Ett barn som inte känner sig älskat av sina föräldrar och som inte kan skaffa sig ett annat föremål att ge kärlek till och få kärlek av, växer själv upp till en olycklig och ofta kärlekslös människa, som kan göra mycken skada på sin väg. Inget är säkrare än att världens öde avgörs i barnkamrarna. Där avgörs om morgondagens män och kvinnor skall bli människor med friska själar och god vilja eller förstörda individer, som begagnar varje tillfälle att göra tillvaron lite svårare och besvärligare för sina medmänniskor. Även de statsmän, som ska leda folkens öden i morgondagens värld, är små barn idag.

– Astrid Lindgren

Barnen ser vad som pågår i familjen. I fönstret hänger den vit-röd-vita flaggan. Hela tiden diskuterar föräldrarna någonting, de tittar på nyheterna på internet, och på söndagarna går de iväg någonstans, ibland kommer en av dem inte hem igen, utan blir kvar i fängelset i väntan på dom för sin »fredliga promenad«. På lördagarna målar mamma läpparna med rött läppstift, klär på sig en vit klänning, köper blommor och går ut på stan för att promenera. På måndagarna är det mormor som går ut.

Barnen ser vad som pågår nere på gården. Människor samlas och diskuterar vad som pågår i landet, en av grannarna har blivit arresterad, en annan sitter i fängelse, folk bjuder in musiker, författare och poeter till gården, tillsammans sjunger de sånger, skriver vykort och skickar brev till dem som har blivit orättfärdigt arresterade, människor hänger upp flaggor i fönstren och smyckar staketen med vita band.

Barnen ser vad som pågår på förskolan. Ett barn kan bli straffat och inlåst på toaletten bara för att han eller hon i en lek upprepat någonting som han eller hon hört från de vuxna eller sett på gatan i sin egen stad. Och fröken säger att i år ska alla flickor vara julgranar och därför måste de komma till förskolan i gröna klänningar och med röda band i håret, och inte som snöflingor i vita klänningar, som de alltid brukat.

Barnen ser vad som pågår i skolan. Trots att man förbjuder barnen att diskutera politik i skolan vet de precis vilka lärare som satt i valkommissionerna under presidentvalet, de vet vem som ledde kommissionerna, vem som skrev under de falska valprotokollen och därmed deltog i valfusket och vem som tillkallade OMON och milisen för att skingra dem som kom till vallokalen på kvällen för att få reda på valresultaten. Barnen vet vilka lärare som vägrade delta i allt detta, vem som sade upp sig från skolan för att de inte kunde förmå sig att fortsätta arbeta inom detta system. Barnen ser och hör, de vet vems föräldrar som blivit arresterade under de fredliga protesterna och vem som sitter i fängelse. Barnen vet vilka klasskamrater som har blivit tvungna att lämna landet tillsammans med familjen för att föräldrarna fruktat för sin säkerhet och att bli arresterade en andra gång.

Genom skolfönstren ser barnen under lektionerna hur OMON på prospektet utanför skingrar en fredlig protest med pensionärer och studenter på måndagarna, medan de på onsdagarna för bort handikappade i sina arrestbussar.

Några barn målar plakat och arrangerar en liten demonstration på skolan. Deras föräldrar kommer till skolan med sina plakat, »Vi är stolta över sådana barn« står det på dem. Barnen ser hur deras rektor tillkallar OMON och milisen, som inför deras ögon arresterar föräldrarna och sätter dem i fängelse.

Barnen vet vems pappor som arbetar i OMON och milisen. Det är föräldrar till klasskamrater och kompisar som de går i skolan ihop med och firar födelsedagar hemma hos.

Barnen skriver brev och ritar teckningar till dem som blev sårade i augusti under de brutala ingripandena mot protesterna efter presidentvalet. De ritar hjärtan och skriver Tack!

Barnen får brev från sina mammor och pappor, som sitter i fängelse bara för att de haft modet att gå ut och delta i en fredlig demonstration. De läser fängelsebreven innan de ska sova på kvällen.

Barnen leker demonstration på gården, det är bara det att av någon anledning vill ingen vara OMON, de arga svartklädda farbröderna som jagar de fredliga människorna som gått ut för att säga nej till våldet och lögnen.

Hemma bygger barnen demonstrationer av lego, mängder av olikfärgade figurer med vit-röd-vita flaggor som möter OMON:s svarta avspärrningar.

Barnen frågar sina föräldrar vart de går på söndagarna. Vad händer om föräldrarna blir arresterade och satta i fängelse? Vad är en arrestbuss för något? Vad är ett häkte? Varför får man inte längre gå på gatan med vita blommor och i vita kläder?

Barnen lever och andas i en ständig atmosfär av våld: i familjen, på förskolan, i skolan, på gården…

Förskola, skola och universitet har blivit en del av systemet, en del av diktaturen, som vill fostra människorna att bli alla lika grå, passiva, hårda, och att inte ställa några frågor.

Systemet tar barnen som gisslan. Genom barnen utövar systemet utpressning mot de föräldrar som vågar uttrycka sina åsikter. Systemet hotar att ta ifrån dem barnen, att ta barnen från familjen. Systemet genomför kontroller i de familjer där föräldrarna arresterats under fredliga protester. Systemet förbjuder, begränsar, skrämmer till tystnad och utövar utpressning.

Systemet fruktar en färgstark värld av fria människor, som bevarat sin barnsliga fantasi, sitt kritiska tänkande, sin inlevelseförmåga, sin empati, sin aktivitet och sitt mod.

Systemet fruktar allt som gör människor fria. Systemet fruktar historien, musiken, konsten och litteraturen. Systemet fruktar allt som hänger samman med belarusiernas självmedvetande, det belarusiska språket, den belarusiska historien.

De som vuxit upp i diktaturen, i detta system som byggts upp under 26 års tid, gör nu ett försök att befria sig från systemet, befria sig från atmosfären av lögn, rädsla och våld.

Diktaturens barn hittar på sin egen värld, de fantiserar för att slippa vara rädda, för att i leken bearbeta sina rädslor.

Barnen läser böcker som gör dem fria. Barnen läser böcker som skapar en skyddscirkel runtom dem, en atmosfär av säkerhet.

Barnen läser böcker som släpper in dem i en annan, magisk värld, en värld som inte bryter ner dem, inte förstör dem och inte hindrar dem att bevara sin barnslighet.

Barnen går ut på gårdar och i parker tillsammans med de vuxna för att inte känna sig ensamma och övergivna. De vill också delta i allt som pågår. Hemma på sin egen gård tittar de på teaterföreställningar, lyssnar på dikter, sjunger sånger och dansar tillsammans med sina föräldrar.

Diktaturens barn kommer att bära med sig dessa dagars trauman under hela sitt liv.

Vi vuxna kan stödja barnen.

Vi kan tala sanning med dem om vad som pågår.

Vi kan läsa böcker för dem, som inte uppfostrar dem eller predikar för dem.

Vi kan läsa sagor för dem där barnet är en fullvärdig deltagare i det som pågår. Böcker där författarens förhåller sig till barnet som till en like och inte är rädd att tala med dem om komplicerade saker.

Vi kan älska barnen, stödja dem, ge dem hopp och skydd, och vara vid deras sida under denna svåra tid.