“Jag vet inte var jag är, men jag fortsätter springa.”

Käre Oraib,
Det är oktober, slutet av året, och jag stelnar till varje gång jag ser på klockan, som om jag står stilla mitt i urtavlan.

Framtiden innehåller alltid möjligheter. Till och med i fall av amputation, destruktion, och exkludering, tid stannar inte; dagar och år passerar, och ögonblicket av amputation, destruktion, och exkludering blir ett minne vilket jag söker hjälpen från bra dagar och stunder för att glömma bort. Frågan om förmåga förblir ett spörsmål som kräver reflektion och efterforskning.

Vid någon tidpunkt under 2018 sa jag: Det okända är fullt av möjligheter.

Även mitt under en kris och en förlust, det okända är fullt av möjligheter om jag fortsätter springa. Jag trodde: Jag vet ingenting om var jag är, men jag kommer inte sluta springa. När det okända fyllde mig med möjligheter, sa jag: Livet kommer till mig som en hög våg, sen blir du ingenting.

Och här är jag i oktober 2022, jag döper om saker, kringgår språk och omständigheter. Fortfarande försöker jag ta emot livet som om det var utan belägring, utan fängelsestraff, utan korruption, utan kriser.

Som om morgondagen innehöll en framtid för mig. Trots min kunskap och min erfarenhet av livet här, Oraib, så är jag vettskrämd över hur denna förmåga kommer att se ut imorgon tillsammans med mina barn (Nay och Majd). Lika mycket som jag är förvånad, glad, och prisar denna det naturliga livets skapelse, så är jag rädd för framtiden, rädd för att fortsättningsvis förvänta mig förstörelse i det förflutnas, det nuvarande, och framtidens händelser — väldigt stressande och utmattande känslor att leva med.

Mahmoud

*

“Jag lever i en nutid jag inte valde.”

Käre Oraib,
Från din synvinkel, hur många bottnar måste man slå i innan man kan inse att man nått den sista bottnen…?

Har du tid att prata? Skulle fredag funka…?

Jag är i Gaza, jag tittar på min grav och oroar mig inte om någonting, eftersom jag lever i ett nu som jag inte valde. Och mitt val har blivit en avlägsen dröm.

hälsning,
Mahmoud

*

“Som om jag vore en era.”

Käre Oraib,
Dag efter dag, jag väntar fortfarande på att du skall skriva till mig. Hur är det….?

Hur känns smärtan av det första ögonblicket i kris – förlusten och avresan?

Mycket har hänt. Stunder av solidaritet inspirerar mig. Det är en kraft som endast framträder i kris. Denna pågående vadslagning om krisen och den här amputationen – vilket egentligen är en förlängning av allt dödande, omflyttande, belägrande, och stölden av Palestiniernas tid och rum oavsett var de finns, detta skalar bort min känsla av förföljelse.

Det som hände är inte längre smärtsamt. Ibland gråter jag. Andra stunder upplever jag en oförklarlig matthet. Jag tycker synd om mina vänner som följer nyheterna och allt detta stövelslickande i den här världen. Så jag fördriver dag för dag och försöker gripa tag i livshändelser. Som om det var igår jag läste ut Iman Mersals roman. Kan du tro att imorgon kommer slutet på maj?

Jag konfronteras med framtidens frågor. Min besatthet av framtiden som lämnat mig med frågor bortom tid och rum. Jag försökte se in i det förflutna, och fann oss flyttande från en ockupation till en annan, som om vi levde genom flera epoker. Många av händelserna passerar mig som om jag själv var en era. Jag berättar mitt liv som om det bestod av flera epoker. Tiden snabbas på för mig, Oraib, jag känner mig inte säker, men jag känner mig stark, viljestark, tålmodig, hoppfull, och solidarisk, som om jag var en kropp inför en eld.

Nästa meddelande kommer från Berlin, vi ses snart.

Min kärlek och längtan,
Mahmoud

*

“En ny partner att föreställa sig framtiden med”

Käre Oraib,
Jag kommer aldrig att förlora kontakten med min far Maher igen. Jag har nu en muntlig historia som är nog för mig, och detta förser mig med kärlek för alltid.

Alla dessa små förvåningar och detaljer som jag senare lärt mig att jag var en del av. Jag kan nu förstå varför min far och mor ville ha ett barn till.

