Nationalitetrutan
Resan från Irbil till Tigris tar ungefär fyra timmar. Floden Tigris utgör gränsen mellan Irakiska Kurdistan och den syriska provinsen al-Jazira. Båda sidor av floden är extremt politiserade; Peshmergan kontrollerar den irakiska sidan och på den syriska sidan styr “Heval”^[1]. Min taxichaufför var syrisk kurd och berättade om sin kamp med daglig rasism och de godtydliga lagar som regionens administration använder emot syriska flyktingar. Chauffören bad att få stanna bilen för att be och han rullade ut sin matta på den oändliga plana marken. Horisonten framträder enbart i två fall: i öknen och vid havet. Hettan fick den hårda jorden att dallra vid horisonten, som om den vore halvt flytande. Där marken mötte solens strålar såg det ut som om den löstes upp och blev alldeles mjuk. Jag hörde chauffören recitera Koranen med hög röst. Det var uppenbart att han inte kunde arabiska, hans noggranna uttal och långsamma recitation tydde på att han bara härmade ord han egentligen inte förstod. Han höjde fingret och tog i med högre röst under trosbekännelsen. Sedan avslutade han bönen, rullade ihop mattan och vi gav oss av mot gränspassagen i Semalka.

Semalka är det gängse namnet på den informella gränspassagen internationella styrkor bestämt sig för att hålla öppen “av humanitära skäl”. Gränsen öppnas bara på lördagar, måndagar och onsdagar och det är allmänt känt att behandlingen på den irakisk-kurdiska sidan är hemsk och att de avsiktligt gör de byråkratiska processerna förnedrande, komplicerade och otydliga. Taxichauffören tog sig friheten att ge mig ett råd – efter att artigt ha bett om ursäkt för rådets natur – och sa att jag borde täcka över tatueringen på armen och ta ut ringen ur örat. En kille som kommit från Tyskland och som han hade kört från flygplatsen till gränsen för några veckor sedan hade fått utstå förnedrande kommentarer och grova påhopp på grund av sitt utseende. Åsynen av min tatuering under den flammande solen fascinerade mig. Jag tittade i backspegeln och tog försiktigt ut örhänget. På håll började Tigris krök blänka som bladet på en lie, som om floden var en blå droppe i ett hav av färgen gult.

Vid gränsen mötte jag alla möjliga slags grupper: flyktingar från Domizlägret i Irakiska Kurdistan som skulle hälsa på släkten, flyktingar från gulfstaterna eller Europa (och särskilt från Tyskland och Sverige), utländska journalister som höll sig på sin kant och bara beblandade sig med varandra samt personal från olika internationella ideella organisationer. Jag mötte en ung kille från Manbij som tillbringade halva året i sin hemstad och andra halvan i Sverige. Han var den mest erfarne när det kom till gränsprocedurerna. Han förklarade i detalj hur jag skulle ta mig mellan de olika luckorna för att stämpla mina inresepapper från “kakasidan”^[2]. Där på den irakisk-kurdiska sidan gav de oss en blankett att fylla i. På blanketten fanns en ruta där det rätt och slätt stod “nationalitet”, och självklart fanns det bara två alternativ att välja på: kurd eller arab. Killen från Manbij pekade på rutan och blinkade åt mig. Jag skämtade: “Kom igen, testa vara kurd under Baathpartiet!” Båda skrattade högt.

