För tjugo år sedan inledde Dramaten ett samarbete med företrädare för Belarus Free Theatre och med Janka Kupala-teatern, Nationalteatern i Minsk. Samarbetet bestod i att Dramaten tog emot gästspel samt att några från Dramaten besökte Belarus. Den dåvarande konstnärlige ledaren Valeryj Rajeuski besökte Dramaten. Besöket förmedlades genom Svenska Institutet, det resulterade då i en uppsättning av ”Erik XIV” i regi av Valeryj i en avancerad scenografi (en vattenbassäng) med finansiell hjälp från Svenska Akademien.

Jag reste i min roll som dramaturg vid Dramatens scen Elverket till Minsk tillsammans med Elverkets producent Ulrika Holmgaard. Med på resan var regissören och författaren Dmitri Plax – vår guide in i det belarusiska samhället vad gäller också kultur och politik, dramatikern och författaren Stig Larsson och kompositören Dror Feiler. Syftet med resan var att träffa belarusiska kollegor. Regissören Nathalie Ringler satte upp en belarusisk pjäs som vi såg vid premiären (hon talar polska och lite ryska), den gavs på Janka Kupala-teatern. Där träffade vi den dåvarande teaterchefen för Janka Kupala och skådespelare knutna till teatern. Jag minns att vi blev mycket varmt välkomnade och att de handtextade teateraffischerna påminde oss om den priviligierade situation rent finansiellt som Dramaten åtnjuter.

Vi besökte också flera platser i staden, jag minns bland annat en marknad på ett centralt beläget torg där lantbrukare sålde grönsaker direkt från sina lastbilar iklädda vackra förkläden som de klippt till av kulört papper. För mig var resan väldigt lärorik, jag hade vid den här tiden ingen djupare kunskap om att det fanns en vad man då kallade för en ”mjuk diktatur” bara 80 mil fågelvägen från Stockholm. Den diktaturen ter sig nu, mot bakgrund av vad som skett under 2020, allt annat än ”mjuk” – om den nu någonsin varit det.

En bok jag läste vid den här tiden som kastade en hel del ljus över situationen i Belarus, som på den tiden fortfarande kallades för ”Vitryssland”, var Kjell Albin Abrahamsons ”Vitryssland: 89 millimeter från Europa” från 1999. Titeln syftar på de 89 millimeter som skiljer i spårvidd mellan Europa och Belarus, och som gör att tågtrafiken inte obehindrat kan rulla in i Belarus västerifrån – här en metafor för landets isolation. Att landet stod desto närmare sin stora granne i norr och öster illustreras av den ”roliga” historia som berättar att heta linjen mellan de ryska och belarusiska statsledningarna i Minsk bara bestod av en högtalare.

Kontakterna med Belarus Free Theatre och Janka Kupala-teatern mynnade ut i ett samarbete som omfattade ett flertal aktiviteter, bland annat ett flera dagar långt dramatikerseminarium som innefattade skrivövningar, samtal om dramaturgi, översättningsarbete och regisserade, gestaltade läsningar både i Stockholm och i Minsk av nyskrivna texter. Detta skedde i tre omgångar. En belarusisk regissör satte upp en pjäs i Stockholm med svenska skådespelare och en svensk pjäs sattes upp i Minsk med belarusiska skådespelare men med en svensk regissör.

När jag kom hem från Minsk skrev jag, inspirerad av resan och som del av det nämnda dramatikerseminariet, en pjäs som utspelade sig i Belarus med titeln ”Sparven från Minsk”. Fast pjäsen handlade inte om den till USA avhoppade gymnasten Olga Korbut som kallades för just det, utan istället om en politisk fånge som återvände hem till Minsk med sin hustru efter många års frånvaro. Ett par scener av (den i övrigt ospelade pjäsen) ”Sparven från Minsk” framfördes på Dramatens scen Elverket som vid denna tid var en konstnärligt oberoende scen under Dramatens vingar. Poängen är att resan till Minsk gjorde starkt intryck på mig och på oss alla. Samarbetet pågick till 2006 ungefär, sedan infann sig ett långt uppehåll till 2020.

Belarus Free Theatre är en underjordisk teatergrupp. De har ingen officiell registrering, inga lokaler. Repetitioner och föreställningar (som alltid är gratis för allmänheten) hålls normalt i hemlighet i små privata lägenheter, som på grund av säkerhet och risken för förföljelse ständigt måste ändras. Gruppen har spelat på gatukaféer och på landsbygden, till och med i skogen. Medlemmar av gruppen har upprepade gånger trakasserats av myndigheterna och avskedades från sina jobb på statliga teatrar. Belarus Free Theatre grundades 2005 av dramatikern och journalisten Mikalaj Chalezin och teaterproducenten Natalja Kaljada. Duon var också ett gift par. Syftet var att i en konstnärlig form protestera mot den auktoritära regimen. Scenkonst och satir är ett sätt att kritisera totalitära regimer som är svåra för dem att komma åt, jag tänker till exempel på den uppmärksamhet som Pussy Riot fått som den ryska regimen på olika sätt försökt tysta.

