”Världen har blivit galen.”

Detta råkade jag höra när jag passerade en grupp med turister som stod och pratade på Belgrads flygplats ”Nikola Tesla” tidigt på morgonen den 1 november förra året. Jag var på väg till Hamburgs universitet, för ett utbyte i samband med min doktorsavhandling. Planet steg upp bland de fluffiga molnen, den blå horisonten såg lovande och samtidigt nästan hånfull ut med sitt lugn mitt under pågående krig, tvivelaktiga val, propaganda, protester, fängslanden, urvattnade uttalanden från EU och FN, diktatorer som tar över sina egna länder eller hela planeten för att kunna leka med den som ett bortskämt barn. När jag kom fram, plockade jag upp telefonen för att meddela mina föräldrar att jag var på plats. Så fort jag kopplade upp mig på wifit, såg jag att jag hade fått massor av meddelanden med länkar. Något var på gång.

”Omfg, har du sett det här??!” skrev en nära vän i ett meddelande och länkade till de senaste nyheterna om att betongtaket till den nyrenoverade tågstationen i Novi Sad, den näst största staden i Serbien, kollapsat mitt i rusningstrafiken. Den exakta tidpunkten för olyckan konstaterades ett par dagar senare när filmerna från övervakningskamerorna släpptes och tidsstämpeln fastställde 11.52 som det ögonblick då hela betongtaket, som om någon tryckt på en knapp, kollapsade och begravt dussintals människor. Videon på den tragiska händelsen kändes overklig och påminde om en svartvit stumfilm. Det var som att se världen explodera helt ljudlöst.

Jag sjönk djupare i fåtöljen. Den dagen tillbringade jag med att följa nyhetsrapporteringen, och vid varje uppdatering visades nya offer som släpades fram ur rasmassorna. På kvällen var det officiellt – 14 omkomna, 3 allvarligt skadade. En kvinna avled 16 dagar senare till följd av sina allvarliga skador. Den 21 mars 2025 dog ytterligare en person, en 19-årig man. Den enda personen som överlevde är en kvinna som än i dag vistas på sjukhus, efter att ha fått nedre delen av sin kropp amputerad. Hon är i tjugoårsåldern och mamma till ett barn.

I min hemstad Belgrad har demonstrationer och protester har blivit en del av allas vardag. Jag tror det beror på att det, trots alla ekonomiska framstegen som Serbien har gjort det senaste decenniet finns det fortfarande mycket att vara missnöjd över. Falsk nyhetsrapportering från statlig media, rättsligt diskutabla och bristfälliga byggarbeten och investeringar, politisk utpressning och stora nedskärningar inom kultur och utbildning. Jag var själv för ung, men minns tydligt att mina föräldrar deltog i demonstrationer mot Slobodan Milošević 1996–1997. Nästan varje president- eller parlamentsval slutade med protester. I juli 2020 hade vi protester under Covid-19-pandemin eftersom regeringen ville införa en allmän nedstängning; under 2021 och 2024 hade vi stora miljöprotester mot att den omstridda gruvjätten Rio Tinto skulle utvinna Serbiens mest bördiga mark; under 2023 hade vi protester som utlöstes av två masskjutningar. Och från den 2 november 2024 har vi haft protester i stort sett varje dag.

Men den här gången är det annorlunda. Det började med att det dagligen hölls en 16 minuter lång tystnad med start klockan 11.52 på Belgrads och Novi Sads gator för att hedra de 16 offren. Snart fortsatte det i andra stora städer i Serbien. Men när flera medlemmar ur det nationalkonservativa partiet Serbiens progressiva parti, SNS, under en av dessa fredliga minneshögtider gick till våldsamma attacker mot studenter på Fakulteten för scenkonst i Belgrad den 22 november, blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Det blev startskottet för stora studentprotester som spred sig som en löpeld över Serbien. Studenterna gick i strejk och blockerade därefter ungefär 60 universitetsbyggnader vid fem olika universitet: Belgrad, Novi Sad, Kragujevac, Novi Pazar och Niš. För att återknyta till det jag berättade i början befann jag mig inte i mitt hemland, utan var ironiskt nog isolerad från kaoset i det på ytan stabila Tyskland, som var upptaget med egna val och sociopolitiska utmaningar. Samtidigt som jag försökte hänga med i vad som hände upplevde jag en berg- och dalbana av känslor och höll ständig kontakt med mina föräldrar, vänner och kolleger, varav många ofta deltog i protesterna och tog stora risker. Varje dag förde med sig något nytt – attacker, gripanden, politikers avhopp, viktiga bevis, analyser, lovord, kritik, löften, hot.

