Jag var en mottaglig skolpojke när jag växte upp på nittiotalet, i en tid då min generation sveptes med av en kraftig vurm för allt belarusiskt. För många av oss var det helt naturligt att det skulle pratas belarusiska överallt, att vi skulle omges av belarusisk kultur. I historieböcker och litteraturundervisning fick vi höra om det belarusiska folkets liv och umbäranden, om hur folket hade lidit och rest sig, hur det hade stridit men fjättrats, hur det hade brutit sig loss och rest sig på nytt… Den sortens berättelser funkade ett tag, ända tills man uppnådde en viss ålder och som tonåring lämnade den närmaste släktkretsen och började träffa på allt fler representanter för detta ”folk”. Plötsligt kom du på dig själv med tanken: Var det verkligen det här folket som led, bröt sina bojor och tillkämpade sig friheten?

Det var något som inte stämde. Vårt vardagsliv var inte alls särskilt fritt, även om oberoende tidningar fortfarande kunde säljas i kiosker runtom i staden på 1990-talet och 2000-talet. Men det fria Belarus levde inte alls upp till förväntningarna hos självständighetsivrarna i 1900-talets början. Det vi hade var ju ett helt ryskt Belarus. Och vad gäller tillvarons sociala aspekter och välfärdsfrågorna var det tydligt till och med för en niondeklassare att folkets kamp var långt ifrån över och att en seger tills vidare bara var att drömma om. Men hur många brydde sig, och var höll de hus?

Ett fruktansvärt tvivel kunde ansätta denna unga människas bräckliga tankevärld. Hade det verkligen ägt rum några egentliga folkresningar här i landet, hade detta folk någonsin velat eller åstadkommit någonting på ett samlat sätt? Det var som om verkligheten hela tiden försökte intala oss att ingen i detta land någonsin hade sett sig som en del av en större gemenskap, att det inte riktigt fanns något samhälle, att det enda som fanns var olika disparata individer som bara hade råkat befinna sig innanför gränserna för den belarusiska sovjetrepubliken när Sovjet brakade samman. Och vare sig man ville eller inte började man gå på det där och anamma den tanken. Med åren genomled man ett slags pyspunka och försvann in i sin egen behagliga, lite romantiska, inte alls tråkiga sfär som bestod av si och så många vänner och bekanta. Det var just därför som händelserna 2020 kom så oväntat för många.

Plötsligt visade det sig att gemenskapen visst fanns där, att människorna visst kunde mobiliseras, att vi alla kunde lämna små bidrag till den gemensamma saken om bara stjärnorna stod rätt, att det fanns något som man kunde bli delaktig i – ja, man inte bara kunde utan såg också till att bli delaktig, helt utan tvång och mutor. På ett nästan magiskt sätt bröt den fram ur verkligheten – den alltuppslukande förhoppningen, lockelsen, längtan efter att få ”kalla sig människa”, för att citera Janka Kupala (1882–1942) och hans vid det laget smått mossbelupna dikt. Jag tror apropå det att våra klassiker och de första självständighetsivrarna aldrig fick bevittna någonting liknande. Det är som om de skrev, inte för sina samtida, utan för oss – som rop i blindo, trevande efter en okänd framtid.

Under alla omständigheter var det först 2020 som jag själv förstod innebörden av ordet ”folkresning”.

Under en av de första dagarna efter det så kallade presidentvalet, då hela Minsk visslade, brusade och dånade av tutande bilar och sorlande, proppfulla gator, råkade jag prata med en äldre kvinna. Hon var på en gång majestätisk och skrämmande. Med fuktiga ögon och gråten i halsen sa hon: Nu är det här, nu kommer det, det som vi väntade på hela nittiotalet.

Det var grandiost och smärtsamt, och så överrumplande att det nästan var ogripbart. Framför dig ser du något som du inte på länge har vågat hoppas på, för din tro har gått förlorad och du har själv kväst alla förhoppningar, du har vänt dig bort för att slippa bli besviken igen. Enligt all tidigare logik ska det inte kunna ske – det kan inte ske. Men här är det. Det är, det bländar dig med sitt oförnekliga faktum. Du kippar efter andan. Du vill dyka ner med huvudet först i händelsernas virvlar och samtidigt bara stå där och titta.

