[15/08/2021, 08:08:46] Fatema:
Talibanerna har tagit sig in i vårt område. De hade en jirga [möte] med lokalbefolkningen och sa: ”Vi kommer inte besvära er, flickor, så länge som ni lyder islamisk hijab.”

Är det ok med er?

[15/08/2021, 08:09:17] Samira:
De ljuger. De sa samma sak i Herat.

[15/08/2021, 08:24:26] Fatima H:
Vi befinner oss i Herat. Jag tror inte att jag kommer kunna fortsätta på universitetet.

[15/08/2021, 08:54:36] Batool:
Alla kvinnor i Kabul, håll er lugna och gå inte ut. Jag ber för att inget dåligt skall hända i Kabul. Jag tror att de snart kommer att tala i presidentpalatset och då får vi veta hur det blir.

[15/08/2021, 09:00:38] Mariam:
Varför har de stängt ner medianätverk om det inte är något på gång?

[16/08/2021, 02:09:23] Nargis:
I morgon är sista dagen för mina två döttrars examen. Jag måste bestämma mig för huruvida jag ska släppa iväg dem till skolan eller inte. Det är en mycket svår situation. De vill gå. De tror att det blir deras sista dag i skolan och att de sedan blir fångar i hemmet, men om de lämnar hemmet kanske de kommer att bli piskade.

Jag beslöt att vara modig och låta dem gå. På eftermiddagen hörde jag rykten att talibanerna nått Kabuls portar. Hur skulle jag få hem mina flickor? Vägen var blockerad. En sträcka som normalt tar tjugo minuter tog fem timmar. Trots att det är dagsljus har mörkret spritt sig. För flickor och kvinnor är det som för tjugo år sedan.

Paniken sprider sig.

[15/08/2021, 08:36:07] Fatema:
Jag är mycket rädd. Talibanerna letar igenom varje hus. Jag hoppas att de inte känner till att min familj arbetar för militären.

[15/08/2021, 08:37:34] Mariam:
Var inte rädd. Jag är orolig med anledning av våra böcker.

[15/08/2021, 08:37:34] Marie:
En av flickorna berättade i ett dagboksinlägg att talibanerna inlett en systematisk husrannsakan, så det är säkrast att förstöra alla dokument som avslöjar att du arbetat åt utländska organisationer. Detta meddelande kom som en slägga – vi tillbringade hela dagen med att samla in familjens böcker och dokument i en hink så att min far kunde tända elda på det. Jag brände alla mina böcker om journalistik och politik. För varje ark som förtärdes av lågorna kändes det som om en del av mig själv brann upp. Jag tvingades att med egna händer förgöra allt vad jag värdesätter högst, trampa ner det för min överlevnad.

Talibanerna inför regler som begränsar kvinnors och flickors utbildning, tillgång till vård, rörelsefrihet och yttrandefrihet.

[08/09/2021, 14:54:25] Fatema:
Talibanerna har utestängt kvinnor från universitetens campus. Alla deras löften var lögner. Jag står inte ut med att bli inburad. Jag vill vara fri, kunna studera, resa, skratta öppet. Jag måste fly från denna plats där man varje dag bryter en utfästelse.

[18/09/2021, 15:23:20] Naeema:
Ett av mina syskonbarn säger att hennes mans attityd till henne förändrats. Han säger att hon kunde göra sin röst hörd tidigare, under den förra regeringen, eftersom hela världen då stod på hennes sida. Men nu måste hon lyda hans befallningar. Hon berättar också att han förut brukade lyssna på henne när de diskuterade något, men numera säger han: ”Du har ingen rätt att diskutera de där sakerna, håll dig till köket och städningen.” Men det är inte deras fel. När myndigheterna motarbetar allmänheten kommer människor göra upp räkningen också på det privata planet.

[18/09/2021, 17:31:21] Nargis:
Jag öppnade skåpet och tog ut väskan med min indigofärgade chadari [afghansk hijab]. Jag köpte den för tjugofem år sedan, med pengar ur hushållskassan, när den dåvarande regimen gjorde chadari obligatorisk för kvinnor.

När jag städade i skåpet bara några dagar före 15 augusti tog jag ut chadarin för att kasta den – jag hade inte haft den på mig på tjugo år. Jag lämnade den framme, men ingen rörde den, så jag la tillbaka den i garderoben.

Jag tog den på mig i dag och gick hemifrån för ett ärende med min son, orolig och disharmonisk.

