcker
stod det, på vers,
om ett enda botemedel mot världens alla sjukdomar.
Vår regering är bäst i världen,
och dess medicin botar tusen åkommor.
Är du förkyld?
Ta ett piller och sov.
Har du en invändning?
Ta ett slag och bli rädd.

Min vän poeten
gömde skrivboken under trädet
och anförtrodde den åt mig.
Jag vet inte varför han valde just mig,
men det gjorde han.
Han spände ögonen i mig
och sa:
Skrivboken är ett ansvar
som jag bär inför fångarna.
Världen måste få veta
varje fånges klagan,
hur hans fängslade drömmar ser ut,
ljudet av hans avbrutna skratt.
Officeren måste förstå
att utan kulan
är hans gradbeteckning ingenting annat än en stjärna på axeln.
Det riktiga Egypten måste visas.
Det riktiga Egypten,
bara en bild.
Han fyllde fängelsets historia med sin poesi,
skrev om hunger och smärta,
bortkastade liv och förluster.
Vårt folk är offerlammet
som bestar och hyenor samlats kring.
Men i fängelset finns rovdjur och lejon,
de fria människornas avundsvärda styrka.
I skrivboken antecknade han våra drömmar.
I dikterna utnämnde han våra härskare.
Han lät religionen tillhöra Gud och jorden.
Han gjorde så att Gud
inte längre var officeren.
Han gav ett paradis till varje fattig.
Och gifte bort härskarens dotter
med sonen till mannen
som arbetade som vakt.
Han förklarade grundlagens alla paragrafer,
de som i åratal stått utan förklaring.
Han förenade varje älskande med den de älskade,
och gav Egypten tillbaka sitt värde.
Han lät Nilen ha sin källa i Damietta
så att Egypten aldrig skulle gå törstigt
och så att de törstiga aldrig skulle kunna
göra anspråk på den.
Han tog namnen på alla fångar,
räknade smärtan i alla celler,
skrev ner allt som kunde skrivas ner.
Han var övertygad om att poesin
kunde ge nådatid,
men inte för evigt skjuta upp
stunden då maktens fyllon ska ställas till svars.

De sålde – och vi gick förlorade.
De åt sig mätta – och vi svalt.
De försvann – och vi kom tillbaka.
Vi gjorde revolution –
och de gjorde motstånd och stal våren.
När natten den dagen till sist hade passerat
grydde morgonen,
ett spjut genomborrade nattens bröst.

Jag tittade efter poeten.
Han var inte där.
Var är poeten?
Mina kamrater svarade:
Besök.
Han längtade efter sina syskon och sin familj.
I fängelset drog han efter andan
i väntan på den dag
då ett besök skulle komma och kalla hans namn.
Jag tänkte:
Jag går till det där trädet
och hämtar vår skrivbok.
Där, till höger under mullbärsträdet.
I skrivboken fanns
klagan från varje fånge som tigit,
varje fånges skrik i tystnaden.

När jag kom fram började jag gräva.
Tiden gick.
Jag hittade den inte.
Mitt sorgsna hjärta började darra.
Jag letade efter skrivboken.
Den var inte där.
Vart hade den tagit vägen?
Var kunde den vara?
Jag fann ingenting
förutom en poet.
Men han var begravd.

Så jag avlade ett löfte:
Jag ska komma till det här fängelset
till den dag jag dör.
Om jag kommer ut?
Då kommer jag tillbaka direkt.
Inte för att jag har lärt mig skriva poesi.
Nej.

Jag kommer tillbaka
för att hälsa på min mördade vän.