Sudanesiska poeten Najlaa Eltoms komplexa poesi
I en essä publicerad i PEN/Opp mars 2021 och med anledning av den sudanesiska poeten Abdelwahab Latinos död, drunknande i medelhavet, citerar Najlaa Altom den amerikanska litteraturkritikern Fredrik Jamesons essä - "Third-World Literature in the era of Multinational Capitalism", i vilken han protesterar mot den eurocentriska kritikens föraktfulla syn på så kallade tredje världens litteratur. Hon håller med honom om att litteraturen i södra jordklotet har andra rötter än den västerländska litteraturen och att författarna där är mer sammanflätade med sina länders öde. Deras individuella befrielse går hand i hand med den politiska befrielsen.
Najlaa Osman Eltom är född i Khartoum 1975 och bor i Sverige som dissident sedan några år tillbaka. Hon nämns även som låtskrivare och har varit en betydande röst i diasporan för det sudanesiska upproret som till sist lyckades störta diktatorn Omar al-Bashir. Hon har fortsatt kräva rättvisa och ett system som garanterar öppna möjligheter för varje individ att utvecklas. Eltom är den visionära rösten.
Med sina imponerande litterära och intellektuella meriter framstår Najlaa Eltom som en säregen feministisk röst i den arabiska, sudanesiska och afrikanska kontexten, inte bara genom att tala om den kvinnliga röstens betydelse utan även genom sin komplexa poesi som kräver att bli sedd med främst litterära blickar.
Najlaa har gett ut tre diktsamlingar: "Den fullkomliga förtviningens doktrin", 2015, "Evigt brott med örhänge", 2019, och "Den höga fartens melodier" 2021. Hennes texter, poesi som essäistik, citeras och delas flitigt på nätet.
Av titlarna anar man åt vilket håll stilen vrider sig. Utifrån den västerländska klassificeringen av konst och litteratur, kan man säga för att göra det mer begripligt för oss, att de korta dikterna klär sig i en modernistisk dräkt medan de långa dikterna lutar sig mot det surrealistiska, postmodernistiska stilen. Bilderna burna av egen kraft rullar vidare som ett evigt flöde i ett vackert klassiskt arabiskt språk.
När jag hörde mig för om Najlaas diktning hos den sudanesiska läsaren, framkallade hennes namn en respektfull reaktion, kanske inte bara för det politiska och sociala engagemanget utan även för hennes diktning som behärskar både det högstämda och det folkliga tilltalet som sången förutsätter.
Av hennes dikter kan man utläsa en röst som slåss åt olika håll, dels mot det koloniala arvet, dels mot den manliga makten och dels mot sina egna livsvillkor. Allt detta får en bekväm plats i den korta men betydelsefulla dikten Under det koloniala valvet:
Jag vet inte varför jag minns hennes ansikte, / den lilla flickan / Hon sålde te
hon kokade själv / med mjölk och nationellt socker. / Och vad hon svettades / i vår gränslösa sol! / Hon var en nejlika / på den där stinkande, mänmyllrande gatan, / män som med erfarna blickar följde / efter hennes vågade klänning / under det skuggrika koloniala valvet / och klagade på hettan i landet.
Med masterexamen i engelsk litteratur från Stockholms Universitet och det stora politiska engagemanget bakom sig skriver Najlaa Altom fram sina dikter. Hmm! Hur ser man på det?
Den politiska poeten och författaren kan hur enkelt som helst halka på egen text och falla isär med sina strofer till pamfletter och slagord. Litteraturen riskerar att hamna utanför texten. Men så är inte fallet här med Najlaa Altoms diktning.
Hon är inte heller en sådan som hymlar med det politiska och ideburna inslaget i sin dikt. Däremot förblir det poetiska och det allmängiltiga det primära i budskapet såsom hos många andra moderna afrikanska poeter och författare. Hon är främst poet. Hon går i den sudanesiska författaren Tayeb Salihs fotspår, han som är upphovsmannen till klassikern: "Mawsim al-hijrah ila al-shamal", utkommen 1969- Svenska titeln: "Utvandringens tid" - men mer korrekt "Utvandringens tid norrut", och som hennes masterexamen handlar om. Precis som hos honom är tingen också en grund hos Najlaa Altom: Idén upptäcks och fångas genom skildringen av en livserfarenhet.
Signerat: Jasim Mohamed, översättare och poet.
Det kalla kriget
På 1980-talet hade min far en bil av märket Volga
En dag brann motorn
på vägen mellan Kadroo och Droushab
Men Ryssland förblev som den var
Klädd i handvävd sudanesisk bomullsklänning
satt det landet bland oss tjejerna på journalistprogrammet
och sa att hon var geografi
som vi var tvungna att lära oss utantill
av rädsla för straff
Vi lärde oss också namnet på alla tågstationer till Vladivostok,
station efter station
En annan dag brann dessa stationer tyst
utan att vi ens kände minsta smärta
Kriget var varken kallt eller varmt
Det kändes bara underligt behagligt som en slät yta
som till exempel ett piano
eller som Sofia Lorens hals
Därefter hände inget speciellt
Ryssland försvann från skolböckerna
Neemträden i Alkadroo omfamnade varandra
och dansade kring ett sovjetiskt bilvrak
Koaguleringens adagio
En hängande bro
Flätor av tuff
Här är smältningen möjlig
En inre mun fuktar min vulkan med flytande ömhet
Lava
En bottenlös gammal ojämn glömska
Övergivna ting skimrar brännande på flodens blad
En ström i nerverna åt två motsatta riktningar
Och mellan två mörker som ännu vidgar sig
blixtrar en död älskares ansikte,
sjunker i den oerhörda övergivenheten, den oerhörda
övergivenhetens skönhet
Ska jag komma till undsättning? Varför då?