[07/10/2021, 13:56:06] Zainab:
Jag vet att renlighet och stil är inte så viktigt längre. I dag gick jag i en smutsig gränd i riktning mot Pul-e Khoschk-torget, och för varje steg samlades dammet på mina ben. Jag gick utan att bekymra mig vidare, och stötte på en folksamling. Tre talibaner i en röd Toyota Corolla hade stoppat en flicka och skrek åt henne. Folk, mest män, stod och såg på. Flickan, vars vita hörlurar stack fram under hennes svarta sjal, såg rädd ut. Jag frågade en pojke invid ett fruktstånd vad som pågick och han sa att flickan var uppklädd, därför hade talibanerna stoppat henne.

Jag sa, “Men bara lite grann av hennes hår syns ju.”

Han sa, ”Nejdå, hon hade byxor på sig och de var uppvikta. Och hon har hörlurar på sig. Det är bara rätt att de tar itu med henne.”

Jag sänkte blicken och tänkte: renlighet och stil är nu ett brott. Vi måste vara smutsiga.

[23/03/2022, 14:47:09] Nargis:
I dag är en speciell dag. Flickorna är hänförda inför att gå till skolan. Jag känner mig på en gång lycklig och ängslig för dem. Min dotter känner likadant. Hon säger inget men jag kan se oron i hennes ansikte. Ingen har aptit men jag säger åt dem att äta och dricka så att de inte ska bli hungriga senare. Genom fönstret ser jag flickor i skoluniform och med väskor. Det är en mycket vacker scen. Jag tackar Gud.

Två timmar senare knackar det på dörren. Det är flickorna och de gråter. De berättar att när de anlände till klassrummet sa läraren åt dem att gå hem. ”Alla blev förvånade. Vi sa nej. Alla sa, ’Vi vill studera. Vi vill inte gå hem’” Sedan, fortsatte flickorna, hade huvudläraren kommit dit för att berätta att regeringen har utfärdat nya regler. Alla grät, till ingen nytta.

[18/04/2022, 19:17:51] Fatema:
Det smärtar mig att se barnen som går till skolan på morgonen. Talibanerna har bestämt att alla kvinnliga elever måste ha heltäckande slöja – inte ens för sjuåriga flickor räcker det med vanlig huvudduk.

[23/05/2022, 14:37:36] Nargis:
I tre dagar har Kabul varit strömlöst. Alla lägenheter i mitt kvarter har moderna toaletter och badrum, men hyresgästerna försöker nu få tag på vatten. Min son lyckades komma över en gallon [ca 3,7 liter] – inte tillräckligt, men bättre än ingenting – och kånkade upp det till fjärde våningen. Jag tyckte synd om honom, han var så andfådd. Jag önskar att en gallon vore nog för hela familjen.

Elen i Afghanistan importeras från grannländerna, och regeringen är skyldig dessa länder pengar. Vad kommer ske om skulderna inte återbetalas?

Vissa kvinnor ansluter till protestgrupper och andra initierar mindre, privata motståndshandlingar i sina försök att trotsa förändringarna.

[16/08/2021, 07:32:48] Mariam:
En klasskamrat till min syster har uppmanats att sluta skriva i sociala medier.

[16/08/2021, 07:33:07] Batool:
De har sagt samma sak till mig. Jag sa, ”Dra åt helvete.”

‎[20/08/2021, 16:40:15] Zainab:
På andra sidan dörren hörde jag en kvinna tala med en granne: ”Syster, talibanerna kommer inte besvära dig eller mig. Vi har inte haft någon ställning i regeringen. Vi har inte arbetat med utlänningar.”

[28/08/2021, 19:57:09] Zainab:
Jag sätter lite vatten på kokning och häller i en skvätt diskmedel. Jag går igenom mina anteckningsböcker, en efter en, och sänker ner dem i det heta vattnet. Min far har berättat att askan efter uppbrända böcker inte går att utplåna, men om du dränker dem i löddrigt vatten och sedan tvättar dem som kläder kommer alla spår av skrift försvinna. Nu när talibanerna är här, är mina ord bara en hög med skräp.

Grannen höll med, “Du har rätt. Vi bar ju chadari förut också så inget har förändrats. De kommer inte besvära oss det minsta. Andra borde också hålla sig hemma så att talibanerna lämnar dem ifred.”

“Vad”, frågade jag mig själv, ”är det som skiljer mig från dem?” Jag klädde mig och la på rött läppstift i protest.

