Blott två dygn har förflutit sedan två jordbävningar drabbade ett flertal områden i sydöstra Turkiet och norra Syrien. Tusentals människor väntar på att räddas ur rasmassorna, det rapporteras om tusentals döda och skadade, och de som klarat sig helskinnade kämpar för att överleva kölden.

Den 6 februari klockan 04.17 på morgonen skakades Pazarcık med omnejd (Maraşdistriktet) av ett jordskalv som uppmätte 7,7 på Richterskalan, och klockan 13.24 samma dygn följde ett skalv på 7,6 i Elbistandistriktet.

Förutom i Maraş var jordbävningen kännbar i sjutton andra provinser och orsakade död och förödelse i Hatay, Osmaniye, Adıyaman, Diyarbakır, Diyarbakır, Urfa, Antep, Adana, Malatya and Elazığ. Därtill kommer rapporter om att människor dött eller skadats även i Aleppo, Latakia och Hama, i den jordbävning som drabbade norra Syrien.

Enligt officiella källor i Turkiet ligger dödssiffran när detta skrivs på 3,432 och antalet skadade på 21,103, men dessa siffror befaras öka eftersom tusentals människor är kvar under rasmassorna. I norra Syrien rapporteras antalet döda vara 1,356.

Jordbävningen den 6 februari – den näst kraftigaste i Turkiet på ett århundrade – har i flera regioner utlöst hjälpinsatser. Kommuner, professionella hjälporganisationer och utomparlamentariska sammanslutningar försöker uppbringa bistånd till de drabbade zonerna och sätta samman räddningsteam. Omedelbart efter jordbävningen uttalade sig inrikesminister Süleyman Soylu: ”Vi har utfärdat katastrofnivå 4. Det betyder att vi behöver internationell hjälp.” Länder som Bulgarien, Kroatien, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Polen, Rumänien, Ungern, Malta, Tjeckien, Italien, Spanien och Slovakien svarade på detta nödanrop genom att skicka räddningspersonal.

Hjälpen når inte fram
Medan vidden av skalvets förödelse går upp för oss i det att antalet döda och sårade stiger för var timme, riktas nu uppmärksamheten mot det turkiska inrikesministeriet och den statliga instans som ansvarar för katastrofsituationer, Administrationen för Katastrof- och nödsituationer (AFAD): dess av mobilisering hjälpinsatser har misslyckats. När denna artikel skrivs har 36 timmar förflutit sedan det första skalvet 04.17 på morgonen den 6 februari, men enligt nyheter som når oss från de drabbade zonerna har inga räddningsteam dykt upp, och människor som överlevt försöker själva gräva fram sina släktingar från rasmassorna.

På grund av de hårda väderförhållandena är varje minut avgörande för de som begravts under rasmassor, samtidigt som de som överlevt och befinner sig ovan jord riskerar hypotermi, det vill säga att få köldskador, eftersom det inte finns några skydd mot de låga temperaturerna. Överlevande som jag lyckats få kontakt med och som befinner sig i Hatay, en av de hårdast åtgångna städerna, berättade att deras hus var förstörda, att de tvingas tillbringa all tid utomhus och att dödligheten bland barn och åldringar kommer stiga på grund av de svåra väderförhållandena; ”Det har gått timmar sedan skalvet men ingen hjälp har anlänt. Det är många där nere under rasmassorna, vi försöker rädda dem så gott vi kan. Våra barn och gamlingar är mycketutsatta i kölden och vi vet inte hur vi skall kunna tillgodose behovet av mat och tak över huvudet.”

Barış Atay, parlamentsledamot för Turkiska arbetarpartiet i Hatay, sade: "Jag ställer frågan – är inte Hatay en provins i Turkiet? Här finns inte ens en tjänsteman som kan avgöra om enskilda initiativ att rädda människor ur spillrorna är ändamålsenliga eller ej. Det finns inga myndigheter, ingen övermakt, inget AFAD i området, bara folk som hjälplöst står och ser på de kollapsade byggnaderna. Den här platsen är övergiven, säger han, som förklaring till den statliga bristen på räddningsinsatser i regionen. I Adıyaman, en av de städer som drabbats av jordbävningen, organiserade invånare en protest framför Adıyamans guvernörskontor, som reaktion mot bristen på utsända sök- och räddningsteam till regionen. Under slagorden "Var är hjälpen?" protesterade jordbävningsoffren mot frånvaron av bistånd till regionen, och det faktum att Adıyaman utlämnats till förödelsen.