Efter det började jag åter tro på att vår myt var möjlig, hela vår belarusiska berättelse från Bahusjevitj till Karatkevitj, från Tsiotka till Nina Bahinskaja.[1] Plötsligt var hopp inte en abstraktion – jag hade sett det i kött och blod, jag visste hur det luktade, jag hade rört vid det. Någonting hade hänt som inte borde ha kunnat hända. Vilket betyder att det kan hända igen.

Vi vet inte idag hur den kommer att se ut, nästa Chans, nästa Möjligheternas fönster eller vad man nu vill kalla det. I vilken gestalt kommer den att uppenbara sig? Kanske bryter den fram och verkar genom personer som är helt annorlunda än jag? Unga människor som jag kanske inte kommer att gilla och som kanske inte ens förstår att de är uppvuxna i den belarusiska kulturens ruiner, sedan länge täckta av den ryska världens kvävande murgröna. Men jag tror på livskraften, på styrkan hos en ungdom som själv slår gnistor och sätter eld på harmen som Kupala skildrade i sin dikt ”Vem kommer?”. Det är så sanningen måste uppenbara sig för världen.

Jag drömmer om att en dag få vara i den där gamla kvinnans ställe, på en plats där jag kan betrakta skeendet och upprepa hennes ord: Nu är det här, nu kommer det, det som vi väntade på hela tjugotalet. Jag drömmer om att få vara med när den dagen kommer.

- - - - - - - - - - - - -

Men tills vidare är det bara en dröm. Jag höll mig kvar i Belarus till mitten av 2023, sedan lämnade jag landet för Polen. Min historia är närmast banal i sin genomsnittlighet. Hur många vi egentligen är – 100 000 eller en halv miljon – spelar nästan ingen roll. Och vi finns där, oavsett om man bryr sig om oss i de länder vi flytt till, oavsett om man minns oss därhemma.

Den senaste vågens belarusiska emigranter använder den nya tidens teknik på ett sätt som orsakar störningar i tid och rum. Vi är inte helt frånvarande i Belarus, men vi är bara fragmentariskt närvarande i de nya länderna. Det foto som en gång togs på oss därhemma i all hast med en Polaroidkamera bleknar efterhand bort, men de nya bilder som vi tar på det nya stället verkar aldrig få någon riktig skärpa.

Några stack redan för fem år sedan, de sålde allt och tog med familjen, och det är knappt längre att deras konturer går att ana på fotot. Andra står i ständig kontakt med hemlandet och får ibland besök därifrån. Det finns till och med de som tar risken att hälsa på i hemlandet, som trots allt inte är helt slutet.

För ett tag sedan, då vi pratade över en kaffe, var det en vän som berättade att en gemensam kompis hade sagt att alla vi emigranter borde börja hålla koll på de lokala kyrkogårdarna och bestämma var vi vill ligga, om det nu är i Warszawa, Vilnius, Berlin …

Jag kom då att tänka på det mycket gedigna uppslagsverket Gravboken. Belarusiska begravningsplatser i världen av Natallia Hardzienka och Ljavon Jurevitj. Boken gavs ut i slutet av 2023 tack vare Belarusiska institutet för konst och vetenskap, grundat i USA på 1950-talet av emigranter från en tidigare utvandringsvåg under mellankrigstiden. Av människor som visste vad det innebar att dö i främmande land.

Den 600 sidor långa guideboken innehåller färgfoton på belarusiska gravstenar – med inskrifter på flera språk och i många olika utföranden, i 13 länder från Australien och Chile till Storbritannien och Sverige. Förutom bilderna finns biografiska uppgifter om de begravda – om någon bara ett par rader, om en annan hela stycken. Boken innehåller dock inga uppgifter från Polen, Litauen och Ryssland, trots att de allra flesta som skulle ha kunnat finnas med i en sådan bok är jordfästa i dessa länder. Men det är nog inte möjligt att räkna upp, än mindre beskriva alla belaruser som under de senaste 100, 150 åren har tvingats att lämna sitt land för att skingras i världen.