[08/09/2021, 16:25:20] Zainab:
I dag blev jag en karaktär från en av mina berättelser. Jag gav en intervju, såg in i talibanernas skoningslösa ögon och ropade slagord om frihet och politisk inkludering.

Medan vi befann oss i området betraktade oss talibanerna lystet. En av dem gick fram och tillbaka som en varg i en bur. När vi protesterade ljudligt riktade han sitt gevär mot oss och höll fingret på avtryckaren. Men varje gång kom någon ur hans grupp och förde honom åt sidan. Jag vet att om han fick en order skulle han utan att tveka tömma hela magasinet.

Om jag överlever kommer jag att vara stolt över mitt mod och minnas att jag stod upp för friheten och mot orättfärdigheten. Jag känner att jag efter den här dagens erfarenheter kan skriva bättre.

[08/09/2021, 16:29:31] Fatema:
Jag hoppas att det är bra med dig, Zainab. Jag är stolt över dig.

[08/09/2021, 16:37:54] Zainab:
Tack, kära Fatema, jag är okej.

[02/02/2022, 16:04:34] Parand:
I dag vaknade jag i ljusare sinnesstämning. När jag klädde mig valde jag en rosa scarf för att bekämpa allt det svarta jag bär från huvud till tå varje dag. Men det är inte lätt att bekämpa mörker. När kontorets bil svängde från Kartah-e Mamorin-området i riktning mot Bagh-e Bala, stoppades vi vid en kontrollstation. En taliban vars hår var längre än mitt bad chauffören att veva ner rutan.

Han såg på mig i ögonvrån, pekade och frågade vem jag var. Jag började skaka som ett risfält i vinden. Chauffören, som också var rädd, sa långsamt: ”Hon är vår kollega”.

Talibanen pekade på mig och sa, ”Såg åt henne att klä sig lämpligt. Instruera henne.” Chauffören, som ville bli av med honom, sa Javisst.

När bilen rullade vidare förändrades mina känslor som en vind. Rädsla gav vika för vrede. Jag kände mig förödmjukad. Var en lång, heltäckande svart dress inte tillräckligt? Låg min synd i att jag bar en färgad scarf? Varför behandlar de kvinnor så här? Vilken sorts förnedring blir det nästa gång?

[18/03/2022, 06:27:14] Batool:
Är detta ett kvinnomöte? Nej. Vi har ändrat vårt sätt att protestera. Vi begav oss till Kabuls Bagh-e Chehl Sotoon [en park] och medan vi låtsades ha picknick skanderade vi slagord för kvinnors rättigheter inför utländsk och inhemsk media som vi bjudit in.

Efter att reportrarna lämnat platsen anlände talibanska fordon vid parkens grindar. Jag vet inte vem som hade rapporterat om oss, men tack vare att några av flickorna talade flytande pashto lyckades vi förhandla med dem. Att umgås med dessa orädda flickor var en intressant men skrämmande erfarenhet, eftersom jag för första gången.

kom i närheten av de talibanska soldaterna.

Vi har detaljerade planer för nästa vecka. Vi går igenom en svår tid, men vi har hopp. Länge leve kvinnorna! Afghanska flickor är djärva och modiga.

Sedan augusti har några kvinnor lyckats lämna Afghanistan. Andra har inte lyckats, eller valt att stanna.

10.09.21, 11:32:30, Marie:
Jag kämpar för att finna ett sätt att ta sig härifrån. Jag har skickat meddelanden till alla organisationer jag arbetat med, för att höra om någon kan evakuera mig, men jag har inte fått något svar. Jag är arg, besviken och förbittrad. Det känns som om en körtel rör sig som en boll mellan hjärtat och strupen. Varje gång den kommer upp sväljer jag för att tvinga ner min förtvivlan. Vårt hus är fullt av släktingar som kommer och går. De är skräckslagna, uppgivna och hjälplösa. De vädjar till mig, ”Du är utbildad och vet hur man kan ta sig ur detta. Gör något för oss också.”

Dessa vädjanden gör bara smärtan större. Varje gång någon ber mig att få upp dem på evakueringslistan skakas jag i grunden. Jag kan inte säga dem att jag är oförmögen att hjälpa eftersom jag vet att det skulle göra dem förkrossade.

[31/01/2022, 14:52:12] Parand:
Vad jag än försöker uträtta så fungerar ingenting. Om jag vill skaffa ett pass så är passkontoret stängt. Om jag behöver en födelseattest, säger man mig att folkbokföringsregistret har upphört. Samma sak när jag vill registrera mitt äktenskap. Alla dörrar är stängda för oss nu. Vi är talibanernas gisslan, villkorslöst. Hur hemskt är det inte att känna sig som en fånge i sitt eget land.