Den 24e april 1990 blev jag min fars nya partner att föreställa mig en framtid med. Vilken sorts framtid önskade han mig under mina första månader? Han föreställde sig mig växa upp och tala med honom. Han byggde sig ett hem precis som jag. Han hyrde ett ställe och arbetade som truckförare från Gaza på de ockuperade områdena. Avreste varje lördagsmorgon för att komma tillbaka torsdag kväll. Plötsligt får vi nyheten att han blivit martyr. Det sades att han blivit martyr vid 30 års ålder, och att han var far och hade två barn. Det här är hur allting fick ett slut.

Sen den 11e april, sex månader efter Nay och Majds ankomst, har jag tänkt igenom kontakten med mina barn. Jag undrar, hade min far visioner om våra liv som jag har nu för mina barn?

Här är jag nu, givandes honom allt han kunde se genom födelsen av mina egna barn. Jag tror, Oraib, att han fått höra hela mitt ordförråd. Denna tro är lika stark som den kärlek han gav mig, som när jag blev äldre i hans händer dag för dag tills han blev martyr när han var på väg tillbaka till oss, från Tiberiska sjön till Gaza.

Detta var ingen normal upplevelse. Jag känner mig väldigt ledsen när jag pratar om min förmåga att återberätta detaljer i den muntliga historien om min fars liv med mig – Jag väver in andra människors delar också, vilket har skapat en annorlunda, konstig och förvirrad stig. Men jag prisar sannerligen att jag känner till alla dessa detaljer. Min lycka vid varje möte med mina barn blir fördubblad. Först och främst finns min normala lycka, som en far som ser sina barn växa upp, men sen också min lycka över att veta att min far också hade denna känsla. Min uppmärksamhet på hans närvaro fick mig att ifrågasätta många saker, Areeb. Jag tänker på de drömmar och ambitioner som en israelisk soldat utplånade vid gränsen till Gazaremsan, den 23e oktober 1990, och hur jag lever dem nu.

Vi ses snart i Berlin,

Hälsning,
Mahmoud

*

Käre Oraib,
Ursäkta min sena respons, jag såg att jag fått ett meddelande av dig först i onsdags kväll. Jag hörde det nyss, och det är bra med mig nu. Jag kommer alltid på något sätt. Jag skrev en text om förlust, förkastelse och sammanbrott:

Jag går med mina vänner tills vi kommer fram till dörren. De tillåts att gå ut, men jag avvisas och måste återvända, ensam, omgiven av främmande människor.

Mina vänner beger sig och jag får meddelanden från dem och massor av bilder. Jag iakttar deras häpnad inför saker och ting, och i deras ögon framstår jag som den som tagit alla bilder.

Mina vänner beger sig, och jag blir kvar med min ängslan, min tvekan och min oförmåga att föreställa mig en framtid, under det att de möjliga dagarna försvinner ner i det okända.

Mina vänner beger sig, och jag förblir öppen inför vad som kan hända. Liksom dem är jag omgiven av främlingar, med den skillnad att de inte befinner sig i Gaza, vilket jag gör.

All min kärlek,
Mahmoud

*

Tyst under lång tid

Käre Oraib,
I går försökte jag resa till Egypten för att delta i sammankomsten jag nämnde i ett tidigare brev. Jag skriver detta från Gaza eftersom den egyptiska sidan vägrade att släppa in mig, på grund av att jag inte hade ett giltigt europeiskt visum. Nu har jag ingen lust att tala om någonting, jag vill vara tyst en lång tid och fylla de tretton dagar jag skulle ha tillbringat i Egypten med sådant jag brukar syssla med här.

För en stund upplevde jag det som om tiden stannat och att någon berövat mig all kraft att företa mig något som helst, eller dragit min ryggrad ur mig, så att där återstod bara en urgröpning, oförmögen att göra motstånd. Jag har varit tyst sedan dess. Men jag återhämtar mig så sakteliga efter denna chock.

Varje gång jag har någon sorts sammanstötning med regimen överraskas jag av en inre, påträngande röst. Det är rösten hos någon som vägrar att stanna här och som upprepar ”fly”, dra härifrån och kom inte tillbaka, om överlevnaden måste betingas av förödelse och avvisande, som hela tiden tycks nära att upphöra men aldrig gör det – utstå då hellre emigrationen.

