I Sverige sattes för några år sedan moskéer i brand på olika platser (2014–2017). Det rapporterades att vissa Sverigedemokrater (SD) – ett populistiskt och nationalistiskt högerparti med anti-muslimska tendenser –uttryckte uppskattning och stöd på Facebook för dessa händelser.^[1] Islamofobi har blivit alltmer globaliserad sedan 9/11, och särskilt efter framväxten av den Islamiska staten (IS) år 2014. På grund av den globala islamofobin, har lokala muslimer, enligt vissa forskare, länkats samman med vad som kan beskrivas som en ”globaliserad, muslimsk folkdjävul”. Därigenom har lokala muslimer klandrats för alla möjliga slags lokala missnöjesyttringar och problem. Detta har ibland förvärrats genom en eldfängd, anti-muslimsk moralpanik som medier och sociala medier starkt har bidragit till. I Sydostasien (särskilt i Burma/Myanmar och Thailand) och i Sydasien (Sri Lanka) har munk-ledda buddhistiska, nationalistiska rörelser uppstått vilka delar många kännetecken med högerpopulistiska, islamofobiska diskurser i väst. Sådana islamofobiska agendor kan återfinnas hos till exempel den nederländska politikern och affärsmannen Geert Wilders, den franska politikern Marine Le Pen och den brittiska organisationen The British Defense League. I tal på DVD-skivor, som översatts till burmesiska och spritts av den buddhistiska nationalistiska organisationen Ma Ba Tha i Burma/Myanmar, varnar Geert Wilders för en snar muslimsk annektering av Europa. Under 2012–2013 anklagades den buddhistiska nationalistiska rörelsen 969, som hade en starkt anti-muslimsk agenda, för att ha hetsat buddhister till upplopp och inspirerat dem att begå våldshandlingar mot lokala muslimer samt att bränna ner deras affärer, hus och moskéer varigenom tusentals muslimer blev hemlösa.

I Sverige och i andra europeiska länder ändrades diskursen om de utrikesfödda efter terrordåden som skedde den 11 september 2001 (’9/11’). När jag växte upp i Stockholm fanns det på 1980-talet hos dem som motsatte sig människor av utländsk härkomst ingen betoning på religiösa skillnader. Det var istället mestadels markörer som hudfärg, hårfärg, ursprungsland eller etnicitet som var viktiga (exempelvis ”turkar,” ”araber” och ”greker”), och rasistiska tillmälen var vanliga. Efter den 11 september 2001 förändrades allt. Religiösa skillnader blev den främsta särskiljande markören, särskilt avseende islam och muslimer. I Burma/Myanmar var det annorlunda. Anti-muslimska attityder är inte nya där utan härrör från den brittiska kolonialtiden. Ett stort upplopp bröt till exempel ut år 1938 mellan burmesiska buddhister och muslimer, vilka var huvudsakligen av indiskt ursprung. I den brittiska koloniala administrationen var ’ras’ och religion två grundläggande kategorier i vilka befolkningen delades in, vilket ledde till en cementering och betoning av dessa skillnader. Båda kategorierna har länge varit betydelsefulla, men ’ras’-mässiga skillnader och hudfärg betonades mer under den koloniala perioden. Den största gruppen av kalā, ’utlänningar’, var indier (hinduer och muslimer), som kom i stort antal under den brittiska kolonialtiden. Under 1980-talet blev de religiösa skillnaderna alltmer betonade, och vissa forskare har daterat en utbredd islamofobi till den tiden. Dock har våldshandlingar mot och diskriminering av muslimer förvärrats sedan 2003 års förstörelse av Buddhastatyerna i Bamiyan i Afghanistan och terrordåden den 11 september 2001. Dessa konflikter och spänningar intensifierades ytterligare efter att IS bildades. Dessutom påverkades under åren 2011–2021 den burmesiska islamofobin starkt av den globala utvecklingen. En annan viktig faktor var det faktum att Burma/Myanmar år 2011 öppnade upp för en politisk och ekonomisk liberaliserings- och demokratiseringsprocess som orsakade både osäkerhet och rädsla.

