Att skriva och publicera på kurdiska betraktades som ett brott – intervju med Burhan Sonmez
Som beundrare av Burhan Sonmezs andra roman Masumlar ”Oskyldiga” sökte jag efter ett tillfälle att få möta författaren personligen, något som blev verklighet först när vår gemensamma vän Moris Farhi satt oss i förbindelse med varandra, efter att vi träffats på ett gemytligt café i Kadıköy, ett av Istanbuls mest kända områden. Sedan dess har vi hållit kontakten och träffats i olika PEN-sammanhang eller via gemensamma litterära kretsar. En sådan var Montova Litteraturfestival, då jag gjorde en intervju med honom för Trafika Europe Radio, i samband med evenemanget kring hans roman Labyrint. Senaste gången vi sågs var för ett par månader sedan, på Gezi, ett café i Taksim i Istanbul, i samband med en middag arrangerad av norska och turkiska PEN-medlemmar i avsikt att diskutera yttrandefrihetsfrågor och fängslade författare. Där bestämde vi oss för att genomföra den här intervjun.
Burhan Sonmez är författare till fem prisbelönta romaner och ordförande för PEN International. Hans romaner är översatta till fyrtiotvå språk. Född i Turkiet växte han som tvåspråkig och talade både turkiska och kurdiska. Innan han av politiska skäl gick i exil i England arbetade han som advokat. Sonmezs texter är publicerade i tidningar som The Guardian, Der Spiegel och La Republica. Som föreläsare i ämnet litteratur har han varit verksam vid METU (Mellanösterns tekniska universitet). Han har mottagit Vaclav Havels bibliotekspris samt EBRD:s litteraturpris. I dag delar Sonmez sin tillvaro mellan Istanbul och Cambridge.
Du är en kurdisk författare, som föddes i Haymana i Anatolien, men du skriver på turkiska. Yaşar Kemals författarskap fick av samma skäl stark symbolisk betydelse. Var det för dig ett fritt val eller mer ett slags plikt när du började skriva?
– Det var inget överlagt beslut, utan helt betingat av den situation vi levde i. Under hela min skoltid, från grundskolan till universitetet, var kurdiska språket förbjudet i utbildningssystemet. Vi är uppväxta med att lärande sker på turkiska. Att skriva och publicera på kurdiska betraktades som ett brott. Jag gläds åt att vi nu har en ung generation – efter den nya kurdiska upplysningen och i internets tidsålder – som skriver på kurdiska, även om publiceringen och distributionen fortfarande är begränsad.
Din andra roman Masumlar (”Oskyldiga”) skildrar delvis också Haymana och omvandlar muntligt berättande till romanform som en del av Dengbej-traditionen inom kurdisk litteratur, vilken på något sätt även är kopplad till din barndom, och som vi känner igen från nämnda bok, men du vidmakthåller det på ett eller annat sätt i varje verk. Hur skulle du säga att olika berättelser och olika sorters berättande formas, i dina romaner tillika i kurdisk och turkisk litteratur i dag?
– Eftersom det kurdiska språket har varit förtryckt har den muntliga litteraturen fortfarande stor betydelse i vår pågående historia. Vårt hemland är delat av fyra länder, Turkiet, Syrien, Iran och Irak, och alla har de varit förtryckande och skoningslösa mot kurder och kurdisk kultur under det senaste århundradet. När det inte fanns plats för oss i det dagliga livet behöll vi vår muntliga tradition inom våra familjer och byar. Jag lärde mig turkiska i grundskolan och växte upp med min mors kurdiska berättelser. Det som finns i mitt minne och i min fantasi återskapar jag i mina romaner, i deras stil, handling och atmosfär. Om det finns en själ i mina romaner kan jag säga att den själen talar och bär två språk, turkiska och kurdiska.
Trots att det fanns många romaner skrivna om Istanbul, och förknippade med vissa författare, såsom Ahmet Hamdi Tanpınar och Orhan Pamuk, blev din tredje roman Istanbul Istanbul din mest framgångsrika bok utomlands och förärade dig Vaclav Havel Award i USA och EBRD Literature Award i Storbritannien. Förelåg inte något slags risk för att du skulle skriva ytterligare en bland alla Istanbul-romaner? Hur motiverade du det hela?
– Du har rätt, det var riskabelt, eftersom vi har en stark tradition av Istanbul-romaner och Istanbul-filmer i vår kultur. Men det föreföll som så, att samtidigt som Istanbul-romaner blir mer och mer populära så delar de alla mer eller mindre samma inställning; de klyver Istanbuls tid och förhärligar ständigt det förflutna. Å andra sidan förenar de i Istanbul två olika världar (öst och väst). Jag kände att jag behövde samla ihop det förflutna och framtiden i nuet och skapa en enhetlig istanbulsk tid. Och i stället för öst och väst ville jag föra samman två olika sidor av staden: den ena är ett underjordiskt Istanbul och den andra ett ovan-jord-Istanbul. När jag bestämt mig för detta vävdes berättelsen samman med lätthet, även om det också var en svår historia att ta sig igenom.
Vi är båda PEN-vänner och arbetade nyligen tillsammans för turkiska PENs Fängslade författares kommitté, i synnerhet i solidaritetskampanjerna för den fängslade kurdiska poeten İlhan Sami Çomak. Dessutom bevittnade vi dina anmärkningsvärda insatser för turkiska PEN i fredskommittén. Du har också i åratal arbetat och åtnjutit respekt i internationella PEN:s styrelse och blivit den första kurdisk-turkiska internationella PEN-ordföranden. Finns det något specifikt som du vill uppnå under ditt ordförandeskap, exempelvis gällande turkiska eller kurdiska PEN eller för fängslade författare?
