Ur I munkens skugga
Författaren Helena Thorfinns senast roman "I munkens skugga" utspelar sig i Myanmar under den korta tiden som landet öppnade upp för omvärlden. I detta korta utdrag befinner vi oss i Yangon i Myanmar, och året är 2016. Katja, som förlorat jobbet i Sverige och är utbränd, har just anlänt till ”Bonnies Hus” där hennes systerson bor med sin flickvän Trish.
Helena Thorfinn arbetade under många år som journalist på bland annat SVT och SvD. Därefter har hon arbetat internationellt med mänskliga rättigheter för bland annat Sida och Rädda Barnen. Mellan 2014 och 2017 var Thorfinn bosatt i Myanmar och denna vistelse har gett upphov till hennes tredje roman.
Alla slog sig ner vid matbordet och Bonnie drog ut en stol speciellt för Katja, nära sin egen, och daskade med handen på stolsitsen. Steven kom fram med det grillade köttet och satte sig han också.
”Berätta, berätta, jag vill veta allt om dig! Allt!” Bonnie fäste blicken på Katja som i sin tur skickade en hjälpsökande blick mot Simon.
Hon orkade inte riktigt berätta om hela sitt liv så där.
”Katja är lite trött, tror jag”, ingrep Simon och vände sig mot Bonnie och Steven. ”Det är ni som ska berätta! Det är ni som har varit i Burma i tjugo år och vet allt om vidskepliga militärer och galna munkar. Låt Katja landa lite först.”
Samtalet gled över på engelska och resten av kvällen kunde Katja hålla låg profil och bara nicka och le på rätt ställen, vilket passade henne utmärkt. Det här var en familj som var van att ge plats för vem som än råkade hamna vid deras bord, och den platsen var självklar och behövde inte förklaras.
Bonnie var en bastant byggd kvinna som trots den rejäla kroppen på många sätt liknade sin slanka dotter. Båda hade brun blick och fräknar, och båda hade en självklar auktoritet och närvaro som skapade trivsel runt bordet, och förmodligen överallt där de vistades. Till skillnad från somliga andra, hann Katja tänka, innan hon blev indragen i berättelser om hur Bonnie och Steven kommit till Burma med ett barn i släptåg och hittat det förfallna huset och börjat renovera det.
De hade lottat hemma i församlingen i Minnesota om vem som skulle åka vart för att stärka de lokala baptistförsamlingarna. Det hade funnits tio olika destinationer, alltifrån Rwanda och Kenya till Thailands bergsbyar och Indonesien. Steven hade dragit en lapp där det stod ”Rangoon”.
”Vi fick gå hem och ta fram kartan”, fnissade Bonnie. ”Jag hade aldrig hört talas om något ’Rangoon’ och en vecka senare var vi på väg. Och nu är hela vårt liv bara Burma, ja, eller Myanmar, märkligt va? Det är inte utan att man funderar över hur ödet spelar en spratt. Det hade man inte anat när man gick ut gymnasiet hemma i Götet.”
”Så ni kommer att stanna här?” Katja kunde inte låta bli att fråga och Bonnie skrattade och vidarebefordrade frågan till Steven.
”Kommer vi att stanna här? Vad säger du, älskling?”
”Så länge Herren låter oss verka i...” Steven samlade sig för att svara, men blev avbruten av sin dotter.
”Jag ska i alla fall bygga mitt företag här, så mycket är klart. Hela världen vill vara i Myanmar, varför lämna nu? När det äntligen börjar hända grejer?” Trish böjde sig över bordet för att lägga upp mer sallad på sin tallrik. ”ParamiTech firar två år snart, och det gör oss till en av de mer etablerade techaktörerna i landet. Allt händer snabbt och det gäller att hänga på. Vi stannar! Och för Simon...”
Bonnie tittade på sin dotter.
”Vad händer annars?”
”Vadå?”
”Ja, om man inte ’hänger på’?” Bonnie la armarna i kors över den bastanta bysten och såg road ut, hon blinkade menande mot Katja. ”Vad händer om man är den minsta techaktören?”
Trish tittade på sin mamma och himlade med ögonen innan hon vände sig till Katja.
”Mamma tycker att Simon och jag ska tälja mobiltelefoner i teak och odla organisk mango här på tomten”, förklarade hon med illa dold irritation. ”Det kommer inte att ske. ParamiTech har en femårsplan och jag har gjort några coola rekryteringar under det sista året. Bland annat en kursare från Stanford, Aiden, som nog får anses vara den vassaste programmeraren i Asien. Vi är beredda på expansionen med 4G. Burmeserna går från att vara isolerade analfabeter till sociala medier-konstnärer på några månader. Det är nu det händer.” Ett finger ner i bordsskivan betonade vad hon menade.
Simon vände sig mot Katja och förtydligade:
”Och för mig är detta platsen att vara på, massor av bistånds-organisationer flyttar in, och alla viktiga ambassader och FN-organ expanderar. Till och med Sverige har öppnat någon sorts sektionskansli under ambassaden i Bangkok. Det är nya tider i Myanmar. Så vi stannar!” Han blev tyst och vände sig sedan mot Bonnie och log skälmskt.
”Fast jag skulle gärna odla mango med dig, Bonnie. Det skulle jag. Och jag skulle gärna ta ifrån Trish hennes smartphone ibland och ge henne en av teak istället.”
Bonnie skrattade och skickade en slängkyss över bordet till Simon. Steven harklade sig och försökte få ordet igen.