I skrivande stund har över 110 städer, kommuner och byar i Serbien organiserat protester vilket är något nytt. Alla utmärkande protester i de större städerna har letts av studenter, vilka även har sammanställt en lista med de främsta kraven till regeringen: att offentliggöra alla dokument kring renoveringen av Novi Sads tågstation, identifiera och åtala de gärningsmän som attackerat studenter, avskriva alla anklagelser mot studenter som gripits under protesterna samt höja universitetens budget med 20 procent. De har även kommit med förslag för att nå jämställdhet och utfört flera kreativa och revolutionerande protester och aktioner, som till exempel en flerdagarsvandring på över tio mil till andra städer för massmöten, eller den mot den statliga åklagaren, som inte en enda gång har uttalat sig i media för att informera allmänheten om vad som händer i fallet. De överlämnade 1000 handskrivna brev för att be henne om en enda sak: att göra sitt jobb och arbeta för det serbiska folkets bästa, inklusive offrens familjer.

Redan från början har studenterna klargjort att de inte vill förknippas med något politiskt oppositionsparti utan agerar självständigt, samt att de strävar efter rättvisa, rättssäkerhet och verklig demokrati i Serbien, där ingen ska behöva dö på grund av korruption, brister och allmän försummelse. De står fast vid att deras kamp är för mänskligheten – inte för politiken, och organiserar sig i så kallade plenum där de diskuterar nästa steg och planerar aktioner genom att utöva direktdemokrati. Det viktigaste är att de har lyckats med det som sedan millennieskiftet nästan varit otänkbart: de har fått folket att flera månader i sträck modigt gå ut på gatorna och kräva rättvisa och ordning. De har sammanfört människor och väckt solidaritet och empati, brutit den tidigare apatin och passiviteten. Dessa protester har inspirerat andra länder, såsom Turkiet, Grekland, Nordmakedonien, Slovakien, Ungern, där människor har protesterat någon gång de senaste sju månaderna.

Många glädjetårar har fällts, det har blivit många kramar och många sånger har sjungits tillsammans. Det är som om anden äntligen släppts ut ur den flaska som i åratal varit förseglad av rädsla och likgiltighet. Men staten uppfattas inte bara som en regelrätt institution utan även som en känslomässig närvaro – ett ständigt inflytande som formar hur vi ser på oss själva här i världen. Denna påverkan utövar ett symboliskt våld: en svårfångad, ofta osynlig makt som formar våra tankar, önskningar och känslor. Den smyger sig in i vardagen och får oss att acceptera vissa normer, sociala strukturer med orättvisor, som om de var naturliga och oundvikliga. Därför handlar motstånd inte bara om att sätta sig emot lagar eller regeringens agerande, utan också om att utmana den dolda känslomässiga makt som formar vår identitet, känsla av tillhörighet och syn på vad som är möjligt.

Den 15 mars i år kulminerade missnöjet då över 200 000 människor samlades i Belgrad, vilket förmodligen var fler än vid det berömda mötet mot Slobodan Milošević den 5 oktober 2000. Förväntningarna på vad den här imponerande protesten skulle leda till var enorma. Men den 15 mars förändrades inte något till det bättre. Det blev i stället ett bakslag för den här rörelsen. Den 19 mars störtade regeringen officiellt samman. Drygt en månad senare hade en ny regering bildats, ännu sämre än dess föregångare.