Nu säger folk: Fundera på var du vill ligga begravd.

Vi fortsatte att prata med andra om det där, och det visade sig att långt ifrån alla ville bli begravda i främmande jord; om de fick välja ville många begravas i hemlandet. Och inte så mycket för att de hade släktingar och vänner i Belarus och inte heller i en vilja att vila hos sina förfäder, utan framför allt av detta enda skäl – ”jag vill bli begravd hemma”. För en del var visserligen hela frågeställningen ointressant eller bara konstig, och det är väl dem som framtidens forskare och encyklopediförfattare kommer att ägna sig åt när de sammanställer det femte eller tionde bandet av Gravbok.

Om man frågar mig ifall det finns något hopp om att återvända för oss emigranter (i första hand de politiska) kommer jag hädanefter att svara – ja, utan tvekan. I den meningen är jag nu full av optimism.

Förr i tiden var det praktiskt taget omöjligt att återbörda en kropp till hemlandet. Det var för dyrt, det tog för lång tid, det var inte tekniskt möjligt och landsgränserna var ändå stängda, alla luckor i den sovjetiska ubåten var förseglade. Många visste inte heller om platsen dit kroppen skulle återbördas fanns kvar, om byn hade kvar sin begravningsplats, om småstaden hade kvar sin kyrkogård – kanske hade allt utplånats under kriget, kanske var det numera upplöjd åkermark där gravarna funnits.

Men idag – i alla fall tills vidare – är repatrieringen av en kropp till Belarus ett helt rimligt företag. Det är för all del avsevärt billigare att ge sig av på den sista färden för den som börjar i Polen eller Litauen, men det går annars också, man behöver bara skaka fram några tusen euro till. Om det behövs får du väl be vänner eller släktingar att pytsa in.

Det visade sig snart att frågan om var jag skulle begravas var av stor principiell betydelse för mig. Varför ”visade sig”? För att jag dessförinnan inte hade ägnat en tanke åt detta, insåg jag till min egen förvåning. Och anledningen till att jag inte hade tänkt på det var att jag hade hållit det för fullkomligt naturligt och självklart att jag en dag skulle få vila i de blåögda sjöarnas land, någonstans där en snattrande gås drar fram, eller där en vinterstorm ylar, skrämmande men för hjärtat kär.

Och det handlar då inte om att jag har sett framför mig någon konkret begravningsplats. Visst vore det trevligt om man kunde tillfredsställa sitt romantiska patos och hitta ett riktigt fint ställe åt den förgängliga kroppen att vila på. Som Taras Sjevtjenko (1814–1861) skrev i dikten ”Testamente”: ”När jag dött, begrav mig i det sköna Ukraina”, och så fyllde han på med några rader om stäppen och kullarna och Dnipros brusande vatten. Filosofen och poeten Ihnat Kantjeuski, aka Abdziralovitj (1896–1923), bad å sin sida om att inte bli ”lagd på kyrkogården” utan hellre någonstans ”vid en landsväg eller på en grönskande kulle …” Larysa Henijusj (1910–1983), som efter kriget överlevde Stalins läger, skrev att hon ville bli begravd i en ekskog någonstans i sina hemtrakter, ”varhelst där det är grönt runtom, grönt”.

När jag var ung hade jag turen att komma in på en litterär masterklass efter att ha deltagit i skrivtävlingen ”Jordens dag” som anordnades av Gröna korset. En av de andra deltagarna hade kvalat in på kursen med en dikt som började med orden ”Begrav mig vid Vilijas strand …” Jag är inte helt hundra på att det var exakt så dikten började, men det var exakt så den slog an i min högstämda unga kropp, rakt genom den svarta fuskläderrocken. Helt dumt vore det inte om jag fick ligga vid Njemen, för på både fädernet och mödernet kommer min släkt från trakterna runt floden, och även om jag inte har varit där mer än ett par gånger förhåller jag mig till det området som till det förlovade landet. Fast jag skulle också kunna strunta i alla sådana ungdomliga fantasier och nöja mig med vilken liten dunge som helst i Minskområdet, bara den är någorlunda anständig, och givetvis enbart på ett område som myndigheterna har anvisat för sådant. Ja, jag skulle nog nöja mig med vilken liten jordplätt som helst, bara den låg i Belarus.

