Den andra flyktingvågen är mycket värre än den första. De första flyktingarna flydde för att undkomma krig och ockupation. De andra har upplevt krig och ockupation. De första korsade gränsen till Polen och togs om hand av vänliga volontärer. De andra har bussats i väg till ryska filtrationsläger, till FSB:s hårdhänta och förnedrande förhör. De som är starka nog att fortsätta fångas upp av ryska volontärer som hjälper dem vidare, eller snarare smugglar dem vidare, för den oförsiktige blir utsatt för minst lika förnedrande förhör eller får sin dörr nerklottrad: NAZIVÄN. På gränsen till Lettland eller Estland (idag den viktigaste landvägen ut ur Ryssland) tar lokala eller internationella volontärer över, ordnar sovplats och tänker ut hur flyktingarna ska kunna ta sig vidare, trots att det är fullt i alla grannländer. De flesta hamnar på färjan från lettiska Liepāja till Tyskland. Till Liepāja går vanliga bussar, men för vissa är även en vanlig bussresa för svår.

För sådana passagerare kallar volontärnätverket Rubikus in mig och min bil.

Alla flyktingar jag möter talar de ryska, det äldre paret från Charkivområdet, med en vuxen son som är rullstolsbunden efter en olycka där han ådrog sig en allvarlig skallskada. Damen från Berdjansk, med bestämd uppsyn och en uråldrig mor samt en kille i sjuttonårsåldern – en tidigare klasskompis till hennes dotter, som flytt landet på andra vägar eftersom hon pluggade i Poltava. Den unga kvinnan från Butja med två barn i förskoleåldern − bara något år skiljer dem åt, den yngre har Downs syndrom. Den yvige mannen från Sievjerodonetsk och hans halta gamla mamma, Kvinnan från Mariupol med armen i förband och en tonårsson på kryckor.

En av mina litterära specialiteter är översättning från ukrainska. I tjugo år har jag gett ryska läsare möjlighet att bekanta sig med den moderna ukrainska lyriken, från den nu nästan nittioårige Jurij Tarnavskyj − grundare av den ukrainska lyriska modernismens emigrantnätverk på sextiotalet − till den främste bland dagens ukrainska stjärnor, Serhij Zjadan, nyligen nominerad till Nobelpriset i litteratur av sina polska kollegor, och så vidare fram till de senaste unga poeterna. Jag kan hålla i gång ett samtal om ukrainsk musik från Artem Vedel till Valentin Silvestrov, om Galiziens borgar och Sumy-traktens kyrkor, om den ukrainska befrielserörelsens tragiska öde under 1900-talet, då den maldes ner mellan de båda totalitära kvarnstenarna Hitler och Stalin, och om mycket annat, trots att min talade ukrainska är rätt svajig.

De som flyr från de sönderbombade, plundrade och våldtagna städerna är nu inte alltid så intresserade av sådana ämnen. Men vad de än vill prata om så gör de det på ryska. Kanske för att deras förfäder blev utsatta för det ryska imperiets våldsamma russifieringskampanjer i Ukraina på 1800-talet. Kanske för att förfäderna bodde någonstans i Ural och hamnade i Ukraina under den sovjetiska industrialiseringen, som slungade runt enorma människomassor från den ena platsen till den andra, däribland till östra Ukraina, som nyligen hade avfolkats genom Holodomor, den av Stalin framprovocerade massvälten. Hur som helst är det ett faktum att de flesta av offren för Rysslands väpnade aggression, vilken har som mål att förinta det ukrainska folkets nationella identitet, är människor som bär upp en rysk kultur, som talar ryska snarare än ukrainska och som är uppfostrade med Pusjkin snarare än Sjevtjenko.

Politiskt definieras en nation inte bara av språk och andra etniska markörer. I den ukrainska arméns skyttegravar hörs ryska lika ofta som ukrainska. På ett foto som författaren Marina Kozlova i Kyjiv nyligen lade ut på Facebook syns en av hennes kompisar: i en skyttegrav, mellan två angrepp, söker han lite avslappning genom att läsa bröderna Strugatskij, sovjetperiodens främsta science fiction-författare, vars mörka antiutopi Den befolkade ön är som en detaljerade beskrivning av Putin-Ryssland.