Studentrörelsen var och är politisk, precis som alla sociala rörelser. Har studenternas initiativ, måhända grundat i alltför idealistiska, ädla och brinnande motiv visat sig vara politiskt kortsiktigt och naivt i sitt hopp och motstånd mot den här regimens stelhet och snabba återhämtningsförmåga? Har de tagit hänsyn till det större sammanhanget, där högerextrema populistiska krafter är allmänt utbredda i världspolitiken? I början av april cyklade flera grupper till Strasbourg i kampen för ”demokratiska värden”, i hopp om att väcka uppmärksamhet och få stöd. Men vilka är de demokratiska värden som de strävar efter och nämner i sina tal? Med tanke på att många regimer straffar olydiga hårt kan man undra om dessa värden ens finns längre? Har ungdomen räknat med den serbernas vana att välja oförutsägbara politiker och vårda en kultbild av varje ”ledare” i decennier, vilket har i historiska, kulturella och ekonomiska rötter sedan århundraden tillbaka. Nu har människor gjort samma sak med studenter. De ses som en världslig Messias som ska rädda hela nationen. Varför har det inte funnits andra lovande och seriösa politiska alternativ i Serbien? Och än en gång, är det ens möjligt längre?

Under tiden som jag skrev den här artikeln gick de ockuperande studenterna ut med ett officiellt meddelande om att de kommer att presentera en vallista med kandidater för att ställa upp i nästa val, som de kräver ska ske omedelbart. Detta är något som en del av allmänheten har efterfrågat i flera månader. Men kommer beslutet för sent? Vilket har priset för motstånd varit? Universitetsblockaderna fick inte den förväntade effekten och skadade dem som var studenternas starkaste stöd och allierade: universitetslärarna. I slutet av mars införde den tillfälliga regeringen en hämndgirig förordning, som gäller retroaktivt, för att de timmar som stipuleras till forskning (undantaget föreläsningar) skulle minskas från 20 till 5 timmar per vecka. Lärarnas löner har praktiskt taget sänkts till ungefär 12,5% av vad de brukade få betalt.

Och så har det varit sedan i februari. Nu är det juni. Folk har banklån, småbarn, sjukdomar som kräver dyr medicinsk behandling, gamla och fattiga föräldrar med låga inkomster. Det finns gifta par som båda är universitetslärare och i princip har förlorat hela sin inkomst. Men detta har inte fått de tuffaste demonstranterna att ge upp. I april radikaliserades blockaden: universiteten stängdes, ”svarta listan” återinfördes. Det har gjorts förhandlingsförsök med plenum om att någon form av distansföreläsningar skulle införas för de studenter som vill fortsätta sina studier, utan att partiet SNS ska lägga sig i. Några fakulteter har lyckats komma överens, men majoriteten har inte gjort det. Men som akademiker kan jag inte låta bli att nämna det som förblir oförändrat: fakulteterna har varit nedstängda i sju månader nu – utan vare sig föreläsningar eller tentamina är det här läsåret praktiskt taget bortkastat och även nästa är i farozonen. Studenterna själva riskerar att förlora sina stipendier och sina rum på studenthem. För någon utanför Serbien låter det nog som science fiction, men det överensstämmer fullständig med Vučić privatiseringsplan för universiteten. Den märkliga och förödande delen är att den inledningsvis så vackra och ädla kampen för rättvisa förvandlades till en plattform som regeringen utnyttjar för sitt eget fortsatta oetiska handlande.

Det behövs en återgång till det normala. Problemet är att det ”normala” kan vara just det som initierade motståndet mot orättvisa. För det serbiska samhället kan det ta flera decennier och krävas uppoffringar för att systemet ska förändras i grunden. Och det är inte bara Serbien det beror på. Nu måste vi titta på alla aspekter av den här pågående kampen och dess kort- och långsiktiga resultat, genom att fokusera på den omedelbara framtiden för vår ungdom, utbildning och våra universitet. Det är något som någon utanför vårt samhälle och vår kamp verkar ha svårt att förstå. I en del samhällen, inklusive Serbien och västvärlden, ses studenter som hjältar, befriare och den svarta hästen i nutida nationell politik. Andra ser dem som alltför stränga, bedrägliga och priviligierade. Ett ännu farligare fenomen är att samhället har delats upp i ett skarpt svart-vitt tänkande. Ja, världen har blivit galen. Spänningar i dessa diskriminerande och dualistiska förhållanden har nått gränsen för vad som är acceptabelt. Regeringen står fast vid att de måste gå vidare och studenterna står fast vid att situationen måste lösas. Det finns lika många frågor som svar. Men hur kommer det att sluta? Och när tar det slut?

– 20 juni 2025