Vi korsade Tigris i bussar som spelade öronbedövande hög musik och trädde in på syriskt territorium där “Autonoma administrationen av norra och östra Syrien” styr. Stämningen förändrades genast. Här syntes det kvinnor överallt, en skarp kontrast mot deras totala frånvaro på “kakasidan”, och de byråkratiska procedurerna gick ojämförligt snabbare. Mindre än en halvtimme senare kunde jag krama om min bror som kommit för att hämta mig i en luftkonditionerad skåpbil. Nästa etapp gick från Semalkagränspassagen på den syriska sidan till Qamishli, vilket skulle ta ungefär tre timmar. Vid den första militärvägspärren granskade de mitt id-kort och lämnade tillbaka det direkt. Vid den andra militärvägspärren sa den unge soldaten, som inte ens fått skäggväxt än, att vi kunde parkera till höger medan han “gjorde en check på” mitt namn. Jag behövde bara höra ordet “check” för att hela min kropp skulle genomströmmas av den svartaste skräck. En militärvägspärr mitt ute i öknen med två tungt beväpnade tonårskillar under den lodräta solen – det var inget mindre än den kollektiva syriska mardrömmen personifierad. Jag la ner huvudet på bilsätet och mindes att jag inte sovit på ett och ett halvt dygn. Om jag somnade nu skulle jag åtminstone vara skonad från att drömma den kollektiva mardrömmen, eftersom jag befann mig mitt i den. Jag la märke till att jag inte kunde kontrollera darrningen i händerna, som vatten som forsar fram under en dörrspringa. Efter fem minuter kom soldaten tillbaka med mitt id-kort och hälsade mig välkommen, och vi fortsatte mot Qamishli.

När jag kom fram till huset såg jag mamma stå och gråta på balkongen; pappa undvek hela scenen genom att gömma sig inomhus. Jag har vuxit upp i en familj där svaghet inte tolererades och man sällan pratade om känslor. Vi höll bara tyst och svalde ner smärtan som om vi slukade en eldkula och släckte den i magen. Vi undvek all uppriktighet, det var som om erkännandet av svaghet skulle blotta våra kroppar, som om skörhet var något att skämmas för och känslor ett tecken på kollaps. Jag kysste mammas och pappas händer och klev in i hemmet där jag inte varit på ett helt decennium. Jag fick bulgur och omsorgsfullt tillagat kött till lunch och sedan strömmade det in olika representanter från släkten för att välkomna mig hem igen. På kvällen, omgiven av allt stoj och stim, kurade jag ihop mig under förångningskylaren bara för att genast få en tunn filt utbredd över mig. Stojet blev gradvis tystare, men jag visste inte om jag slumrade och mitt medvetande avlägsnade rösterna för att jag var så trött eller om gästerna faktiskt gick därifrån. Jag somnade mitt i ett sorl av ett alldeles särskilt slag: att alla runt omkring mig pratade kurdiska.

Att avvisa drömmen
Direkt när jag kom ut på gatan kändes det som om allt var tillrättalagt i förväg, en iscensättning av en fiktion. För mig är Qamishli vanligtvis bara något jag drömmer om. Terrängen i drömmarna är antingen förvriden och förvirrande eller alldeles skarp och verklig. Här hade den grundläggande indelningen av staden inte förändrats. Det finns inga kollektiva byggnadsprojekt eller någon allmän byggpolitik, istället är det ett arkitektoniskt kaos som expanderar uppåt utan någon slags estetisk samordning. Gatorna var desamma: Siyahigatan, Quwatligatan, Masarifgatan, Khalijgatan. Jag besökte min farbror och faster i Antariakvarteret, ett område där jag inte satt min fot på femton år, ändå kände jag igen de båda husen utan problem. Eftersom mitt besök bara var tillfälligt och kort och min vistelse hade en början och ett slut precis som i en dröm, skapade dessa ögonblick av korrespondens mellan platserna som ofta dök upp i mina drömmar och min faktiska närvaro på dem nu, efter ett helt decennium, en slags elektrisk ström inom mig, som om mina fem sinnen kortslutits och inte längre var tillförlitliga. Blixten som slog ner i min hjärna följdes av ett fokus på att skilja de två tillstånden åt, att separera dröm och verklighet. De första tio minuterna jag gick där på Siyahigatan iakttog jag hur mina steg träffade marken, som om jag gick omkring uppe på månen. Jag försökte konstant avvisa tanken att jag befann mig i en dröm genom att aktivera min vakenhet och daska till mina impulser.

