Tidigt på morgonen öppnas celldörren och mitt namn ropas upp av vakterna. Det har gått två månader sedan jag fick en kallelse att infinna mig till domstol och jag har länge väntat på den här dagen. Eftersom jag greps vid den turkisksyriska gränsen är jag kallad till domstolens första instans. Det kommer inte att förändra någonting om man beslutar att fortsätta förhandlingarna med mig som häktad eller om man försätter mig på fri fot. Jag sitter redan inne efter ett tidigare domslut som trätt i laga kraft. Där har jag dömts till två år och sex månader för att jag utfört min plikt som journalist. Även om domstolen bestämmer att jag ska frisläppas kommer jag därför att bli kvar i fängelset.

Ändå känner jag mig upprymd. Det är första gången på tio långa månader som jag får komma utanför murarna. Jag är spänd på allt som väntar under resan in till domstolen, i rådhuset och i rättssalen. Jag vinkar till de andra och lämnar cellen. Jag kommer nog inte att vara tillbaka förrän sent i kväll. Mina vänner har därför sett till att jag har fått kex och vatten med mig. Jag går genom korridoren med en vakt på vardera sidan. Vid porten lämnar de över ansvaret för mig till väntande soldater. En militärofficer sätter på mig handklovar, han gör det skonsamt, drar inte åt mer än nödvändigt. Jag följer honom hack i häl. Hans underbefäl springer hit och dit för att passa upp och vara honom till lags. Samtidigt granskar de andra mig nyfiket. Jag kan läsa i deras ansikten att de undrar varför jag sitter inne, vad det är för brott som jag har begått. De är inkallade för att göra sin obligatoriska militärtjänstgöring. Officeren däremot är där av egen fri vilja, det är hans yrke.

Jag kliver upp i fångtransporten som ska föra mig till domstolen. Därinne finns det tre burar, som var och en är försedd med kameraövervakning och en dörr. Jag sätter mig i en av burarna och de låser dörren bakom mig. Även om det finns plats för ytterligare en fånge är det trångt därinne. Fönstret är pyttelitet och sitter högt uppe vid taket. För att kunna se ut måste man stå upp.

Jag blir sittande ett tag. Vi inväntar tydligen andra fångar som också har ärenden i domstolen. För första gången på månader ska jag äntligen få träffa min advokat. Även min familj har ringt och insisterat på att få komma till förhandlingarna, men jag har försökt att stoppa dem och sagt att det är meningslöst att resa flera mil för att vara med på en rättegång som varar i högst tio minuter. Med svårighet får jag dem att förstå att det är bättre att de försöker komma när det är besöksdag.

Dörren till min bur i fordonet öppnas och en ung kvinna med handbojor kliver in. Dörren stängs, vi hälsar och hon slår sig ner bredvid mig. Förutom den politiska avdelningen finns det ytterligare två kvinnoavdelningar i fängelset. Där sitter de som gripits på grund av andra orsaker och efter razzior som gjorts mot predikanten Fethullah Gülen och hans anhängare. Förutom att jag bara stött på dessa fångar i fängelsekorridoren har jag fram till nu inte pratat med någon av dem.

Innan vi kommer iväg hinner kvinnan snabbt berätta för mig varför hon gripits. Hon hade åkt dit för innehav av droger på grund av sin pojkvän, säger hon. Han la skulden på henne och alla hans vänner ställde upp bakom honom. Även hon kommer från Urfa. Hon är liten och tunn och har märken av stickvapen över hela kroppen.

När jag säger att jag blev arresterad för att jag är journalist börjar hon förbanna partiet vid makten. ”Och jag som röstade på dem”, säger hon. Sedan klagar hon på att politikerna inte gjort ett dyft för att infria sina löften. Hennes tankar blir alltmer osammanhängande samtidigt som hon upprepar: ”Egentligen har jag inget med det här att göra.” Så berättar hon om sitt barn där hemma. ”Min mamma tar hand om barnet just nu, kan man kalla det rättvisa?” Under färden tillbaka fortsätter hon att upprepa samma meningar, alla fyllda med förebråelser, uppdiktade historier och ilska.

Jag försöker ställa frågor om hur det är inne på hennes avdelning. ”Får ni vad ni behöver, hur ser relationerna ut mellan er fångar, varför hörs det hela tiden bråk från avdelningen?” … Eftersom cellerna med de vanliga rättsliga fångarna låg parallellt med vår cell kunde vi se deras fönster så fort vi kom ut på innergården. Det mörkblå solfiltret som satts upp i fönstret gjorde däremot att det inte gick att se in. Svordomarna och skriken som ofta kom från deras avdelning kunde vi däremot höra ända in till oss. När det var på väg att spåra ur kunde vi tydligt följa hur vakterna ingrep och höjde sina röster. Blev det knäpptyst förstod vi att de lyckats avstyra bråken.

”Raring, även vi bildar grupper med dem som vi känner samhörighet med och ställer våra krav gemensamt. Vi låter ingen gå omkring hungrig för sig själv. Men det finns grupper bland oss som hanterar detta annorlunda. Alla agerar inte solidariskt. Det förekommer även bråk. Vet du, de lyckas till och med att få in droger utifrån, lyckas de inte lura personalen på sjukstugan blir det ständiga bråk. De fångar som tagit droger sover hela dagarna”, fortsätter hon. Hon undrar hur vi har det. Om hon kanske borde flytta in till oss? ”Nej”, säger hon och ger i samma stund upp tanken, ”då får de väl aldrig ut mig därifrån.”

