De oskyddade
De första dagarnas ingripanden mot de fredliga demonstrationerna i augusti var särskilt våldsamma. Många greps och misshandlades, minst en person dödades. I dikt- och fotosviten ”De oskyddade” söker poeten Hanna Komar och fotografen Ksenija Svirid upp några av de platser där de våldsammaste angreppen mot demonstranterna ägt rum – platser som fortsatt spela en central, symbolisk roll i protesterna. Så här beskriver hon själv hur projektet kom till: ”En vän till mig, Sergej, försvann klockan halv sex den elfte augusti på en busshållplats när han var på väg hem från centrum av Minsk med en stor ryggsäck och en hink vit målarfärg. Det var allt som behövdes för att han skulle se misstänkt ut. Han ringde till oss tre dagar senare från ett sjukhus. Han hade skador på skallen och en rad andra platser, blåmärkena över hela kroppen hörde till de lindrigaste. En månad senare, den åttonde september, blev jag själv arresterad och dömd till nio dagars fängelse för att jag deltagit i en fredlig protest mot kidnappningarna och de olagliga gripandena av aktivister. Den trettionde augusti hade Sergej, som vid det laget skrivits ut från sjukhuset, kommit till mig med en klänning han ville visa. ’Det är min mormors brudklänning, kanske från femtiotalet eller så…’ Jag provade den, och jag förstod med en gång att den var en perfekt symbol för en konstnärlig gestaltning av dessa fruktansvärda händelser som vi till största delen fortfarande inte kan prata om, för att de fortfarande gör för ont. ” Samtidigt som Komar blev också poeten och musikern Uladzimir Ljankevitj gripen. Hans svit fängelsedikter publiceras här parallellt med Komars.
Zaslauskaja
Den nionde augusti, på valdagens kväll, när röstningen var över och vallokalsundersökningarna hade offentliggjorts, gick demonstranter ut för att protestera mot att Lukasjenka förklarat sig segrare med 80% av rösterna. Kravallpolis ingrep med chockgranater, batonger och massarresteringar för att skingra dem. Protester började vid ”Stelen”, det stora krigsminnesmärket i Segerparken, och på Zaslauskaja-gatan i närheten. I sluttningen byggde demonstranterna barrikader och gömde sig för kravallpolisen i byggnader.
tjugosex år
uppradade likt barrikader
mellan mig och dig
du kan hetsa dina hundar mot mig
jag är inte rädd
det är du som är död
som levt
för korparna
Stelen
i röken
från era chockgranater
ser vi inte
vart vi ska fly
vart vi än flyr
rycker det förflutna
närmare våra fanor
med sina sköldar
Njamiha
Samma kväll, den nionde augusti, möttes hundratals obeväpnade demonstranter med vattenkanoner och batonger vid Njamiha-floden.
när ni kommer rusande mot oss
med batonger och vattenkanoner –
vad ska jag göra?
be er att hejda er
eller fly?
nog nu! det räcker!
Pusjkinskaja
Den tionde augusti deltog flera tusen i en fredlig demonstration i kvarteren kring tunnelbanestationen Pusjkinskaja. Chockgranater, tårgas och gummikulor sattes in mot dem. De obeväpnade demonstranterna försökte bygga barrikader av soptunnor och annat som fanns till hands. Här dog Aljaksandr Tarajkouski. Polisen uppgav att Tarajkouski dog till följd av att en sprängladdning som han tänkt kasta mot polisen exploderat i handen på honom. Demonstranter hävdade att han blivit skjuten av polisen. Den femtonde augusti publicerades en video som visar att han var tomhänt då en polis skjuter honom.
Den fjortonde augusti samlades tusentals belarusier för att hedra Tarajkouski på platsen där han blev dödad på Pusjkintorget. Deras blommor blev till ett minnesmärke, på marken skrevs orden Ne zabudzem, ”Vi kommer inte att glömma”. Upprepade gånger täckte kommunanställda över orden med salt, men varje gång sopade människorna undan det. Till sist målade myndigheterna över texten. Människor kommer dit med blommor dagligen, och dagligen städar myndigheterna bort dem.
ni täckte över vårt
”vi ska aldrig glömma”
med salt
men detta salt
är våra tårars
det ska bränna era ögon
och få era händer att förtvina
och vi kommer likväl inte
att glömma
vi är miljoner
och var och en av oss
kommer med en blomma
Riga
På natten mellan den tionde och elfte augusti demonstrerade runt fem tusen personer kring köpcentret Riga. Tre gånger försökte de bygga improviserade barrikader av vad som fanns till hands, bland annat gatsten. Varje gång revs de av säkerhetsstyrkorna. Krevaderna av chockgranaterna kunde höras tydligt inom en radie av tre kilometer.
vi bröt upp er terror
sten för sten
vi ska bygga en ny väg åt oss
du kör
dina krigsfordon
över groparna
Självständighetstorget
Från och med den tolvte augusti antog protesterna fredligare form. Denna dag började kvinnor, klädda i vitt och med blommor i händerna, gå ut på gatorna. Fram till början av september brukade de samlas på Självständighetstorget (där den Centrala valkommissionen ligger) för att skandera slagord, sjunga, dansa och umgås.
ni stal min röst
ge mig min röst tillbaka!
jag ska komma tillbaka hit
varje dag
tills jag kan höra den igen
ekot av mina fotsteg
ska få era betongmurar
att rasa
och förebråelsen i mina ögon
rutorna att krossas
i era tomma fönster