Pengakvantitet
En euro är värd 3800 syriska lira. Att växla 150 euro kräver att man räknar upp 285 stycken syriska 2000-lirasedlar. 500 lira är den minsta valören; 100-lirasedeln har nästan helt försvunnit – om man hittar en är den sliten och håller på att falla isär, som en matta utanför ett begravningstält, trampad av tusen fötter. Alla går omkring med en liten magväska för att ha sina sedelbuntar i. Alla räknar pengar, och fingrarna måste ständigt vätas med saliv eftersom torra fingrar gör bläddrandet omöjligt. För att köpa veckans grönsaker måste man kanske räkna upp 40 000 lira. En kompis skojade underfundigt: “Våra fickor är alltid tomma – antingen har vi brist på pengar eller så har vi för mycket av dem!” Överflödet är fysiskt, kvantitativt, inte värdemässigt på något sätt. Det är som om ju mer pengarna är värda, desto mindre pengar finns det, och ju mindre de är värda, desto synligare blir de. För 100 euro får man 380 000 syriska lira – alla är miljonärer! En ensam euro frigör en hel lunta sedlar som bär Bashars porträtt. Euron är som en sådan där utländsk gisslan som ensam kan befria ett helt gäng fångar hos någon terroristorganisation. På växelmarknaden i Qamishli har vikt blivit värdenormen eftersom det helt enkelt är för svårt att räkna så stora summor. Pengarnas vikt i kilo utgör deras verkliga värde och sedelbuntarna transporteras omkring på kärror.

Den gamla 500-liran från nittiotalet och början av 2000-talet är fortfarande inpräntad i varje syriers minne. Sedeln bar en bild av krigardrottningen Zenobia, och dess sällsynthet och låga köpkraft var i analogi med Hafez al-Assads egen fetischerade och bistra uppenbarelse. Porträttet av Bashar al-Assad och hans politiska värde kan inte separeras från värdet på den syriska valutan. Korrespondensen mellan metaforen och den ekonomiska verkligheten är exakt; ju fler bilder av Bashar det finns på sedlar vars värde mäts i vikt, desto mindre blir hans moraliska makt och symboliska ställning. Den som satt sitt eget porträtt på en valuta som räknas i kilogram har blivit någon som enkelt kan räknas bort i den internationella politiken.

Internationella gränser
Två timmar på eftermiddagen förlamar hettan all rörelse i staden. Under mitt besök i Qamishli blev det aldrig under 41 grader varmt och flera dagar på raken gick temperaturen upp till 44 grader. Man hörde barn skrika av värmen om nätterna från balkongerna på de ihopbyggda husen och folk låg och vred sig i sängar som förvandlades till sankmarker av svett. Dagen efter var hela staden kollektivt drabbad av sömnbrist. På Siyahigatan finns två kända byggnader som aldrig påverkas av strömavbrott – FN och WHO. FN-byggnaden är ett tegelfort som tillhör en kurdisk affärsman känd för sina tidigare kontakter med regimen och dess säkerhetstjänst. Den röda påkostade byggnaden är ett mysterium för stadens invånare, och fakta kring gipsdekorationerna därinne blandas med allsköns överdrivna rykten. Båda byggnader är befästa och beväpnade, och de omges av rader av övervakningskameror, taggtråd och betongblock, som om de både står där och inte står där på en och samma gång. En kommunikationskanal mellan dem och invånarna är via deras sopcontainrar; alla vet att det finns folk som rotar igenom WHO:s sopor på jakt efter något att stilla sin skrikande hunger med. När jag passerade dem kändes det som att jag stod inför internationella gränser.

En kniv i örat
Den typ av bränsle som bilarna går på är av riktigt dålig kvalitet. Trots att regionen ligger så nära själva källorna till oljan är det den sämsta sorten som används. När någon startar en bil spyr den ur sig så mycket svart rök att bilen bakom blir helt blind i några sekunder, tills det tjocka molnet av avgaser löses upp. Eftersom det saknas tullagar och korruptionen är utbredd har bilarna spridit sig som ett virus i landet. Varje bil är en liten utsläppsreaktor som bidrar till tjockleken på röklagret som permanent hänger över staden. Så fort jag klev ut på balkongen till vårt hus lade jag märke till det tunna grå höljet över allt, som om scenen framför mig hade bytts ut från en färgbild med naturliga nyanser till en foto där man avsiktligt ökat på just den mörkgrå färgen.

