Konflikten i Myanmar handlar om en kamp mellan demokrati och diktatur. Efter ett decennium av långsam (och avstannande) demokratisering har landet åter kastats in i diktatur.

Medierna rapporterar om fängslade oppositionella, författare som tvingas fly landet och en kraftigt beskuren yttrandefrihet.

Men för den som vill förstå komplexiteten i den tragedi som under flera decennier präglat Myanmar handlar det inte bara om dessa ”traditionella” hot mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Det handlar också om att kunna läsa av landets etniska konflikter – och språkets betydelse.

En dag för några år sedan besökte jag ett kristet college strax utanför staden Myitkyina i norra Myanmar.

Rektorn bjöd på grönt te och visade mig lokalerna. Han var särskilt stolt över biblioteket med böcker på det lokala språket, jingpaw. Kachinfolkets språk.

Han drog med fingertopparna över det mycket begränsade bokutbudet och pekade mot en tavla på väggen. Den föreställde den svensk-amerikanske missionären Ola Hanson. Bördig från Åhus kom han till norra Myanmar (som då hette Burma) 1890 som baptistmissionär. Hans uppdrag var att kristna kachinerna. Vid den tiden tillhörde kachinerna inte någon av de stora världsreligionerna. Dock fruktade de intensivt att slukas av den burmanska, buddhistiska kulturen söder om kachinernas land, eller av kineserna som trängde på norrifrån.

Baptistmissionärerna var förstås en del av den koloniala expansionen i Sydostasien och om detta finns många mindre smickrande saker att säga. Men för kachinerna erbjöd de ett alternativ till de regionala stormakternas identitet.

Ola Hanson hade också uppdraget att skapa ett skriftspråk. Kachinerna hade ett eget talat språk, kulturella minnen och traditioner. En identitet. Men de hade inget skriftspråk.

Det tog några år. Han använde det latinska alfabetet och svensk fonetik. När han skapade den första ordboken fick han bokstavligt talat titta in i människors munnar för att förstå det exakta sättet att uttala ett ord och sedan hitta de bokstavskombinationer som bäst beskrev just det ordet.

När han var klar ägnade han 35 år åt att översätta Bibeln.

Kachinerna betraktar Ola Hanson som sin räddare. Utan ett eget skriftspråk, utan böcker på sitt modersmål, hade de upphört att existera som folk.

De flesta i kachinstaten talar både burmanska och lite kinesiska, men genom att de kan läsa böcker och tidningar på sitt eget språk bottnar de i sin egen historia. Det skrivna ordet har gett dem egenmakt.

Denna identitet har också fått kachinerna, liksom flera andra etniska minoriteter i landet, att kräva ett omfattande självstyre. De vill att Myanmar ska vara en federation. En sammanslutning av folk och kulturer där centrum är svagt och delstaterna starka.

Under flera decennier efter andra världskriget har konflikten i Myanmar först och främst handlat om detta. Militärjuntan har förvägrat minoriteterna sina rättigheter, och en viktig del har handlat om språket. De stoppade alla böcker och tidningar på jingpaw, förbjöd tryckerier, tystade författare och journalister. Minoriteterna skulle ”burmaniseras” och ”buddifieras”.

Jag brukar tänka på det lilla biblioteket i Myitkyina när jag ser rapporterna från Myanmar i dag. När juntan åter tagit ett hårt grepp om landet. När den korta tiden av relativ frihet har förbytts i repression. När kriget mellan militären och de etniska minoriteterna på flera ställen har blossat upp igen.

Då blir kampen på nytt tudelad. Den handlar både om rätten att säga och tycka vad man vill. Rätten att organisera sig och rätten att ställa upp i politiska val.

Men den handlar också om rätten till det egna språket.

Jesper Bengtsson, Ordförande för Svenska PEN.