När dessa soldater en dag får återvända efter kriget och segern kommer de förstås att uppfostra sina barn på ukrainska, men det är en annan sak, som för övrigt redan är avgjord: redan nu kan man se slutet för den självständiga och rika ryskspråkiga litteraturen i Ukraina; många av dess främsta författare – däribland Donetsk-områdets store prosaist Vladimir Rafejenko – har efter 2014 övergett sitt modersmål för att gå över till ukrainska. Inget konstigt med det: den tyskspråkiga litteraturen i Tjeckien och Lettland har också dött ut. Men i Putins överfallsarmé strider samtidigt burjater ihop med tjetjener, och alla har de en ganska indirekt koppling till det ryska …

Att nationell kultur är någonting annat än etnisk kultur är väl känt. När Österrike och Preussen i mitten av 1800-talet stred om ledarrollen i det tysktalande området var språkskillnaderna mellan de båda sidorna försumbara, medan de kulturella modeller som ställdes mot varandra skilde sig ganska dramatiskt åt. Om nu Ryssland under årtionden av negativ selektion har odlat fram en kultur som baseras på en ödesdiger förening av storhetsvansinne med mindervärdighetskomplex, varför ska just det få sätta etiketten på allt ryskt? Varför ska ryssar i Ukraina och Kazachstan, ryssar i Lettland och Israel ställas till svar för det? Är det kanske för att nästan inga andra språk gör skillnad på russkij, ’rysk’ (som avser språklig och etnisk tillhörighet) och rossiskij, ’ryssländsk’ (som avser statstillhörighet), så att det ryska språkmedvetandet uppfattar två helt olika saker där det för alla andra bara finns Russian?

Jag skriver detta den 24 maj, Joseph Brodskys födelsedag (men inte bara hans, som vi ska se). Brodsky – denne store poet, som över en natt förvandlades från symbol för den självständiga ryska motkulturen till en symbol för storrysk imperialism och chauvinism, och allt för en enda olycksalig dikt, ”Till Ukrainas självständighet” (1991). Dikten var misslyckad, och Brodsky publicerade den aldrig – han läste den bara högt två gånger, dock utan att tänka på att det kunde finnas diktafoner.

Diktens imperialistiska innehåll är inte helt uppenbart. Tyngdpunkten ligger i ett par formuleringar som beskriver att det är omöjligt för Ryssland att hålla kvar det ukrainska grannfolket med våld. Brodskys imperialistiska sympatier är visserligen väl belagda, men objektet för dessa känslor kunde vara vilket imperium som helst utom just Ryssland eller Sovjetunionen – allt från Rom till USA. Sedan är det förstås problematiskt att han använder sig av det nedsättande ordet chochly om ukrainarna, men redan i nästa rad använder han ordet katapsy, som brukar användas på motsvarande sätt om ryssar.

Det är egentligen först i slutklämmen som Brodsky blir nedsättande på allvar:

När dagen randas och ni ska dö
och ni klöser i er madrass
ska ni rossla fram Aleksanders rader
inte pladdret från Taras.

Alldeles uppenbart är det här ett sätt att devalvera den ukrainska kulturen: vår nationalskald (Aleksandr Pusjkin) är mycket bättre än er (Taras Sjevtjenko). Men även det ska nog förstås i sitt sammanhang.

Nationalskalder i relativt unga litterära traditioner som den ryska och den ukrainska brukar sällan tilldra sig något större intresse utanför det egna området. Pusjkin väcker inga särskilda känslor utanför Ryssland, få läser Sjevtjenko utanför Ukraina. I Sovjet kom dock nationalskaldernas upphöjelse att förvrängas av den statliga politiken. Med början i Stalins kampanj 1937 (med anledning av hundraårsdagen av Pusjkins död) spred sovjetregimen en kult av Pusjkin till alla områden där den hade inflytande. Kampanjer för att uppföra helt likartade Pusjkinmonument bedrevs jorden runt och har för övrigt fortsatt även under Putin.