Elen når inte fram till Qamishli. Regimens kraftledning är både den starkaste och den minst tillgängliga: en timme om dagen får man ström. Regimens ledning är den enda som klarar av att driva motorerna som drar upp vatten till reservoarer, tvättmaskiner och varmvattenberedare. När deras el kommer mobiliserar hela staden, som om regimen själv invaderade, och aktiviteten i husen blir febril när alla försöker utföra de nödvändigaste sysslorna. Detta måste förvandlas till en ren instinkt, för om man undanlåter att sköta dessa sysslor kostar det hemmet både törst och stank när toaletterna slutar fungera. När det blir avbrott i regimelen startar de lokala generatorerna, vars kraft mäts i ampere. Generatorn räcker till belysning, nedkylning och att driva förångningskylaren. Vårt hem har en relativt bra placering eftersom det ligger på samma generator som står för FN-husets belysning. När regimens el tog slut stod vi alltid beredda med skämtet: “Slå över från Bashar till FN!”

I Qamishli finns det över tjugotusen generatorer. En generator ger ifrån sig ett särskilt oregelbundet hackigt ljud som hjärnan omöjligt kan vänja sig vid. Bullret från bilar eller havets vågbrus kan utgöra ett slags bakgrundsljud till tystnad, men generatorljudet däremot går det inte att köpslå med. Dessa generatorer går dygnet runt och dränker staden i ett konstant oväsen, som om man hade en kniv inkörd i trumhinnan. I vissa kvarter har grannar bokstavligen dödat varandra på grund av klagomål och osämja kring ljudet från generatorer. Från varje generator sticker det ut en knippe trådar som går till knutar mellan kvarteren för att sedan sträcka sig till de olika husen. Knutarna blir allt mindre i takt med att avståndet från källan ökar och ledningarna sprider ut sig mellan kvarteren och byggnaderna. Himlen i Qamishli är barrikaderad av ihoptrasslade kablar och det är omöjligt att se var en enskild ledning börjar eller slutar. På marknaden, där koncentrationen av trådar ökade, var trasslet av ledningar på vissa ställen så tjockt att det bildades en skugga under dem, som om de utgjorde ett tak. Jag gick upp på fjärde våningen i ett hus vid marknaden och såg ner: hopslingrade lager av trådar svävade i ett moln av mörk aska som om de vore vener och artärer i ett stycke dött kött.

6814
Under min vistelse sov jag ensam i vardagsrummet där teven stod, och det påminde mig om att jag förbjudits att sova ensam i teverummet när jag var tonåring. Jag minns inte exakt, men det var i elvaårsåldern jag började få sexuella känslor. Och så fort man gick från barn till tonåring, från att sakna drifter till att plötsligt bli könsmogen, inledde familjen sin outtröttliga övervakning för att skydda sina barn från sexepidemin. Sex var ett hot mot renheten, en fara för skolgången, en distraktion från betygen, nyckeln till katastrof och en korrumperande faktor att jaga ifatt och tämja.