Under 2012 bröt upplopp ut mellan buddhister och muslimer (övervägande rohingyer) i Rakhinestaten, en provins som ligger i sydvästra Burma/Myanmar. Upploppen efterlämnade många döda, skadade och tvångsförflyttade, och stora flyktingläger anlades i området som följd. Året därpå bröt upplopp ut på olika håll i centrala Burma/Myanmar, inklusive Meikthila, Lashio, några områden runt Yangon, och 2014 i Mandalay.^[2] Upploppen i centrala Burma/Myanmar hade förmodligen delvis uppstått genom att de hetsats fram genom buddhistiska, nationalistiska predikningar som hölls av nationalistiska munkar inom 969-rörelsen.^[3] I juli 2013 avbildades den nationalistiska munken U Wirathu på omslaget av tidskriften TIME under rubriken ”den buddistiska terrorns ansikte.” Artikeln förbjöds i Burma/Myanmar på grund av de upprörda känslor som den väckte bland den burmesiska, buddhistiska allmänheten och hos myndigheterna.^[4] Ett viktigt särdrag hos den buddhistiska nationella identiteten är att buddhister normativt ska vara icke-våldsamma, fredliga, vänliga, fyllda av kärleksfull vänlighet och liknande. För de flesta burmesiska buddhisterna var därför rubriken en anomali, en oxymoron (motsägelse). Men trots denna nationella självbild av buddhistisk fredlighet genomförde den burmesiska armén– som huvudsakligen består av buddhister – i augusti 2017 så kallade uppröjningsoperationer i Rakhinestaten då cirka 600 000 muslimska rohingyer fördrevs till Bangladesh och cirka 10 000 civila dödades, kvinnor och tonåringar våldtogs och deras byar brändes ner.^[5]

Nationalistiska munkar – särskilt inom 969-rörelsen, men också inom Ma Ba Tha – har uppmanat det buddhistiska lekfolket att kapa alla sina dagliga sociala och ekonomiska kontakter med muslimer. De viktigaste punkterna i 969-rörelsens agenda är uppmaningen att alla buddhister endast bör handla i buddhistiska butiker och att de bör bojkotta muslimskägda butiker, och att buddhistiska kvinnor endast bör gifta sig med buddhistiska män från de inhemska folkgrupperna (taing-yin-thā). Sådan diskriminerande praxis har en lång historia i Burma och kan spåras till den brittiska kolonialtiden. Den nutida diskrimineringen framställdes ofta som en vedergällning för en påstådd plan, en anti-muslimsk konspirationsteori, som har varit i omlopp länge, och har särskilt spridits sedan 1980-talet. Dess rötter sträcker sig dock tillbaka till tiden strax efter självständigheten. Enligt denna konspirationsteori har muslimer en plan att ta över Burma och förvandla det till ett muslimskt land genom affärsverksamheter (att endast handla av varandra) samt genom att gifta sig med buddhistiska kvinnor och senare tvinga dem att konvertera till islam. I nationalistiska, buddhistiska predikningar och på sociala medier har nationalistiska munkar spridit anti-muslimska konspirationsteorier om ett framtida muslimskt maktövertagande samt berättelser om hur muslimer har misshandlat och slagit buddhistiska kvinnor och till och med våldtagit barn. I Burma/Myanmar har muslimer kommit att få en liknande roll som judarna fick i Europa. De betraktas som framgångsrika affärsmän och anklagas för att inte endast försöka uppnå ekonomisk dominans utan även för att sträva efter att ta över statsmakten.