Förra året, 2020, återupptog Dramaten kontakten med Janka Kupala-teatern, Nationalteatern i Minsk. Samarbetet mellan de båda nationalteatrarna inleddes med anledning av den uppblossande politiska situationen i Belarus efter de påstått riggade valen till fördel för sittande presidenten Aljaksandr Lukasjenka. Han fick 80% av rösterna medan den allmänna uppfattningen är att det var oppositionsledaren Svjatlana Tsichanouskaja som i själva verket vann valet (hon fick knappt 10% enligt myndigheterna) som hon ställde upp i sedan hennes man Siarhej Tsichanouski fängslades för att han rest runt i landet och intervjuat människor om läget i Belarus, intervjuer han sedan publicerat på Youtube och som setts av många följare. Efter att Siarhej gripits, registrerade Svjatlana sig hos valmyndigheten och lyckades samla ihop de 100 000 underskrifter som krävdes för att hon skulle få ställa upp i valet. Efter valet 2020 flydde Tsichanouskaja till Litauen för att undvika att sättas i fängelse.

Just nu sker läsningar över hela världen av den pjäs dramatikern Andrej Kurejtjyk skrev under de första veckornas protester i Belarus. Projektets internationella namn är ”Insulted. Belarus(sia)”, på svenska fick pjäsen heta ”Sista droppen. Belarus(sia)”. Läsningarna sker till stöd för de människor som fredligt protesterar på gatorna både i huvudstaden Minsk och runt om i Belarus. Det är viktigt att europiska länder – politiskt och på andra sätt – uppmärksammar vad som sker i Belarus och visar sitt stöd för demokratiseringen av landet. I linje med den ambitionen valde Dramaten att förnya samarbetet, denna gång med Fria Janka Kupala-teatern, den undergroundteater som den av regimen avskedade teaterchef Pavel Latusjka leder.

Framförandet av Andrej Kurejtjyks pjäs ”Sista droppen. Belarus(sia)” skedde på Elverket den 27 oktober i närvaro av bland annat Sveriges utrikesminister Ann Linde. En intern videohälsning från Pavel Latusjka nådde även Dramatens teaterchef Mattias Andersson och utrikesministern samma kväll. I Kurejtjyks pjäs möter vi sju människor och får ta del av deras upplevelser under den första månaden av den belarusiska revolutionen. Pjäsen är en skildring av ett land som står inför en demokratisering efter 26 år av diktatur.

Samtliga personer i pjäsen har verkliga förebilder, i vissa kan man skönja tidigare såväl som nuvarande belarusiska ledare, andra är mer okända medborgare som med stort mod – och ibland till priset av sin frihet eller rentav sina liv – trotsat den sittande regimen. Föreställningen kan beskrivas som en fiktiv dokumentär eftersom direkta citat förekommer från belarusiska ledare. Läsningen framfördes av skådespelare vid Dramaten, i rollerna såg vi Erik Ehn, Stina Ekblad, Lena Endre, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Hannes Meidal, Pierre Wilkner och Nina Zanjani. För översättningen stod Mikael Nydahl och Dmitri Plax regisserade läsningen.

Kvällen var ett samarbete mellan Dramaten och Svenska Institutet
med Anders Öhrn i spetsen. Läsningen omtalades av både svensk och utländsk press. BBC uppmärksammade Dramatens läsning i ett reportage där Stina Ekblad i rollen som oppositionsledaren Svetlana Tsichanouskaja framförde ett stycke ur pjäsen. Läsningen av ”Sista droppen. Belarus(sia)” skedde i Bente Lykke Møllers vackra scenografi till Dramatens föreställning ”Kvinnostaden” och den bestod av tre mycket höga, vita väggar med ett element och en diskho som enda detaljer. En bild som fungerade mycket väl som fond till ”Sista droppen. Belarus(sia)”. Den bakre väggen fick tjäna som duk för en gigantisk projektion av den belarusiska flaggan i föreställningens slutscen.

Andrej Kurejtjyk är en välkänd dramatiker i Belarus. Han är också verksam som filmmanusförfattare och som producent. Läsningen, som tog drygt en timme, följdes av ett panelsamtal där vi fick möta Andrej Kurejtjyk som var på plats i ett samtal med Dramatens konstnärlige ledare Mattias Andersson och med författaren och styrelseledamoten i Svenska PEN Marit Kapla, modererat av Fredrik Wadström, journalist på Sveriges Radio.

”Teaterns roll i förändringens tid” var rubriken på panelsamtalet.
”Hur är det att i dramatisk form skildra en revolution medan man är mitt uppe i den?”, så löd en av de frågor som Andrej försökte svara på. För oss som arbetar med teater i Sverige så är det svårt att förstå vad det innebär att som Andrej verka som konstnär i en diktatur. Så länge som Aljaksandr Lukasjenka sitter kvar vid makten kan Andrej inte återvända hem, och oron för bestraffningar som kan drabba vänner, kollegor och släktingar i hemlandet är något han ständigt tvingas bära med sig. Det fria ordet kommer med en prislapp, i Belarus precis som på många andra ställen i världen.