I Qamishli i början av 2000-talet smugglades det in tidningar från Turkiet. Tidningarna innehöll bilder på turkiska fotomodeller i badkläder eller ibland topless, och den som ägde en tidning var herren på täppen. Priset varierade: att bläddra igenom tidningen i skolan kostade fem lira, medan att ta med den hem över dagen kostade tjugo. Den markbundna teven fick in några inhemska turkiska kanaler, såsom Show TV, ATV, D och Cine5 – den senare kallades på turkiska för “Sinebesh”. Sinebesh visade porr på fredagar och lördagar, men att titta på kanalen var en hart när omöjlig sak eftersom det krävde att man gjorde en farofylld klättring upp på taket och vred tevemottagaren i riktning mot turkiskt territorium. Om du inte blev ertappad av familjen så gjorde de hopbyggda lerhusen att du befann dig mitt framför ögonen på en granne som skulle vidarebefordra informationen till dina föräldrar senare. Dessutom var det enkelt att urskilja vilken tevemottagare som riktats mot Turkiet eftersom samtliga andra tevemottagare var riktade åt motsatt håll, precis som man tydligt kan se om någon inte rullar ut sin bönematta i riktning mot Mekka vid en gemensam bön. Vi levde upp när en släkting till någon väns familj dog eftersom den avlidnes släkt då måste resa iväg till byn under de tre obligatoriska sorgedagarna, vilket gav oss tillgång till ett tomt hus och en tevemottagare vi i godan ro kunde rikta mot Turkiet. Vännerna bjöds in att “plugga inför ett matteprov”, det vill säga se 16-årsrullar på Sinebesh.

När datorer och cd-romskivor kom förändrades allt i grunden. Porrfilmer blev allmänt tillgängliga bland tonårsgängen eftersom brända skivor kunde spridas till ett rimligt pris. Filmtitlarna var påhittade; den svaga likheten mellan den syriska skådespelerskan Norman Asaad och en porrskådis räckte för att en film skulle få heta “Norman Assad” – en film som minst trettio procent av syriska tonåringar såg. Skådespelerskan fick senare upprepade gånger dementera sin medverkan. När tillgången till porrens värld ökade växte även familjernas oro, och deras olika metoder att invadera våra privatliv eskalerade. Det hände flera gånger att pappa gjorde en räd i skivbiblioteket och på måfå valde ut en misstänkt cd-skiva utan titel för att undersöka vad den innehöll. Men en tonårings libido är som överlevnadsinstinkten hos en drunknande. Den är påhittig, anpassar sig efter övervakningen, slingrar sig undan – ingenting kan stoppa den. Jag köpte aldrig filmer som hette saker som “Brevbäraren” eller “Mjölkpigan”, och när jag laddade upp filmerna på datorn gömde jag dem i mappar dolda i mappar som i sin tur låg dolda i mappar, så att proceduren som krävdes för att hitta dem vida översteg min pappas blygsamma teknologiska expertis.

Men den största ofriheten i tonåringens samvete var förknippad med det kulturella våldet kring onani: Onani är en handling som går emot den mänskliga naturen, det är ett ingripande i biologin och ett slöseri med ryggmärgssubstans. Den vita vätskan är ett extrakt av nervceller som bryts loss från hjärnan och orsakar oåterkallelig skada i både minne och koncentration. Masturbation förbrukar det ändliga lagret av manlighet som finns i testiklarna, det är ett slöseri med människokroppens själva livskraft … Obeskrivlig var den själsliga våndan hos tonåringen, särskilt inför hans oförmåga att låta bli att upprepa detta oundvikliga, djupt rotade felsteg. Onanin blev ett brott som om och om igen begicks av en egentligen samvetsgrann person, och som varje gång orsakade lika stora skuldkänslor. Det njutningsfulla pirret i fötterna och den fysiska tröttheten efter orgasmen tog vi bara som en bekräftelse på riktigheten i påståendet som florerade: att onani förtärde kroppen. Vi var till och med rädda i själva ejakulationsögonblicket, eftersom vi var oroliga att smutsa ner omgivningen med den orena vätskan. Vi lade aldrig den vita näsduken i sopkorgen eftersom doften skulle väcka misstankar; vi brände upp den precis som man bränner lik i vissa asiatiska kulturer.