[23/05/2022, 14:37:37] Nargis:
De flesta av den förra regeringens tjänstemän håller sig gömda. Men är det en lösning att gömma sig? Vi är alla oroliga här hemma. Vi måste ta ett beslut. Jag har talat med min man om möjligheterna att lämna landet. Jag har tagit kontakt med vänner som bor i andra provinser. Jag har frågat hur de kommer att göra. De säger att de är fångade som möss. Vi befarade att den här dagen skulle komma, men inte att den skulle komma så snart.

[15/10/21, 15:00:00] Marie:
Jag berättar för min far att jag förmodligen kommer ta ett flyg nästa vecka. Hans ögon glittrar. Han skrattar och säger, ”Tack Gud. Jag önskar dig en lycklig resa”. Han frågar mig om detaljerna kring resan. Det känns som om han bara låtsas vara glad. Jag säger, ”Det är inte för sent än. Om du inte vill reser jag inte.” Han säger, ”Nej, res. Du har ingen framtid här längre. Res och lev ditt eget liv och följ dina drömmar. Vi blir kvar här. Vi kommer att vara tillsammans igen om det är meningen att vi ska det. Och om inte lämnar jag dig i Guds händer.”

Hans ord fick mitt hjärta att snöras samman. Jag är så ledsen över att jag på detta hastiga vis kommer förlora min familj. Jag sa mig själv, att hos oss är aldrig fred: har inte varit det i det förflutna, är det inte nu, och kommer kanske inte vara det i framtiden heller.

Ett år efter Kabuls fall har 10 av 18 biståndsgivare lämnat Afghanistan till Australien, Tyskland, Iran, Italien, Sverige, Tajkistan, Förenade Arabemiraten och USA. Fast beslutna att hålla kontakten fortsätter dessa kvinnor att dela sina tankar, exilresor och andra erfarenheter.

[10/09/2021, 10:07:58] Fatima S, USA:
Alla skriver till mig och berättar vilken tur jag haft som tog mig ut. Vad talar de om egentligen? Jag känner ingen så kallad glädje och jag upplever inte att jag haft tur. Häromdagen kom en kvinna som heter Tanya och bad mig sitta ner med henne. Hon tog mina händer, slöt ögonen och började be: ”Herre, jag ber för Fatimas familjs hälsa och välgång …” Hon blundade men tårar rann från hennes ögon. Jag iakttog henne förundrad. Hur kan en främling och icke-muslim fälla tårar och be så uppriktigt för en främmande människa?

[15/01/2022, 12:46:42] Zainab, Förenade Arabemiraten:
Migranterna säger att Abu Dhabilägret tidigare var militärläger. Det är därför det finns dörrar av järn och larmanordningar. Dagar som nätter är svåra. Jag förstår hur det känns att vara en fånge, och jag inser att frihet är mer värdefullt än något annat i världen. Jag har hört talas och läst om frihetsberövande, men att höra talas om och läsa är inte detsamma som att uppleva.

Flera läkare och sjuksköterskor uppsökte mig på rummet och frågade: ”Är du inte deprimerad?” Jag svarade: ”Varför frågar ni det?” ”Eftersom du har lämnat ditt land och din familj.” Jag sa: ”Nej”, men sedan insåg jag att mina ögonvrår, utan att jag märkt det, fyllts av tårar. Jag visste inte hur jag egentligen kände mig.

06/11/21, 11:31:21, Marie, Tyskland:
I dag är min födelsedag och min första dag i Tyskland. Det är ett intressant sammanträffande. Jag kollar mina meddelanden. Min mor har skickat en bild på en tårta dekorerad med orden ”Grattis på födelsedagen”. Jag är både lycklig och sorgsen. Jag önskar att vi med tiden lugnt och tryggt kommer att återförenas. Jag önskar också att ingen människa skulle behöva uppleva migration. Det är allt jag önskar.

***

Tack riktas till organisationen Untolds Write Afghanistan project som stöds av the Bagri Foundation och British Council http://untold-stories.org/. En antologi med noveller av medverkande författare i dagboken, My Pen Is the Wing of a Bird: New Fiction by Afghan Women, publicerades i februari på MacLehose Press. Dagboksutdragen ovan översattes först från pashto och dari av Negeen Kargar, Zubair Popalzai och Khoshhal Taib. PEN/Opp har fått tillåtelse att enbart publicera utdragen på svenska.