Ett oåtkomligt, slutet ögonblick av skönhet
En personlig förintelse utan subjekt
Ett bröst öppet mot en natur som rör sig till fots
till fots
till fots
En fri, bunden, tillbakahållen omfamning,
en dinglande tunga,
dräglande uppgörelse
en mjuk sprängladdning, en ensam sprängladdning av känslor
Sammanstötningar, kollaps, en fästning, en vit ugglas uppstigning,
en stum vinge, ett träd av slem, rosa cancrar, ett radband av svart glas
tickar Baltic Baltic
Virvlande vatten, dunkla avskildheter, invit till omfamning inuti virveln
en spottloska, bagatell, ett liv, en knappt kännbar sammanstötning
spolas bort av strömmen
Fästningen och stranden
Den stigande savens krokiga väg
Kristaller av rött salt i en böjd klo
En avbild av en tillfredsställelse kvarhållen i den dödstorra ögonhålan
Ditt namn är en rand för bockar att vistas på
Den nakna ryggen, det tortyrmärkta bröstet
simning, fritt hopp
Avsiktens uppeggade blomma öppnar sig
Den personliga rättvisans gräns i ävjans mått
sjudande sammansmältningar
Vad gör jag här i bandagets botten ihop med lysande bläckfiskars armar,
i de senfärdiga idiotiska tingens närvaro
Långsamhetens tentakler, allt som är mystik
i behärskade avsked och i uppriktiga blickar
I äggulans vokabulär leder varje överdrift till maskinens kärna
O, min mjölk är saltad med tornado
Regndroppar på de drunknades ryggar
En burk med sardiner till den lilla hungriga traktorn.
Skogen med sina armar
och midjan som reser sig ur skapelsens barndom
skogen som sluter sig och rämnar
skogen där tiden utplånas och lämnar efter sig sina tankar
skogen som går förlorad ihop med kartorna och skatterna
skogen som plötsligt vaknar till liv likt höstens grodyngel
Själen som bekymmerslöst sitter vid mållinjen
Dina gränser är dimma
Kroppens begynnelse är också dess slut
Apokalyps, uppståndelse och död i en och samma klang
Den späda oerfarna skogen
Skogen som visar sig och upphör i kattens drömmar
utan att lämna efter sig ett enda spår
Det försummade mötets skog
Skogen där såren glittrar i mastixens frusna tår
i akacieträdets bestyr
i dalarna som pendlar mellan savannen och öknen,
mellan den utgjutna grönskan och maskinens väsen
mellan den oerhörda Sprickdalen och Buddhas tår
Det är samma skog
som lärde Adam och Eva anatomin
som tillredde människans abstraktioner och slukade upp dem
som är en hemvist för varje rebell i varje syd
Det är samma skog
som trädde fram ur floden, ur valarnas magar,
som föll rullande ur supernovans tåg
som dunstade bort ur Nilens dammar
som vadade i Zarafflodens gyttja
och frös med mig i Härnösand
där mina steg uppåt, mina steg neråt blir alltmer komplexa
Vems skratt är detta som stiger ur mina blöta skor som torkar vid förundrans kandelaber?
En persisk bok
ormar som trängs i punkten ovanför den arabiska bokstaven N
jordens darrande märg,
den absoluta pulsen den absoluta pulsen
glädjelös, utan mardrömmar,
jag forcerade dess ljudlösa värld
som är ett tempel för tystnaden
ett oerhört byggnadsverk där saven böljar
och hemligheterna rasar
Vem är jag när ditt namn strömmar genom min livmoder
när maskrosen äter upp mig
när saven saktar ner och blir det ting som fräter min själ och
tämjer den med en förödelse
Vem är jag då klorofyllens spegel skriker i mörkret
Vem är jag i skogen
där jag blottas för dess vältalighet
där jag står med utplånat ego i det genomvåta mörkret
där organen och alla åkrar bekräftas
där händerna blir en hemvist
där brösten är mikroskop
där knut som fäster upp den långa skjortan runt midjan
är arv registrerad i alternativens feber
och där läpparna är uppsägningar stämplade med åskans sigill
Vad är jorden?
Vad är jorden för något?
Den strömmar ut ur sitt gamla namn
ur sin uråldriga mylla
den är alltet mellan friheten och döden
i ögonblicket då Kungen Arakamani låter sin blick vandra i mörkret
innan han skrider in i blodets tempel
med lejonet Abadmak i handen,
i ögonblicket då han stiger in i observatorietälten för att sedan
komma ut till folket med den älskades galax
Vad är livet?
En elektrisk stöt i den blöta kroppen
Den vilsne Moses båt, båten
som flyter i världens lunga,
En karta av salt på flyktingens hud
Ett hölje av tystnad kring den drunknade
Det hädande språket på orkanens tunga
Vad säger den, vad säger den?
Vad betyder våldet?
Vad betyder glömskan?