Det är första punkten i mitt testamente. Mitt andra och sista men oavvisliga krav är att inskriften på min gravsten ska vara på belarusiska. Jag vill, jag ber, jag fordrar, jag kräver.

Käre vandrare, om du råkar passera min gravsten och ser att inskriften är på något annat språk än belarusiska, ta genast fram en nyckel och rispa sönder orden, eller stryk över dem med en spritpenna, och har du ingen sådan får du försöka bända loss plaketten – om det värsta skulle ske har du kort sagt min fulla tillåtelse att skända min grav.

Åsynen av en grav i Belarus har sedan unga år ofta gjort mig bedrövad och upprörd, inte för att det ligger en död människa i marken, utan för att det verkar vara så likgiltigt för de levande vem hon var när hon levde. Kanske odlade hon sin ande genom att läsa Ales Razanau[2], kanske talade hon trasianka[3] och lämnade sällan Kamarouski-marknaden i Minsk, kanske slutade hon prata ryska när hon återvände till sina hemtrakter, där hon istället gick över till att prata som folk gör där för att inte förarga släkt och vänner, eller om hon undervisade på universitetet, hon kan rentav ha varit författare, historiker eller konstnär, en företrädare för den nationella renässansen. Men här, där gravar stå, är det som om det är oväsentligt. För i Belarus är döden a priori ryskspråkig.

Det språk och den nationella tillhörighet som du har kämpat för i livet tvingas du ge upp med ditt sista andetag. Begravningsbyråerna är skickliga på att utnyttja det faktum att många belaruser tycker att det känns obehagligt och opassande att besvära dessa stackars yrkesmän när de just förklarat att de saknar ”belarusiska bokstäver” på tangentbordet och därför föreslår att de kan tillverka en temporär plakett ”med normala bokstäver”, det vill säga ryska. ”Men det är bara tills vidare”, säger de (även det på ryska), ”sen när stenen är på plats kan vi skriva så där, om ni fortfarande vill det då.” Och sedan står den där, den temporära stenen, år efter år, och de barnbarn och avlägsna släktingar som betalar för gravplatsen orkar inte bry sig om de språkliga detaljerna, de uppfattar kanske inte ens problemet, så till slut blir det ändå standardformatet som får gälla. Alla andra gör ju så, det är väl inget konstigt?

Här ett färskt exempel: På Norra Kyrkogården i Minsk har man nyligen begravt geologen Radzim Haretski (1928–2025), som var son till Hauryla Haretski (1900–1988), en av grundarna av den Belarusiska vetenskapsakademien och ett offer för 1930-talets repression, en människa som överlevde GULAG och tvångsarbetet och som fick sin upprättelse först 1958. Radzim Haretski var även släkt med den klassiske belarusiske författaren Maksim Haretski (1893–1938), som sköts ihjäl av NKVD. Men nu står vi här framför en temporär gravsten med en rysk inskrift där namnet stavas Garetskij Radim Gavrilovitj. Till saken hör att Radzim Haurylavitj Haretski, då han levde, använde en mer ”belarusisk” variant av sitt efternamn även när det skulle skrivas på ryska – han skrev då Garetskij, inte det ännu mer russifierade Goretskij, likt sina vittra släktingar. Denna lilla vokal är idag det enda spår som finns kvar av den avlidnes ”dialekt”.

En av kvinnorna som kommer till tals i poeten Siarhej Prylutskis diktsamling Ingenting som inte skrämmer (2024) är en gumma i Butja i Ukraina. Hon ber alla hon möter: … jag dog igår, snälla begrav mig som en människa. Det är precis vad jag vill – som en människa. Jag drömmer om att jag i döden ska kunna vara den bästa versionen av den jag är idag – hemma, under en sten med belarusisk skrift.