Sedan en tid råder som bekant diplomatiskt krisläge mellan Sverige och Belarus. I augusti utbröt öppen konflikt, då den svenske ambassadören i Minsk, Stefan Eriksson, utvisades, vilket fick den svenska regeringen att agera på motsvarande sätt, så att den belarusiska ambassaden i Stockholm nu står utan ledning. Den som i likhet med många svenska journalister inte hade satt sig in i förspelet till dessa händelser, kunde lätt få för sig att den diplomatiska dramatiken hade sin upprinnelse i att en svensk reklambyrå (som ville göra reklam för sig själv) hade släppt några leksaksnallar över Minsk från ett flygplan. En diktator är ju inte klok, tänkte man, så det är klart att Lukasjenka kan ställa till med en diplomatisk kris för några nallars skull. En annan tes var att krisen skulle ha utlösts av sångerskan Loreens för all del mycket berömvärda resa i Belarus och hennes möten med lokala oppositionella. För Loreen känner man ju till. Alltså skrev man om Loreen och nallarna.

I själva verket var verkligheten en annan. Den belarusiska regimen är ofta överraskande likgiltig för just ”provokationer” av liknande slag, i vart fall så länge provokatörerna är utlänningar och snabbt försvinner igen. Regimen utsätts dagligen för alla tänkbara fräckheter utförda av hundratals engagerade aktivister och diplomater i och utanför landet. Och i princip alltid uteblir reaktioner av det slag vi sett på sistone. Regimen är vanligtvis slug och metodisk, inte klumpig och nervös. Med andra ord: den diplomatiska ”augustikrisen” hade i grunden med helt andra saker att göra.

Den svenska närvaron i Minsk har i flera år irriterat Lukasjenka och hans hantlangare; den har odlat goda relationer med oppositionen, och ambassadör Erikssons personliga engagemang för den belarusiska kulturen och språket har väckt missnöje (och, får man förmoda, skam) hos en och annan potentat. Detta är ju ett land, där regeringen sedan årtionden aktivt motarbetar många av den inhemska kulturens uttryck. Språkvalet mellan belarusiska och det andra inhemska språket (ryska), har – av orsaker som en gång kanske hade bäring men numera mest framstår som paranoida – för regimen kommit att framstå som ett val mellan opposition och trohet. Den ambassadör som lägger ner tid och möda på att lära sig ”oppositionens språk” och som dessutom använder det så fort han visar sig, har enligt samma logik bestämt sig för att vara till besvär och tagit ställning för den onda sidan, den som inte tänker på annat än hur den ska störta landet i fördärvet.

Det är om detta den tidigare presidentkandidaten Uladzimir Njakljajeu skriver i nedanstående brev. Ett brev som också är ett tydligt uttryck för det solidaritetsband som under senare år – i det tysta, långt bort från alla flygande nallar – har vuxit fram mellan våra länder.

Nils Håkanson

Öppet brev till herr Stefan Eriksson, extradordinär och plenipotentiär ambassadör för konungariket Sverige i republiken Belarus.

Ärade herr ambassadör!

Från mig, men också från hela det demokratiska Belarus, vill jag först av allt framföra en ursäkt för de brutala handlingar som den belarusiska regimen har utsatt er för. De har skickat ut er ur vår land, men de kan aldrig stänga er ute från våra hjärtan.

Som svensk ambassadör har ni tydligt visat vad en människa förmår göra om hon är hängiven sin sak. Innan ni kom hit uppfattades Sverige av de flesta som ett mycket avlägset land. Under ert sju år långa, självuppoffrande arbete här har Sverige blivit ett av de länder som vi uppfattar som allra mest närstående. Tusentals belaruser har inte bara berikats med större kunskaper om ert land och dess folk, tusentals belaruser har också kommit att älska detsamma. Detta är den största, den högsta formen av diplomati, i min mening.

Regimens propaganda har utsatt er för en absurd förtalskampanj. Man har till och med kritiserat er för att ni aktivt har använt det belarusiska språket! Det är nog första gången i diplomatins historia vi ser exempel på hur en diplomat klandras för att han använder sig av nationalspråket i det land där han verkar – men det är en exklusiv anklagelse som ni bör vara stolt över.

Er verksamhet som svensk ambassadör i Belarus har ni valt att grunda på kulturen – och ni har därigenom åstadkommit lysande politiska resultat. Det är just i detta som er unika diplomatiska talang har funnit sig uttryck, kanske oväntat för några. Idag kan man bara konstatera att den svenska regeringen och det svenska utrikesdepartementet fattade ett oklanderligt beslut då man skickade just er till Belarus som ert rikes representant.

Man kan fråga sig: varför har den belarusiska regimen givit sig på er med sådan hämndlystnad? – Och svaren går inte att finna enbart i politiken. För det är inte där det har hänt något, inte där det ovanliga har inträffat. Trots allt har alla länder i EU följt en gemensam linje, och enstaka ambassadörer har rentav uttalat sig mer rättframt än ni vad gäller våra styrande. Det är således inte där orsaken finns.

Orsaken finns inte heller i den senaste tidens händelser: det svenska planet som flög över vårt land till stöd för de mänskliga rättigheterna, den svenska sångerskans möte med sju politiska fångar. Dessa händelser skyndade på ett beslut som diktatorn hade fattat långt tidigare, då han insett hur farlig er öppenhet kunde bli för hans slutna samhälle. Ni hade passerat en gräns som diplomatin av vana och tradition haft att hålla sig bakom, ni hade trätt ut i vår offentlighet och blivit en populär personlighet i den belarusiska kulturen och politiken, och det med stor framgång. Och där det finns stora framgångar finns alltid stor missunsamhet. En avund, som föder hat.

Förutom allt annat är nämligen diktaturen alldeles otroligt avundsjuk, för att inte säga svartsjuk till sin natur. Den kräver att man ska älska bara den – och ingenting mer, ingen annan. Denna kärlek utan reservationer och ända ner i folkdjupen, imitationerna av den i form av massmöten, demonstrationer och parader, det är ett fysiskt behov hos diktaturen. Utan allt sådant torkar den ut och går under, och det är därför alla diktatorer, stora som små, kräver samma reservationslösa kärlek. De dricker den som vampyrer dricker blod och de avskyr alla som kan beröva dem bara en droppe av denna kärlek.

Och ni tog inte bara en droppe... Just tack vare den oväntade, plötsliga kärlek som ni tog med från Sverige till alla tusentals belaruser, har dessa tusentals belaruser kommit att älska er. Regimen, den kommer att försvinna, men kärleken till er, till Sverige och till svenskarna kommer att leva vidare. Och för det – kanske det är värt att bli utvisad.

Helt nyligen sade en av våra mest kända musiker att det en dag kommer att resas en staty över Stefan Eriksson utanför den svenska ambassaden i Minsk, att belaruserna kommer att berätta legender och sagor om honom för sina barn. Och kanske kommer en av de där sagorna att börja så här: ”Det levde en gång i Belarus en god och klok, munter och skön svensk. Som alla svenskar älskade han Sverige djupt. Men han älskade också Belarus. Han älskade vårt land precis lika starkt som många av oss, som är födda här.”

Jag tackar Er! Vi väntar på er i Belarus!

Uladzimir Njakljajeu,
ledare för organisationen Gavary praudu! (Tala sanning!)
presidentkandidat.