Efter år 2003 gjorde parabolen inträde och kampen mellan föräldrar och barn därhemma blev digital och mer precis. De stora porrkanalerna, såsom XXL och Satisfaction, fanns tillgängliga på den europeiska satelliten. Min pappa utrotade nästan hela den europeiska kontinenten, det enda han lämnade kvar var kurdiska kanaler, sport och naturteve. För att installera porrkanalerna måste man känna till lösenordet till mottagaren, men även om man hade lösenordet var det mycket riskfyllt att vrida parabolantennen från Arabsat till den europeiska satelliten (som hette Hot Bird) på natten eftersom själva vridandet gav upphov till ett väldigt oväsen. Två månader efter att vi köpt parabolantenn upptäckte jag lösenordet. Det var min pappas födelseår, 1956, och jag uppskattade att han var för lat för att hitta på ett starkare lösen. Jag skulle vilja påstå att jag var snabbast i världen på att ställa in förbjudna kanaler och ta bort dem igen; att ställa in en kanal tog mig mindre än femton sekunder, medan det tog minst tjugo sekunder för någon att ta sig från ytterdörren in till teverummet. Och vad gällde min ursäkt för att ha ställt in parabolen på den europeiska satelliten så hade jag den redo: jag såg ju på kurdisk teve, och att ifrågasätta mig vore att betvivla min patriotism!

Pappas födelseår fortsatte att vara lösen till parabolen i två år, så pass länge att han själv började oroa sig för faran i att behålla samma kod och ändrade lösenordet som en ren proaktiv åtgärd. Jag minns dagen då han ändrade koden som en katastrofens dag. I två månader försökte jag med allas födelseår. Jag försökte med siffrorna i pappas födelseår men i en annan ordning, min mammas födelsår, min brors födelseår, till och med mitt eget och året för Barzanirevolutionen – allt. Ingenting lyckades. Jag använde upp alla minnesbilder jag hade, jag formligen torrlade min fantasi tills den slutade att fungera. Men så fick jag tag på ett stycke ytterst värdefull information från en vän, något som ändrade spelreglerna helt: varje mottagare hade ett lösenord från tillverkaren, som fungerade oavsett användarens eget lösenord. Koden till vår mottagare var 6814, och när den låstes upp var det som om en dödligt skuldsatt person plötsligt står inför en öppen skattkista. Så fortsatte det, var och en hade sitt eget lösenord. När pappa skulle skriva in sin kod – med fjärrkontrollen halvt dold för att jag inte skulle kunna smygkolla och läsa av hans handrörelser – lämnade jag rummet och låtsades strunta fullständigt i det hela, som om jag hade den yttersta respekt för privatlivet.

Kaldeiska kyrkogården
Jag försökte besöka al-Oroubaskolan, där jag gått i mellanstadiet och högstadiet, och fann att den hade förvandlats till en militärbarrack och utgjorde huvudkontor för Autonoma administrationen. Jag bad enträget den ansvarige vakten att han skulle släppa in mig så att jag kunde ta en snabb rundtur, jag frågade till och med om jag kunde få träffa den ansvarige officeren. Han avfärdade alla försök och den avvisande tonen blev allt skarpare ju mer jag insisterade. Värt att notera är att Autonoma administrationen avsiktligt placerar ut arabiska tjänstemän och militärer på de positioner som kräver daglig kontakt med folket, såsom administrativa kontor, militärvägspärrarna inne i staden och vissa högre politiska ställningar; den militära kärnan, strategiska ekonomiska beslut och den verkliga politiska makten kontrolleras däremot uteslutande av den politiska falangen som representerar Kurdistans arbetarparti, PKK.