Läsningen och samtalet finns tillgängliga på länken:

https://www.dramaten.se/play/konsert/sista-droppen.-belarussia/

*

JACOB HIRDWALL är dramaturg vid Dramaten och verksam som regissör och författare, samt medlem av Svenska PEN.

Den gamles öppningsreplik ur Andrej Kurejtjyks "Sista droppen. Belarus(sia)":

Den gamle: Jag tycker inte om teater. Har aldrig begripit mig på den. Det är bara trams. Dumheter. Tänk efter själva, vad är det egentligen för nytta med den? Ska det där vara underhållning? Vuxna människor som gör sig till, visar ändan, skrattar och har sig. Hi-hi, ha-ha. Beter sig en vettig människa på det sättet kanske? Dessutom är alltihop bara hittepå. Trams. Bara för dom inte har något bättre för sig. Oduglingar! Med dom armarna och benen! Dom skulle man ha att ploga med! Sätt en sån på traktorn så skulle han plöja upp tio hektar … På en enda dag! Kanske ännu mer. Och kvinnorna sen! Hem och föd barn med er! Koka borsjtj! Det stödjer staten. Det är det nån nytta med. Men en vuxen karl som går runt och vickar på arslet på en scen, målad och dan – vem har nån nytta av det?

 Ena kräk är vad dom är. Det ska jag säga. Ena kräk. Avskum. Förrädare. Biter den hand som föder dom … Jag har diat dom med min vänstra spene, med dom … Förrädare.

 Därför finns det ingen teater ute i byarna. För ute i byarna tål dom inte det här packet. För bonden, han … Han är av jorden. Han är ren. Honom lurar man inte. Och några konstgallerier finns det inte heller ute i byarna! För där är det så grant bara man ser ut genom fönstret att det inte behövs några tavlor. Ska det där vara tavlor förresten? Kludderier! Chagall-Schmagall! Trettio miljoner dollar, fyrtio, ja hundra om ni vill – det är ändå bara kludderier!

 Utanför vårt fönster stod det några äppelträd. Bakom dom låg en äng, där gick kolchosens hästar på bete. Det, ska jag säga, är ett ädelt djur. Jag vet inte varför själv, men hästar har jag alltid begripit mig på. Stillsamma, lydiga. Plöjer tills dom stupar. Ingenting ber dom om. Visst, stona kan trilskas ibland, men då ger man henne ett lätt rapp med piskan bara över den bruna manken så blir hon foglig igen … Och sätter man skygglappar för ögonen går hon genom eld och vatten. Trogen. Pålitlig … Precis så ska ett land vara. Arbetsamt. Troget. Det ska äta ur ens händer, med blicken sänkt. Ibland drömmer jag om ett sånt land. Som var som en sån häst. Vi skulle förstå varandra. Havre ibland, piskan ibland, men hon skulle plöja på och älska mig …

(Översättning Mikael Nydahl)

Den avslutande replikväxlingen ur Andrej Kurejtjyks "Sista droppen. Belarus(sia)":

Den döde: När det gör ont precis överallt är det som om det inte gör ont nånstans längre. Det kändes som om blodet inte rann ut ur en genom nåt sår, utan överallt. Som om själva huden blödde, som när man svettas. För en fight som den här händer bara en gång på hundra år … Jag menar en fight mellan ont och gott. Alltså när allt är så uppenbart. Jag förstod med en gång att jag inte skulle klara mig … Jag förstod med en gång att de skulle försöka skyla över mordet. Förmodligen skulle dom väl kremera mig. Och sen registrera mig som saknad. Eller så skulle dom hänga mig nånstans för att få det att se ut som typ ett självmord. Fan ta dom. Det hjälper inte. Belarusierna är ett särskilt folk. Dom tiger och lider, tiger och lider. I årtionden. Ibland ett helt liv. Sen kommer den sista droppen. Och då säger det pang! Då är det slut med tigandet och lidandet. För när det väl rinner över, då går belarusierna inte att besegra. Precis som ingen kan besegra Barysau!

Den positiva: Efter nätterna i fångbussen, gympasalen och häktet såg klänningen inte längre ut som någonting jag köpt för två månadsstipendier. En smutsig sönderriven vit-röd-vit trasa. Blodstrimman har blivit mörk, ovanpå den finns bruna spyfläckar. Och ändå är det den vackraste klänningen i världen! Jag tänker aldrig byta ut den mot någon annan! Där står vi i den trånga cellen, men vilka fantastiska människor! Alla är bildade, kloka. Mikrobiologer, lärarinnor, musiker, skådespelare, studenter. En kvinna hade själv trängt sig in i fångbussen för att hämta sin son och man. De här dagarna har alla blivit gripna på öppen gata: präster, journalister, studenter, gruvarbetare och fabriksarbetare, jurister och doktorer … Bättre människor finns inte här på jorden. De är belarusier. I den här cellen finns det nya, det riktiga Belarus. Och vi känner alla kärlek. Och kärleken går inte att besegra. Eller hur, Universum?

Den nya: God dag. Jag heter Svjatlana, jag är hemmafru, mor till två barn. Jag är Belarus folkvalda president. Och vad är ni beredda att göra för kärlekens skull?

(Översättning Mikael Nydahl)