Motsvarande kampanjer gällande andra nationalskalder fördes i mindre skala i de sovjetiska delrepublikerna, så att det också uppstod en minikult runt Taras Sjevtjenko med flera. Som alla andra sovjetiska kulter var dessa nationalskaldskulter fullständigt förljugna. Men av givna skäl var man mindre känslig för det förljugna i den kult som gällde den egna nationalskalden. För ryssar och ukrainare var ju Pusjkin respektive Sjevtjenko fortfarande väsentliga, ingenting som pådyvlades utifrån.

Förakt för andra folks kulturer är nu aldrig sympatiskt, men folk i Brodskys generation hade sällan förutsättningar för att förstå att de där andra nationalskalderna var värda att tas på allvar och inte bara något som kunde avfärdas som en del av den vanliga sovjetiska förljugenheten.

Ungefär samma sak drabbade för övrigt Brodsky själv. Han var egentligen bara en av många framstående ryska poeter i sin tid, men tack vare det stora internationella genombrottet − först i USA och sedan i Sverige − kom han att bli emblematisk för denna större helhet i ögonen på många utomstående. Och nu får både han och Pusjkin klä skott för hela den ryska kulturen, i synnerhet den som kommer till uttryck hos dessa rövarband med beväpnat slödder som förmodligen inte vet vem han är.

Det finns dock andra skäl att fira den 24 maj som en bemärkelsedag i den ryska poesihistorien. Samma dag, fjorton år efter Brodsky, föddes nämligen Aleksej Parsjtjikov. Hans farfar hade mördats i Babin Jar tillsammans med en stor del av Kyjivs andra judar, och själv växte han upp i Donetsk och Poltava. I hans diktning, som lade grunden för metarealismen − en av de viktigaste strömningarna inom rysk poesi under slutet av 1900-talet – står Ukraina ofta i centrum.

En annan framstående metarealist, Arkadij Dragomosjtjenko, gjorde sig känd i nonkonformistiska poesikretsarna i Leningrad på sjuttio- och åttiotalen med en lyrik som inte bara hörde ihop med det ryska anammandet av den amerikanska postmodernismen utan också med den ukrainska barocken, som han fått i sig under ungdomen i Vinnytsia. Inflytandet märks tydligt i texter som ”Hrigorij Skovorodas återkomst”, tillägnad den ukrainska barockens centralfigur − 1700-talspoeten och filosofen Skovoroda, vars hem fungerade som museum fram till det att det nyligen slets i bitar av en rysk bomb.

Både Parsjtjikov och Dragomosjtjenko är påverkade av en annan stor poet: den ryska konkretismens grundare Jan Satunovskij, som var född och uppvuxen i ukrainska Dnipro och som hela livet poetiskt bearbetade sitt tredubbla etniska ursprung som ryss, ukrainare och jude.

Och i kretsen runt Satunovskij återfinner vi Gennadij Ajgi, som skapade sin unika postfuturistiska poetik genom att väva samman den västliga postmodernismen med sitt eget tjuvasjiska folks mytvärld. Ajgi skrev på ryska − men satte Tjuvasjien på världskartan. Och i nästa generation skulle samma strategi – att skriva på ryska för att sätta sig i dialog med en nyskapande europeisk poetik – göra uzbeken Sjamsjod Abdullaev känd i hela Ryssland …

Ni får ursäkta, men ur det här perspektivet går det inte att beskriva all rysk kultur som chauvinistisk och kolonial.