– Jag har många saker jag önskar uppnå inom den globala rörelsen PEN International. Mitt fokus är inte längre enbart turkiska och kurdiska PEN, jag arbetar för alla PEN-centra, utspridda över mer än hundra länder. Vi befinner oss nu i det andra århundradet av vår historia och vi måste förnya vår organisation i förhållande till den nya situationen i världen. När vi bevittnar de nya utmaningar som påverkar författare och yttrandefrihet ingår att ta itu med problem som falska nyheter, hatbrott, övervakning och klimatkris. Ett annat fokus kommer att handla om den yngre generationen författare. Jag skulle vilja främja nya tillvägagångssätt för att föra samman unga författare.
Litterära auktoriteter och kritiker i Turkiet har återkommande sagt sig ha svårt att kategorisera dina romaner genremässigt, att de varken utgör social eller magisk realism, inte heller fantasy eller inre monolog à la Faulkner eller Virginia Woolf, utan att de innehåller en dos av alla dessa genrer. En gång refererade du till filosofen Farabi som lutspelare: "Det finns inget enskilt ackord i romanskrivandet." Vill du genom den genremässiga tolkningsfriheten i dina böcker försöka frigöra läsarna från deras litterära vanor och förväntningar?
– Det där är en viktig sak för mig. Folk har försökt hitta stråk av antingen Dostojevskij eller Marquez eller Calvino eller Camus eller Borges i mina böcker. Kanske var det både rätt och fel att tänka så. Med varje roman jag skrev hamnade jag nämligen i ett nytt spår, en ny vinkel. Det här var inte medvetna beslut, med varje ny berättelse följde jag en instinkt.
Det hävdas ofta att vissa författare imiterar sina liv i sina romaner, de drivs undermedvetet av teman ur egna erfarenheter. I Labyrinth, till exempel, mister huvudpersonen Boratin minnet, när han flyr från sitt nuvarande liv. Jag vet att också du har tappat ditt minne efter ett polisöverfall. Jag får intrycket att dina romaner, från den allra första till den senaste, är delar av en enda väldig roman, i så måtto att man i var och en av dem tydligt förnimmer Burhan Sonmezs personlighet och hör hans röst. Har du någonsin upplevt den förbindelsen när du rör dig vidare från en roman till en annan?
– Jag upplever den känslan efter varje avslutad roman. När jag skriver tänker jag inte medvetet på det personliga eller på sådant som står i relation till mitt förflutna, men när boken är klar börjar jag skymta nyanser av mig själv; det är det undermedvetna, som vi inte kan förneka. Jag tror att detta är något som litteraturhistoriker och levnadstecknare kommer att intressera sig för. En författare analyseras bäst efter att vederbörande gått bort och lämnat vår värld.
Din senaste roman Taş ve Gölge (”Sten och skugga”) rör sig i olika tidsskikt, dess berättelser och människor, dess rikedom och föreställningsvärldar påverkar läsaren starkt. Denna roman, som kritikerna betraktade som författarskapets mästarprov tilldelades Orhan Kemal Literature Award. Tror du att ditt skrivande mognar för varje roman?
– Jag kan svara ja på din fråga, ja, vårt skrivande mognar för varje ny roman. Men mognad betyder inte att man alltid skriver bättre romaner. Omogen kreativitet har en annan typ av kraft som kan förstöras av erfarenheter, om dessa inte hanteras på rätt sätt.
Din författarkarriär började med poesi. Jag vet att du också översatte William Blakes The marriage of heaven and hell till turkiska. Vi skymtar ofta din kärlek till dikten i dina romaner. I Istanbul Istanbul förekommer till exempel Baudelaire. Hur är poesin och romankonsten sammanbundna i ditt skrivande?
– Det gör mig glad när jag läser att kritiker menar att jag har ett poetiskt språk. Man kan säga att jag har en poet i bröstet, som försöker tränga fram i min prosa.
Villkoren för kurdiska författare att skriva på modersmålet har varit svåra – hur märks kurdiskan i din turkiska, vilka slags bildelement från ditt modersmål återkommer i turkiskan? Med andra ord, påverkar kurdiskan din litterära turkiska?
– När jag träffade Yaşar Kemal, efter att jag i några recensioner pekats ut som den nye Kemal, sa han till mig: ”Vi har båda två en fördel, nämligen att vi skriver på ett språk som besjälas av att det är förbjudet.” Jag delade hans uppfattning. Det handlar inte om att skriva på vilket språk som helst som inte är ditt modersmål, låt säga engelska. Det skulle ha varit ett fritt val. För oss rör det sig om att vårt språk, kurdiskan, är förtryckt och nedtrampat, det har drömmens och sorgens resonans. Det är därför turkiskan, när den formas av författare som jag själv, bär liksom på en skugga av ett gömt språk.
Efter militärkuppen 1980 besökte Harold Pinter Turkiet och skrev, tillsammans med Arthur Miller, en pjäs – Mountain Language. Den växte fram ur sådant Pinter fått höra om den kurdiska kulturens villkor och att kurdiskan gång på gång etiketterats som ett bergsspråk, underförstått att kurderna egentligen inte existerade, eftersom de i själva verket var turkar – bara det att de levde i Kurdistans högländer och skurits av från den turkiska nationen, varför också deras språk förändrats. Detta är den turkiska statens officiella version, som upprepats de senaste hundra åren.
Tack Burhan Sonmez för att du tog dig tid för den här intervjun!