Muslimerna i Burma/Myanmar utgör dock inte ett hot mot den buddhistiska majoritetsbefolkningen. Enligt 2014 års folkräkning är muslimerna en minoritet bestående av 4,3 procent av den totala befolkningen, och den buddhistiska befolkningen utgörs av 87,9 procent i hela landet.^[6] Med andra ord kan muslimerna inte utgöra ett verkligt hot mot buddhisternas dominans. Hat och rädsla för muslimer (tidigare indier, varav muslimer var en del) går ytterst tillbaka till den koloniala perioden.^[7] Spänningar mellan buddhister och indier (senare främst muslimer) har i Burma efter kolonialtiden mestadels uppstått och förvärrats i perioder av snabb social och ekonomisk förändring. Mellan sådana perioder, men också samtidigt med dem, har det funnits en atmosfär som istället har präglats av religiös mångfald och harmoni. Buddhismen är majoritetens religion och kultur i det burmesiska samhället, och detta medför att minoriteter av olika skäl tenderar att anpassa sig till denna hegemoniska kultur. Denna anpassning kan inbegripa förväntningar om att åtnjuta privilegier eller att åtminstone slippa trakasserier och diskriminering under de mer spända perioderna. I andra fall kan intresse för buddhistisk religiositet ses som ett praktiskt sätt att lösa vardagliga problem utan hänsyn till religiösa skillnader. Religion kan då vara ett medel med vars hjälp människor av olika religiös tillhörighet kan etablera kontakt med varandra och skapa en alternativ gemenskap, om än under påverkan och dominans av den buddhistiska hegemonin.

En nyligen utkommen bok på burmesiska, Ngyein-khyan-(khe)-thaw-nay-yek-myā-thou (2018) (Fredliga dagar), av San San Nwet, Ma Thida, Min Ko Naing, m.fl. (redigerad av Phyu Phyu Thi, Matt Schissler och Matthew J. Walton) berättar om harmonisk samexistens och samarbete mellan människor från olika religiösa grupper, inklusive muslimer, buddhister och kristna. I dessa berättelser om det förflutna deltar folk i varandras ceremonier oavsett religiös tillhörighet. Muslimer deltar i buddhistiska katheinceremonier (varvid munkarna får nya munkdräkter vilket markerar slutet av den buddhistiska vassaperioden), pagodceremonier och liknande – och de lagar mat åt varandra. I mina intervjuer med muslimer i Mandalay (2016–2019) hörde jag liknande historier om ömsesidig vänskap och fredlig samexistens. I övre Burma, särskilt i Mandalayområdet, är många muslimer burmanska muslimer. De är mer integrerade i den burmanska (bamā-lū-myou) buddhistiska majoritetsgruppen. De brukar ge donationer (dāna) till munkar och ”nunnor” (thila-shin). En gång frågade jag en muslimsk ledare för en välgörenhetsorganisation varför de ger donationer till munkar. Han svarade att muslimerna vill öka sina chanser att uppnå nirvana (neibbān). Han syftade då på ’himlen’ som är den högsta sfären för muslimer. Det finns dessutom en grupp av munkar som ser sig som bärare av arvet efter den så kallade saffransrevolutionen från 2007. De är fortfarande supportrar av NLD och Aung San Suu Kyi samt stödjer fortsatt arbete med upprättandet av demokrati och etablerandet av en federal union. De är anti-nationalistiska och motsätter sig starkt de nationalistiska munkarna. Liksom NLD har de organiserat interreligiösa evenemang för att etablera fredliga relationer mellan olika religiösa och etniska grupper. Vissa av dessa munkar har anklagat de nationalistiska munkarna för att förstöra den burmesiska buddhismens rykte utomlands genom deras anti-muslimska hatpropaganda.

Andra exempel på religiös mångfald är kultledare (bodaw) och andemedier. Muslimer har länge deltagit i buddhistiska nat-ceremonier (andekulter), där även muslimska andeväsen ingår. Till exempel tros Taungbyonbrödernas far, Byatta, ha varit en indisk muslim. Andra nat-andar har hinduiskt ursprung. I dessa kulter är således buddhistiska, hinduiska, och muslimska element sammanflätade. Muslimer deltar också i nya buddhistiska kulter av esoteriska mästare (weizzā) och skattväktare (thaik), vilka är andeväsen. Hinduer i Burma har ofta en dubbel religiös identitet, d.v.s. många är både hinduer och buddhister. De flesta är av indiskt ursprung vars förfäder kom till Burma under kolonialtiden. Under 1920-taldet började spänningar växa sig allt starkare mellan burmesiska buddister och indier, och upplopp bröt ut mellan dem under 1930-talet. Under kolonialtiden bodde indier (hinduer och muslimer) mestadels i separata samhällen. De var kända för att vara framgångsrika i affärer och dominerade ekonomin under denna period. Efter general Ne Wins militärkupp 1962, förstatligades de flesta privatägda företagen, varav många hade ägts av folk av indisk härkomst. Då förlorade många av dem sina inkomstkällor och fick ta arbete som statstjänstemän. Därefter kom de att bli alltmer integrerade i den buddhistiska majoritetsgruppen och därmed i samhället. På grund av tidigare konflikter och spänningar, har många hinduer sannolikt varit angelägna om att assimilera sig i majoritetsgruppen för att undkomma trakasserier och diskriminering.