Denna röst, Oraib, tynar bort när jag tänker på det kulturella arbetet och vikten av att dess kontinuitet i det palestinska samhället. All smärta som uppstår vid kollisionen med regimen tynar bort inför Galleriet, en närapå självorganiserande lokal för ett brett spektrum av unga konstnärer och författare av båda könen.

Framtiden ter sig mörk, och jag har inga garantier för att detta projekt, som inleddes 2020 och vars rötter försökt överleva sedan 2013, kommer att fortgå. Av morgondagen vill jag inget ha förutom de alldeles normala möjligheter som givits varje människa på den här planeten; ett liv befriat från de problem jag tampas med nu.

Jag kommer att skriva till dig om hoppet, snart, den 11 april, när mina barn blir sex månader gamla. Det är otroligt vad mycket jag lärt mig av mina barn. Jag är så lycklig, Oraib, att min far hörde min röst, och jag är lycklig för samspelet med barnen. Detta är en absolut glädje och den kan inte överskuggas av dysterheten från allt det andra jag nämner ovan.

Jag hoppas allt är bra och att få höra från dig snart
Mahmoud

*

Orden sinar när jag försöker förklara bättre

Käre Oraib,
Hur är det med dig? Det är märkligt hur snabbt tiden går. Det är fem veckor sedan mitt senaste brev, och det känns som om jag inte delat med mig något alls till dig under denna period. Jag begrundar fortfarande, här på plats, min förflyttning, jag kommer hem ensam och tyst och oförmögen att närma mig andra.

I denna ensamhet och tystnad grubblar jag över hur jag kompenserar för det förlorade. Jag vill inte säga att jag förlorat mina vänner – men jag har mist deras fysiska närvaro. Jag anar, Oraib, att från första början har allt jag ägnat mig åt egentligen varit kompensation för allt som, utan att jag valt det, försvunnit. Ordens flöde hejdas när jag skall förklara, men

*

Käre Oraib,
Rummet växer lite i taget och erfarenheter sammanfaller endast när de delas med andra. Jag försöker genom barnen lära mig att leva igen. Jag bär till exempel runt ett av dem, för att det gråter, eller jag låter dem leda mig till vad de för stunden vill ha, och jag accepterar fullkomligt att jag är deras verktyg. De höjer blicken och fångar mig. Deras leenden dyker upp som fjärilsvingar, som kallt vatten mot en kropp som korsfästs under solen.

Inget nytt ifråga om resande. Detta år har jag försökt att resa den 16 och den 20 mars, sedan igen den 3 juli, 25 augusti och 4 september. Vid alla fem tillfällen har jag tillbringat mellan tio och tretton timmar vid gränsen, mellan en terminal och en annan. Tiden slukar ungefär 900 människor varje dag, fredagar och lördagar ej inräknade. Klockan nio eller tio har mitt namn ropats ut bland dem som måste återvända till Gaza.

Jag återvänder besegrad, tänker om och om igen på resandet; överenskommelserna, omfamningarna, avskeden, alla procedurer som upprepas gång efter annan, och att mitt ansikte blivit bekant för alla som jobbar där, i och runt kontrollerna – inte bara tjänstemännen utan också kafépersonalen, valutaväxlingsbiträden, bagagebärare, städare, till och med barnen som säljer isvatten vid bilarna som ger sig av åt ena eller andra hållet.

Jag hade inga problem med att komma över de första gångerna. Men allt eftersom började jag avsky alla försök att återhämta sig, och jag började skämmas över att ideligen behöva ställa in möten med människor på andra sidan. Allt detta, plus de höga ekonomiska kostnaderna, har fått mig att tappa fotfästet, så att jag inte vet om jag befinner mig här eller där. Jag har blivit en främling för allt utanför hemmet.

Här hemma växer barnen upp och lär sig prata. Jag är likt en språkets upptäcktsresande som observerar hur de tar till sig och hanterar språket och hur de rör på sig. Varje dag tillkommer något nytt och fantastiskt, fyllt av glädje.

All min kärlek, och med önskan att snart få träffa dig,

Mahmoud

*