jag trodde jag kunde flyga
vingarna inbillade mig det
ett första hopp och allting steg
mot en raketdånande himmel
medan jag föll ner
i den brottsliga verklighet fantasin
så länge avskärmat mig ifrån

min förvirrade hjärna frågar
om jag är okej
vad betyder det att vara okej?
språket trasslar till sig för mig
det existerar i en parallell verklighet
som liknar vår
där det fängslas
diskrimineras
mördas
om jag gråter med ord
istället för tårar
vad ska då språket gråta med?

vad betyder det att vara okej?
vad är okej i allt det här?
att leva innebär att dras in,
bli inblandad i massakern
och så drogs jag in
vad är det jag försöker försvara?

ni delar upp offren i lag
som i en fotbollsmatch
det är inte antalet lik
som definierar mördaren
alla utsagor är falska
jorden dränkt i främlingars blod,
dränkt i sina egna barns blod
vill inte bli mer inblandad
har någon nånsin frågat
vad bollen tycker?

att bära kamera gör dig inte fri
att skriva och föra någons talan gör dig inte fri
att vagga ett barnlik i famnen
gör dig inte fri
så hur blir jag fri?
det frågar min dotter
och mina svar gömmer hon alla
i sin tystnad

jag tar ett steg tillbaka
till Guds område
tiger som han
jag ska varken förbanna eller ursäkta
hans tystnad
jag är så trött
väntan slukar mer och mer av min själ
mina avslitna vingar följer efter mig
överdrivet lojalt
de tror att jag ska plocka upp dem igen
jag tror inte jag ska göra något alls

jag säger inget
de andra upprepar:
den som tiger om det som är rätt
är en stum djävul
jag skrattar
finns det något mer djävulskt i denna värld
än människor
är vi inte människor?
min dotter belägrar mig med frågor

för att bli fri måste jag först
befria mitt språk
jag måste tiga, stoppa in alla lik i munnen
mata dem, skydda dem
tills de återuppstår igen