Qamishli är uppdelat i sektorer och alla sektorer hissar sina egna flaggor. I “säkerhetskvarteret” mitt i stan syns porträtt av Hafez al-Assad och Bashar al-Assad. I området al-Wusta är det de syrianska kristna Sutorostyrkorna som styr och försöker upprätthålla en kristen livsstil efter den stora utvandringen. Mannen som ansvarade för kaldeiska kyrkogården berättade att vissa gamlingar begravs utan att en enda släkting är på plats, allt på grund av massemigrationen. De jordfästs i sitt eget hemland som om de vore i exil. Ryssarna återfinns vid flygplatsen. Det var i det området stadens stora bröllopssalar låg, lokaler som ryssarna nu hyrt och förvandlat till enorma militärfort. Amerikanerna har ingen som helst kontakt med lokalinvånarna. De håller sig i sina militärbaser belägna mitt ute i öknen, långt utom synhåll till och med från bilvägarna. Det enda tecknet på att det finns en amerikansk militärbas i närheten är att elektroniska apparater slutar fungera eller strömmen går på grund av magnetfältet de genererar i en cirkel med en viss diameter. Drönare kretsar ovanför baserna i skift, och med sina smidiga rörelser och eleganta fart ser de på håll ut som små UFO:n. Den skriande kontrasten mellan dessa högteknologiska företeelser och den karga miljön de befinner sig i får den amerikanska närvaron att framstå som ett NASA-uppdrag, ett vetenskapligt besök på en annan planet, snarare än ett politiskt och militärt ärende. Resten av staden och resterande områden styrs av Autonoma administrationen och dess olika militära formeringar, och där kan man hitta porträtt av Abdullah Öcalan på gator och torg tillsammans med citat översatta från kurdiska till arabiska och syrianska – citat som från början är översatta till kurdiska från Öcalans modersmål turkiska.

Permanent nödläge
Ordet “revolution” som politisk symbol eller historisk händelse har sin egen innebörd i Qamishli. “Revolutionen” var början på sammanbrottet, när allt blev statt i ständig förändring och utveckligen gick från dåligt till värre. Det finns inga politiska alternativ med likvärdig reell makt att jämföra mellan. Folk finner sig leva i skuggan av olika fullbordade faktum, i en konstant skiftande terräng där deras fysiska kroppar är i verklig fara. I situationer där säkerhet står i motsats till politik försvinner den senare; kampen står mellan olika program som rör säkerhet och samhällsservice, inte mellan politiska och ideologiska program. Folket i regionen (kurderna och araberna) kan välja mellan två alternativ: Islamiska jihad – som lägger sig i privatlivet, övervakar folks rökning och är besatta av kvinnors kroppar – och Autonoma administrationen, som anger den generella politiska och ekonomiska takten och kontrollerar strategiska militära beslut genom att inte lägga sig i folks privatliv eller försöka förändra de rådande kulturella värderingarna åt vare sig det ena eller andra hållet. Inget av dessa två alternativ är demokratiska, men valet faller på det program som är minst sammankopplat med kroppen, som åtminstone är möjligt att reproducera. Eftersom valet stundtals är så bittert är det inte konstigt att man ibland hör nostalgiska suckar om Hafez al-Assads dagar!

Tvåtusentalets generation, de som föddes runt eller fortfarande var barn år 2011, har en helt annan känsla inför Syrien än de som sett landet före 2011. Deras Syrien är splittrat, provisoriskt, ständigt i förvandling; det är inte en plats med tydliga geografiska gränser, där Damaskus är det politiska centret och Aleppo det ekonomiska. De här barnen har inte korsat floden Eufrat i hela sitt liv, vissa av dem har aldrig besökt Deir Ezzour. Deras Syrien är en bit tyg som rivs itu och lagas på nytt, om och om igen. De är ett folk för vilket bofasthet utgör undantaget och nödläge och limbo är det naturliga tillståndet.

Berlin
På morgonen den 16 augusti tog jag farväl av min familj och gav mig av på maratonresan mellan Qamishli och Erbil. Känslorna var motstridiga. Jag var såklart glad och i hemlighet lättad att återvända till Berlin, men samtidigt hade jag en kronisk inre inflammation som bestod i att min mamma, bror och pappa levde i denna mardröm. Jag kom fram till Berlin och tog mig hem till Kreuzberg där jag bor precis intill en charmig kanal. Jag la händerna på det gröna gräset, stack in huvudet mellan armarna. Jag tänkte på hur min pappa börjat tappa hörseln, han hade låtsats förstå saker jag sa som han inte uppfattade ordentligt. Han låtsades förstå för att jag inte skulle märka något och bli orolig. Jag öppnade ögonen och strök tårarna över munnen så att jag kände smaken av salt.