Fordonet stannar och vi förstår att vi är framme vid domstolen. Vi förs in av en grupp soldater. Vi är två kvinnor som eskorteras av tjugo soldater beväpnade med maskingevär. Vi förs till de låsta väntrummen för att invänta förhandlingarna. Där får jag sitta ensam i timmar. Förhandlingarna är utsatta till klockan två, och klockan är ännu inte tio. Jag försöker röra mig på den minimala golvytan, sätter mig ner, reser mig upp, äter lite av mina medhavda kex trots att jag inte är hungrig. Äntligen blir det min tur. På väg in i rättssalen låser de äntligen upp mina handklovar. Min advokat och jag hälsar på varandra. Domaren frågar om jag har något att tillägga till vad jag redan sagt under förhören när jag greps. Advokaten påminner mig om vad som saknas i förhörsprotokollet, och jag upprepar på nytt att jag försvarar min rätt att utföra mitt jobb som journalist. Det slutar med att domstolen förlänger häktningstiden. Nytt förhandlingsdatum blir först fyra månader senare.

Beslutet kommer som sagt inte att påverka mitt liv särskilt mycket eftersom jag redan sitter häktad på grund av ett annat mål. Hade jag varit fri kunde de ha hållit mig på halster ytterligare fyra månader utan att behöva lägga fram några bevis, men nu går förhandlingarna blixtsnabbt. Jag försvarar på nytt min rätt att fritt utöva mitt journalistiska uppdrag medan åklagaren leker med sin mobil och domaren granskar mig med en nedlåtande, ironisk blick. Till slut är det dags att farväl av min advokat och jag lämnar rättssalen. Soldaterna sätter åter på mig handklovarna. Sedan förs jag tillbaka in i buren, i fångtransporten.

”Jag blev inte heller frisläppt”, hör jag någon säga. Nu sitter vi här tillsammans igen. Jag är trött, och upprörd över hur rättssystemet fungerar. ”Den där idioten, mitt ex, dök upp igen”, säger den andra kvinnliga fången intill mig. ”Även den här gången skyllde han allt på mig. Jag kommer att åka dit för hans droger. Han tog inte tillbaka ett dyft av vad han sagt i förhören.”

Hela vägen sitter jag tyst och lyssnar på henne. Till slut närmar vi oss fängelset. När vi kommit fram till hennes cell i korridoren ger hon mig en kram. Normalt är detta förbjudet men fångvakterna måste också ha varit trötta för de säger inte ett ljud. Vi säger ”hejdå” till varandra och jag fortsätter fram i korridoren till cellen där vi politiska fångar sitter.

Alla kommer rusande när de hör celldörren öppnas. Samtidigt som några håller på att duka berättar jag för alla om vad jag varit med om under dagen. Jag berättar om kvinnan som sitter lite längre bort inne på den andra avdelningen, jag berättar om transporten till domstolen, om livet som är så annorlunda därute i friheten.

När jag är ensam igen funderar jag åter på kvinnorna inne på den vanliga rättsavdelningen. Så långt bort vi var från denna värld när vi skanderade slagord som ”Länge leve kvinnosolidariteten.” Det kändes som vi först måste bli mycket mer inkluderande om vi skulle uppnå en sådan. Även om alla här på min avdelning för politiska fångar kommer från skilda kulturer och erfarenheter där vi tolkar allt olika, har vi skapat en gemensam värld där alla lagt till sin speciella färgkulör. Vi hade hoppats att vår lilla värld skulle finnas överallt. Att jämlikhet, frihet och rättvisa skulle dominera hela jordklotet och berika oss alla.

Men detta var ännu inte möjligt, inte ens här mellan våra parallella avdelningar. De flesta av oss hade fördomar mot fångarna längre bort i korridoren. Vem vet vad de hade gjort sig skyldiga till och varför de satt här. När bråken bröt ut inne på deras avdelning brukade de flesta av oss le lite sarkastiskt: ”Nu är det bråk igen, så fort de får en chans sätter de igång!”

De som oroade oss mest, var de som även om de inte fällde spydiga kommentarer, slog dövörat till och inte låtsades höra när det gick hett till. Som om inga bråk existerade. De hade valt den lättaste vägen, att bara fly från problemet. Annars var det väl just därför som vi var här, för att vi inte tillhörde dem som varken ville se, höra eller tiga?

Men vad kunde vi göra? Under de här omständigheterna kunde vi naturligtvis inte göra nånting. På en plats där kommunikation mellan fångarna på olika avdelningar överhuvudtaget inte existerade var det omöjligt att föra en dialog. Istället borde vi sätta oss ner och reflektera över våra egna hånfulla skratt och vårt sätt att ignorera andra. Murar byggdes inte bara av fängelset, även vi stängde in oss bakom murar som vi själva byggt.

Vi var tvungna att rasera dessa murar. Dessa murar måste ner.