”Jag skulle mana till lite försiktighet, vi vet inte vad militären har i kikaren. Jag litar inte ett ögonblick på generalerna. Plötsligt är de tillbaka igen, plötsligt så...” Steven höjde ett finger samtidigt som han skakade på huvudet. ”Jag tycker att ni alla är lite för...”
Trish avbröt sin pappa. Tittade över bordet och spände ögonen i honom.
”Pappa, var inte en sådan glädjedödare. Militären har allt att vinna på att öppna upp landet, de vill inte att Myanmar blir en kinesisk lydstat. Kom igen. Det händer nu, allt det vi längtat efter. Se dig omkring, det händer!” Hon svepte med armen ut mot gatan. ”Militären håller sig i sina baracker, eller hur? De kommer steg för steg att låta det bli mer demokratiskt. The times they are a-changing, pappa. Allt är möjligt nu.”
”Du säger det”, Steven mumlade och hade återgått till att äta, men tittade klentroget över bordet på sin dotter. ”Det här är en av världens grymmaste och mest isolerade militärmakter. Det finns länder som har arméer, sedan finns det arméer som har länder. De här herrarna är ovana vid att inte ha makt.”
Det blev tyst en liten stund och Trishs ryckiga rörelser när hon åt utstrålade irritation. Detta var tydligen en diskussion de haft förut.
Från gatan utanför hörde Katja hur någon satt och plinkade på en gitarr och hon kände igen de trevande ackorden till ”Hey Jude”. Bonnie nynnade med.
”Han tar sig. Det är Soe, en av lärlingarna här som vill bli rockstjärna”, förklarade hon för Katja, medan hon fyllde på i vinglasen. ”Du får träffa honom imorgon.”
Steven sökte Katjas blick över bordet.
”Du frågade om vi skulle stanna här? Vi är så tacksamma att Herren låtit oss komma till detta fantastiska land och så länge Herren vill ha vår tjänst tar vi tacksamt emot de dagar han ger oss, än så länge låter regeringen oss verka och...”
”Men, egentligen, varför låter de er vara här? 87 procent av befolkningen är buddhister? Varför låter de er hållas, när de vill driva ut rohingyerna och andra muslimer?” Den här gången var det Simon som avbröt och ställde frågan. ”Vad har kristna samfund som inte muslimerna har? Jag har aldrig fattat det.”
”Därför att det funnits kristna församlingar i Myanmar i hundratals år, karenfolket är ju kristna, både i Kachin och i Chin finns det församlingar som...”
”Ja, och tänk på den där Ola Hansson, Katja, han var svensk!” sköt Bonnie in och tog tag i Katjas arm.
”Vem?”
”Precis. En svensk man som under trettiofem år först skapade ett skriftspråk åt kachinfolket, och sedan översatte Bibeln till dem. En storartad gärning!” sa Steven. ”En storartad gärning, han är lite av en idol för kachinfolket.”
”Och här. I kvarteret?” Simon nickade ut i mörkret. ”Varför låter de er hållas? Egentligen?”
Steven harklade sig igen. Katja tyckte han såg ut som en vänlig seriefigur, lite sorgsna ögon och hängande kinder.
”Det är nog delvis Bonnies förtjänst”, han såg uppskattande på sin fru. ”Med sin människokärlek och... ja, men det är också för att de tror att vi också lyder under karmalagarna. De ser att vi ger gatu- barnen mat, vilket är en sorts dana – allmosa – och delar med oss av våra kunskaper. Då förbättrar vi vår karma och sådant förstår sig burmeserna på.”
”Vi hamnar i buddhisternas ’good book’, helt enkelt”, Trish avbröt återigen sin far, som onekligen hade ett omständligt sätt att uttrycka sig. ”Pappa missionerar bara för de redan frälsta, det kan buddhisterna leva med. Rohingyerna däremot. Det är en annan historia.”
Under hela kvällen hade en burmesisk man rört sig runt bordet, ömsom hjälpt Steven med grillen, ömsom suttit på en rottingstol en bit bort. Lagom för att höra, men för långt bort för att ta del av samtalet. Katja var inte klar över om han hörde till familjen eller till tjänstefolket.
Plötsligt stod han framme vid bordet.
”De heter inte rohingyer. Vi kallar dem bengalis.”
Med ett brett leende böjde han sig fram över bordet och tog en kycklingvinge som låg på ett serveringsfat.
Trish var snabb.
”Lägg av, Zaw.” Hon suckade och såg på sin pappa.
”Pappa...”
”Jag säger bara som det är. De heter inte rohingyer, de heter bengalis. De hör hemma i Bangladesh, och inte i buddhistiska Burma. De är en annan sort. Era kristna kollegor är burmeser. De är inte det.”
Han talade mjukt och bestämt, på en tydlig men bruten engelska. Han var kanske i femtioårsåldern och hade det svarta håret i en knut. Katja tyckte han såg trevlig ut och att döma av familjens reaktioner var de inte förvånade över hans plötsliga uppdykande.
”Zaw, nu tycker jag att rohingyerna har rätt att kalla sig vad de vill. Vi har...” Steven suckade och tittade på mannen med uppgiven blick, men Bonnie hann före.
”Zaw, inte ikväll. Nu har vi just fått hit Katja. Simons auntie.” Hon vände sig mot Katja och slog ut med armen mot Zaw. ”Katja. Detta är vår vän U Zaw. Eller Zaw Htoo Myint. Han bor här och du kommer att se honom varje dag. Zaw är vår första och bästa burmesiska vän, konstnär och före detta politisk fånge. En av Aung San Suu Kyis trognaste under många år. Nu min högra hand i allt.”
Zaw vände sig mot Katja och log vänligt. ”Mingalaba. Välkommen till Myanmar.”
