Långt bortifrån frågar ni oss: Är ni verkligen okej? Vi svarar: om ni visste att det hav som skiljer oss från er inte är något annat än våra mödrars och våra käras tårar, så skulle ni segla till oss barfota, åtminstone.

I vårt land, min herre, är kalifen modern. Han tar upp ett svärd klädd i Rolexklocka. Ni kan övertyga er om det på Youtube. Ni blir dock tvungna att vänta några minuter innan videoklippet börjar; det finns ett reklaminslag om tillgång till Xbox.

***

De stryper elen till Istanbul emellanåt. Och måsarna skrattar inte längre på kvällarna, för deras ledare kom för sent till det traditionella mötet där han avfyrade skämt. Hans enda brott var att han ville besöka sin älskade vid gränsen till mitt land. En idiotisk krypskytt fällde honom. Han trodde att han var en värmesökande missil för hans längtan var så stark.

***

På vår jord, efter att alla kroppens celler har drabbats av förlamning
tittar vi mot solen en sista blick
vårt liv passerar som film på sekunder
vi sörjer inte för att vi är döda
men för att tårarna ska gräva fåror
på våra mödrars kinder och dem vi älskar
där,
den första kyssen överraskar oss
och den första berusningen
Vi frågar: Finns det ett sätt
att fylla våra lungor med nikotin en sista gång?
Vi inser att livet inte kan förminskas
och när vi lyssnar på luften hör vi jorden säga:
”Lev värdigt
eller ge er av och era ögon omfamnar solen”

***

De tystas dagbok
Inte ens tystnaden
kan längre sova
under nattens långa väntan
kanske kommer något att hända honom
kanske blir han gripen när han ligger utsträckt
vid mandelträdets fot
eller överraskas av en krypskytts kula
när han gäspar
eller drabbas av nyheten om en massaker
där svalan och hjorten slaktats
eller,
kanske kommer hans hona med jämmer och farväl
till deras sista säng

Sedan vilan tröttat ut honom
och han lagt huvudet under kudden
på flykt undan det konserverade lugnets skrik
läser han?
Har han inte tid nog för denna ändlösa långsamhet
göra en kopp osockrat kaffe
sätta på en sång av Feiruz ... också den osockrad
”Jag tror på dig”
Han ler när han minns jorden som gav sig av
och glömde honom; som Feiruz
– Jag trodde också –
Monotonins vägar i öronen besvärar honom
han stänger av ljudet
smuttar på kaffet som kallnat medan avstånden mätts
Han avslöjar sin hemlighet:
kanske finner jag poeternas sol som inte sover
Han reser sig som en slocknad vulkan
Den enfaldiga resenären har blivit uttråkad
drar ifrån balkonggardinen
splitter från en vilsekommen stråle träffar honom
Han skriker: Gud har gjort mig blind
Tårar fuktar resterna av salt på kinderna
Du drar ned gardinen för att sova en sista gång
men han, faller till marken
längre från mitt partis hemland
som en örn som ännu inte lärt sig bromsa
och viskar i örat på den kalla koppen
Saliga äro de missledda
ty de ser inte sanningen

***

Till Attilio di Giovanni*
Du måste rädda min stad
Om du inte gör det
ska du veta att det här erbjudande har upphört
De kommer att ta träden och fågelbona från damaskusbornas hem
De kommer att plocka bort dörrarna, tegelpannorna och skorstenshuvar
De kommer att beröva grönsaksvagnarna deras hjul
Inget alls kommer att finnas kvar
Men jag,
jag ger mig aldrig av förrän jag har hittat skon som jag blev av med vid moskédörren
när jag bad om lindring för just den tjuven
jag ska ta på mig den och sedan försvinna
helt

* Attilio di Giovanni: Huvudperson i filmen Tigern och snön från 2005 av den fantastiske italienaren Roberto Benigni.