I hundratrettio dagar har vi, jag och mina faderlösa barn, stängt in oss. Men inte ens det räcker för att hindra rädslan som har trängt in i det gamla husets väggar. Var gång vi hör skottlossning utanför kryper vi skräckslagna ihop bakom rummets bjälkar. Väggarna har blivit ihåliga, vilket gör att vi kan hålla oss inne i huset. Jag berättar en historia för mina faderlösa barn. Mina barn påminner mig ibland och säger:

"Mamma, hur många gånger har du inte berättat den där historien redan!"

Mina barn klagar inte på brödet som jag ger dem bara en gång om dagen och de säger inte ens att de är hungriga. De frågar inte ens efter sin pappa. De vet att alla barn i den här stan har förlorat sina pappor! De vet varför deras äldre bröder och systrar inte är hemma.

Även om jag aldrig berättat för dem hur det ligger till kan jag ibland känna att de vet och att de hemligen viskar:

"Våra bröder kämpar mot dem som vill plundra vår stad och döda oss!"

De gråter inte för sina fäder och de frågar inte efter sina bröder och systrar! I den djupa gryningen står de framför mig och deras händer är fulla av gevärskulor. Innan jag blir arg på dem säger de med mjuka röster:

"Mamma, vi svär att vi inte har gått ut på gatan, vi har samlat dem här på gården."

Då skyndar jag mig omedelbart ut och går runt huset och tittar på arvet från nattskärran, som har ersatts av en tegelvägg och ser efter de kvarlämnade kulorna och jag inser att när gnisslet ökar, faller staden sönder och ju mer staden faller sönder desto färre blir grannarna!

Hur många av mina grannar som än har gett sig iväg och lämnat staden vill jag inte lämna kvar mina ungdomar och mina döda här och skicka mina barn till det okända landet. Jag har inte ens fått se min mans döda kropp än! Det sägs att det på grund av ökningen av antalet döda människor har mycket svårt att känna igen sina döda. Det sägs att det inte finns något sätt att uppväcka de döda och istället begraver de kroppen av vännen som föll bredvid dem. Mina barn sitter omkring mig och jag kan bara berätta mina berättelser för dem men det finns ingenting hemma att äta!

På nätterna, när jag lagt dem alla under en filt, sitter jag bredvid ända till morgonen. Jag letar efter ett sätt att hitta lite mat åt dem. De vaknar av skottlossning, gråter och omfamnar mig.

I det ögonblicket önskar jag bara att väggarna är tillräckligt motståndskraftiga.

Min uppmärksamhet vänds åter till hur jag ska skaffa mat till mina barn.

Varje kväll går de runt huset och samlar gevärskulor och varje kväll går jag runt huset för att hitta en bit bröd till dem och när jag inte hittar något ätbart sjunker jag ner i förtvivlan och glömmer bort alla historier jag känner till.

Mjöl till bröd, skottlossning och historier blandas samman. Skjutandet förintar mjölet! Den tomma säcken binder mig till händer och fötter, gör mig sömnlös. Redan mitt i natten, innan de lämnar huset för att gå och plocka skott, går jag fram och tillbaka inne i huset och ser mig omkring. Sedan kriget har startat i staden har hela staden stängts ner, inget bageri är öppet och ingen butik. Det finns inga grannar heller, alla har gett sig av! Jag minns min nära vän Fatima. Såvitt jag vet är hon ännu kvar. Men jag märker att alla fyra barnen tittar på mig under filten. Jag ser uppgivet på dem och säger:

Jag kan se i deras ögon att de är rädda att jag inte ska komma tillbaka. Jag sitter hos dem, lägger min hand på deras huvuden och kysser dem och säger:

"Jag ska till min vän Fatima. Ni känner väl till hennes hus, det är bara här runt hörnet, det är väldigt nära. Jag går och kommer genast tillbaka."

Oron i deras blickar krossar mitt hjärta. Men innan skottlossningen tilltar måste jag hitta bröd åt dem. Innan jag ens har fått på mig skorna har min son Ari klängt sig fast vid mig. Jag måste försöka undvika att göra honom ledsen; jag tar honom i handen och öppnar dörren. Innan jag stänger efter oss ser jag på mina faderlösa barn med tvivel och rädsla och säger igen.

"Mina kära barn, jag kommer snart tillbaka."

Jag snyftar där vi beger oss till Fatimas hus. Jag knackar på hennes dörr och när hon öppnar frågar jag om jag kan få lite mjöl för att kunna baka bröd åt mina barn. Utan kommentarer fyller Fatima en påse och räcker över. Jag tackar henne hjärtligt och beger mig hemåt.

Våra fotsteg är ljudliga men jag tänker mer på mina andetag och på Aris hand i min. Vi har inte nått slutet av gatan förrän skottlossningen börjar och dränker alla andra ljud. Vi sjunker ner vid en fasad. Min blick dras hemåt, mina öron är låsta i skottlossningen. Jag håller om Ari men skälver till, mjölpåsen glider ur handen med en suck. Aris hulkande gråt får mig att vakna till.

- Går kulor igenom klänningar? Går kulor igenom din klänning, mamma?

Jag gråter nu över barnens pappa och glömmer det utspilda mjölet. Jag kramar min lille son Ari hårdare.

l