Man kan också formulera dessa frågor på ett annat sätt. Borde inte poesins kultur, i kraft av sin egen utveckling och sina framsteg, i slutändan bidra även till utvecklingen av arbetets och fritidens kultur, till vardagslivet, till konfliktlösningar? Därmed kan vi också fråga: Borde inte litterär översättning faktiskt understödja den bilaterala, kulturöverskridande förståelse som är förutsättningen för fred mellan nationer? Det är tämligen uppenbart att ingen i dag, i vårt tjugoförsta århundrade, skulle få för sig att försvara kulturen i egenskap av ett glaspärlespel eller elfenbenstorn. Likafullt, motsättningen mellan den utopiska föreställningen om en massornas kultur, en intelligentia som ”kommer folket till mötes”, och varierande enkla recept på näringsrik soppa gjord på näktergalar, har inte heller burit frukt. Överförandet av energi från en kulturell sfär till en annan kräver komplexa mekanismer. Hur kommer det sig att vissa länder lyckas konstruera det nödvändiga maskineriet medan andra aldrig får hjulen att röra sig? I decennier har ryska poeter försökt bibringa sina läsare förståelse av och solidaritet med De Andra. I decennier har ryska prosaister dissekerat den maligna tumör som är offentlighetens dominerande diskurs. Vad var det de fick om bakfoten? Är det verkligen deras fel att 10% av den befolkning som var deras läsare i sanningens ögonblick flytt landet i panik, medan resten viftar extatiskt med krigslovprisande ”Z”-fanor eller utan motstånd rättar in sig i leden och på egen bekostnad skaffar uniformer för att ansluta till det kriminella kriget? Det är inte lätt att besvara, och varje svar kräver uppenbart tid. Men eftersom vi formulerat fråga A – låt oss inte tveka att ställa också fråga B: Vad gjorde Kafka och Brecht för fel, eftersom de inte kunde förhindra Auschwitz och kom bara inte dragande än en gång med Thomas Mann och hans fördömande av hela Tyskland? Det fördömandet framträder i ett annat ljus om man beaktar samma författares verk några årtionden tidigare, och där han uttrycker stöd för det Stora Kriget (det första), försvar för en kraftfull stat och en appell för ”folklig konservatism” – ja, allt det som borde väckt Manns personliga djupa ånger snarare än en önskan att nedsvärta alla tyskar och Tyskland i stort.

Kultur handlar förstås inte främst om poesi eller teaterföreställningar eller annat som det är lätt att protestera mot och ställa in. Kultur handlar om hur folk klär sig, äter, förhåller sig till bekanta och obekanta, till arbete och ledighet, till sina närmaste och till sina grannar. I hela detta komplex av övertygelser, beteenden och vanor är det en begränsad del som har att göra med hur folk just nu tänker på kriget.

De som skickar missiler mot sjukhus och skyddsrum, de som plundrar människors bostäder och lämnar efter sig avföring i deras sängar − de är förstås alla bärare av en bestämd kultur. Men varför ska den ryska etiketten gälla just den kulturen och inte den kultur som kommer till uttryck hos den ukrainske soldaten som läser Strugatskij i skyttegraven? Eller hos flyktingarna från Berdjansk som har tvingats genomgå filtreringsläger och en lång, lång resa och som ändå envisas med att släpa med sig två hundar som de förbarmat sig över i sin sönderbombade hemstad? Eller hos volontärnätverket Rubikus, som organiseras av ryska emigranter för att ukrainare som flyr från den ryska ockupationen ska hitta vägar till Europa och ges tak över huvudet? Borde inte en kultur definieras av sina främsta inslag?

Jag förstår mina ukrainska kollegor som talar om att den ryska kulturen behöver maka på sig, att dess imperialistiska förflutna ger den oförtjänta fördelar i förhållande till kulturer som drabbats av rysk kolonialism. Men det övertaget kan också användas för att hjälpa de lidande och ge dem en röst.

Jag förstår också de ukrainare som tycker att alla ryssar – goda som usla – borde försvinna från jordens yta. Men vem ska då hjälpa de deporterade från lägren utanför Penza och Vladivostok?

Man kommer inte långt om man har vrede, förtvivlan och hat som bränsle. Och vägen till segern ser ut att bli lång. Varje dag kommer nya flyktingar behöva hjälp.

Hjälp volontärnätverket Rubikus, som bistår deporterade ukrainare att komma ut ur Ryssland: https://helpua.rubikus.de/en