En kultledare som jag intervjuade flera gånger och på vars pilgrimsfärder jag följde med några gånger var brahman och bodde i Mandalay. Han var mer av en buddhistisk kultledare (bodaw) än en hinduisk sådan. Han tjänade som medium för Bo Min Gaung (en esoterisk buddhistisk mästare, weizzā) och för skattväktare (thaik). Han var också ett medium för Allah och Jesus, från vilka han påstod sig kunna ta emot meddelanden. Bland hans anhängare fanns buddhister, muslimer, kristna, hinduer och sikher. De begav sig tillsammans på pilgrimsfärder till pagodområden utanför Mandalay där de frambar offergåvor (kadaw-pwe) till Buddhastatyer. Under en resa hade ett muslimskt par med sig sin son. Den brahmanska buddhistiska kultledaren hade förklarat att deras son kom från en underjordisk skattkammare (thaik) i ett tidigare liv, då han hade varit ett andeväsen som hade skyddat de skatter som låg nedgrävda under en pagod. Dessa skatter var avsedda för nästa Buddha, Metteyya. De följde med för att kunna utföra speciella ritualer som skulle hindra deras son från att kallas tillbaka till skattkammaren, d.v.s. ritualerna skulle förhindra att han dog i förtid. Detta betydde att deras muslimska son hade varit en buddhistisk skyddsande i ett tidigare liv (något som alltså också innefattade de buddhistiska lärorna om återfödelse och karma). Dessutom offrade de till Buddhastatyer. En muslimsk kvinna blev under pilgrimsresan till och med besatt av en buddhistisk ande från den underjordiska skattkammaren. Därmed förvandlades hon temporärt till ett muslimskt kroppsligt kärl för en buddhistisk ande.

Allt detta hände några månader efter upploppen 2014 mellan buddhister och muslimer i Mandalay. I dessa miljöer ignoreras med andra ord religiösa skillnader och betraktas som irrelevanta. Hängivna anhängare kommer till kultledaren med praktiska, vardagliga bekymmer, såsom affärsproblem, hälsoproblem och liknande, och han ger instruktioner om buddhistiska ritualer. Dessa ritualer tjänar som instrumentella medel med vars hjälp de ska kunna övervinna problem som kan hindra dem från att leva ett gott liv. De har således lyckats åstadkomma en mångreligiös harmoni men under buddhistisk hegemoni, vars villkor de, medvetet eller omedvetet, tvingas acceptera – en vanlig dynamik i förhållandet mellan majoriteter och minoriteter.

Trots att rapporter från humanitära organisationer, människorättsorganisationer, FN och liknande, samt rapporteringen i media ofta har framställt de interreligiösa relationerna mellan buddhister och muslimer som konfliktfyllda, våldsamma och problematiska, finns det också andra berättelser och andra miljöer att skildra som visar en helt annan och mer optimistisk framtidsbild. I efterdyningarna av militärkuppen den första februari 2021 blev världen återigen vittne till dessa latenta möjligheter till harmoni, interaktion och dialog, då buddhister (munkar och lekmän), muslimer (inklusive några rohingyer), kristna (baptister och katoliker), hinduer och andra blev ganska enade under demonstrationerna på gatorna i sin kamp mot sin gemensamma fiende: Burmas militär, Tatmadaw, en privilegierad politisk och social elit som har skapat ett slags stat i staten, och vars enda verkliga fiende är folket i Burma/Myanmar.