Narges Mohammadi är en iransk författare, journalist och människorättsaktivist som under lång tid fört kampen för kvinnors rättigheter, yttrandefrihet och mot dödsstraff i Iran. Till följd av sitt arbete har hon åtalats och fängslats flertalet gånger. Hon sitter just nu i det ökända Evinfängelset i Teheran och riskerar ständigt nya åtal för sin aktivism inifrån fängelset. Följande brev skrev Mohammadi från Evinfängelset i augusti 2023.

Som vittne till det fruktansvärda och chockerande fysiska våldet som Irans regering utsätter protesterande kvinnor för, vill jag inför världssamfundet uttrycka min oro och samtidigt vädja till alla att kämpa för att sätta stopp för eskaleringen och fortsättningen av regimens flagranta våld mot kvinnor i landet.

De senaste månaderna har vi sett fängslade kvinnor och flickor som uppvisar blåmärken i ansiktet och på kroppen. Varje gång en ny skadad kvinna kommer till fängelset har vi reagerat med chock och deltagande, och uttryckt vår oro för fängelseledningen. Tyvärr har det fysiska våldet mot kvinnor nått en så extrem nivå att rapportering och protester inte räcker.

1. För drygt tre månader sedan blev vi vittnen till en 70-årig kvinna som blivit så allvarligt slagen under sin nattliga arrest att de svarta blåmärkena runt hennes ögon och på hennes kropp fanns kvar i 25 dagar efter det att hon släppts mot borgen. Hon hade utsatts för hemska slag mot huvudet, vilket kan leda till skador på hjärnan.
2. Samtidigt kom en 20-årig flicka till fängelset som klagade över tandvärk. Hon hade tidigare blivit slagen och misshandlad av manliga poliser under en nattlig arrest. Medicinsk personal vid Evinsjukhuset bekräftade skadorna på hennes tänder.
3. För en månad sedan kom en flicka till fängelset med skadade och ännu svullna kinder. Hennes armar och händer var täckta med blåmärken. Fängelseläkaren konstaterade att hennes kindben var brutet och att hennes hår hade ryckts bort med våld. När hon åt grät hon av smärta. En polis hade slagit henne över kinden medan en annan tryckt ihop hennes käkar så att hon nu inte längre kan tugga.
4. Några veckor tillbaka kom en flicka till fängelset med blåmärken på vristerna, axlarna och händerna. Hennes blåmärken visades upp. Hon hade utsatts för många slag – och hon vidhöll att hennes ben var brutet.
5. Ännu en kvinna anlände. Min första fråga var som vanligt om hon hade arresterats i hemmet eller varit i en isoleringscell innan. Hon svarade att hon varit på ett ställe där manliga poliser slagit henne i magen med batonger, sparkat henne och hotat henne. Det hade inte funnits några kameror där även om det liknade en fängelsecell. Hon hade sedan skickats till ministeriet för underrättelsetjänst innan hon fördes hit. Ett par dagar senare skickades hon till Evinfängelsets avdelning 209 för förhör.

Av olika politiska skäl och säkerhetsskäl överförs bara ett litet antal arresterade till Evins kvinnofängelse, men de senaste tre månaderna har vi bevittnat ett ökat våld och ökad misshandel av kvinnor. De fängslade och drabbade vill inte berätta vad de utsatts för eftersom det leder till mer hot, förföljelse och kanske rättegång. Även familjer aktar sig för att delge sina hemska historier. De blir också utsatta för fysiska attacker av säkerhetspolisen.

Som vittne till de grymma handlingarna och det dödliga fysiska våldet mot dessa protesterande kvinnor, sanktionerat av regeringen, deklarerar jag att denna nivå av fysiskt våld inom fängelserna och i de olagliga arrestlokalerna utgör exempel på en systematisk tortyr ämnad att förödmjuka och terrorisera kvinnor, vilket skapar irreparabla skador och sprider skräck. Vi har blivit vittnen till ett förråande av våldet de senaste månaderna.

Jag vädjar till mina modiga landsmän, till internationella människorättsorganisationer, till kvinnoorganisationer och feminister världen över, till journalister och författare, till FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter, att försöka få ett slut på den iranska regimens massiva våld mot protesterande kvinnor, att förhindra att det får fortsätta och förhindra att det eskalerar. Regeringen i Iran borde veta att det ökande våldet och förtrycket av kvinnor inte kommer att försvaga folkets vilja till förändring bort från det despotiska religiösa systemet. Våldet ger dem inget annat val än att fortsätta sin kamp.

Narges Mohammadi

Evinfängelset, augusti 2023