Likartade nyheter om räddningsteam som inte når regionen, och således inte uppfyller behoven av skydd och förnödenheter, fortsätter att strömma från varje jordbävningsdrabbad stad. Förvisso har även sjukhus och skolor i statlig regi förstörts i spåren av jordbävningen, medan transportvägar har stängts på grund av sprickbildning. Landningsbanan på Hatay Airport är en av de platser som uppges vara obrukbara av det skälet.

Den politiska betydelsen av jordbävningen i Turkiet
Efter två stora jordbävningar i Turkiet, som är beläget i en seismiskt utsatt zon, har en mängd problem åter aktualiserats i debatten; bristen på förebyggande åtgärder och bristen på statliga medel till AFAD, frågetecken kring hur ”jordbävningsskatten”, vilken permanentandes efter jordbävningen i Marmara 1999, används, samt prioritering av byggföretagens hyror framför huskonstruktioner som bättre står emot jordbävningar. Här vill jag understryka ”åter aktualiserats i debatten” eftersom Turkiet, som tidigare nämnts, ligger i en jordbävningszon, har landet genomlevt åtskilliga medelstora och stora jordbävningar. Jordbävningar är med andra ord en realitet som ständigt finns på Turkiets dagordning, där diskussioner förs om konsekvenserna av uteblivna insatser vid katastrofsituationer. Det avgörande här är att frågan om uteblivna åtgärder och bristen på insatser i jordbävningars kölvatten fastnar i repetitiva diskussioner. Oklarheterna kring hur jordbävningsskatterna spenderas, det faktum att byggnader förblir osäkra av hyresskäl, och bristen på lämplig utrustning och personal vid naturkatastrofer, förvandlar jordbävningens verklighet i Turkiet från ”naturkatastrof” till politik. Regeringen kommer att bidra till att offren blir fler vid nästa tänkbara jordbävning genom att ignorera en uppsjö professionella organisationers och ickestatliga organisationers förslag på hur man minimerar skador och förluster mot jordbävningens följder, och avslöjar om och om igen att den värderar tillgångar och profit högre än mänskligt liv. De två föregående jordskalven i Maraş – med stor påverkan på närliggande provinser – ger svart på vitt regeringens likgiltighet inför människoliv: dels i ljuset av bristen på preventiva åtgärder och dels genom bristen på ingripanden mot förlusterna och ödeläggelsen efteråt. Tvivelsutan kommer återverkningarna av den näst största jordbävningen i Turkiet under de senaste hundra åren att betraktas som politiska när det turkiska samhället kämpar för att återhämta sig från dess förödelse. Det är inte omöjligt att samhällets reaktioner har påverkats och kommer att påverkas av regeringens brist på åtgärder och insatser, men i stundens hetta ser vi också samhället gå samman för att försvara sig mot statens undfallenhet.

Vikten av att försvara livet mot regeringens underlåtenhet
Mot den bakgrunden – trots bristen på åtgärder och ingripanden från myndigheterna och deras misslyckande hantering av krisen – är solidaritetskampanjerna genomförda av ickestatliga organisationer och yrkesmässiga organisationer avgörande när det gäller att minska sviterna av förödelsen och hålla nere antalet dödsfall. Frivilliga, som har rest från andra regioner i Turkiet till jordbävningszonen för att delta i sök- och räddningsinsatser, och de som startade kampanjer för regionens behov, fyller en primär funktion för att lindra jordbävningsoffrens umbäranden. Därför är de solidaritetskampanjer som inletts i Turkiet och Syrien, med avseende på de jordbävningsdrabbade områdena, betydelsefulla. Uppslutning bakom dessa kampanjer är nyckeln till att värna liv mot regeringens brist på ingripande. Den i utlandet som önskar visa solidaritet kan ögna igenom listan över pålitliga kampanjer, framtagen av velvele.net, en queerorienterad medieorganisation i Turkiet, och bidra till att tillgodose behoven av elementär nödtorft:

https://velvele.net/2023/02/07/how-can-you-help-turkey-syria-and-rojava-updating/