Ryssland är genomsyrat av en känsla av ömsesidig misstro. Myndigheterna misstror folket, eftersom de är rädda för protester och folkligt missnöje medan de samtidigt låtsas som att ingenting allvarligt händer. Folket misstror både regeringen och oppositionen, och dessutom läkare och media, medan de ivrigt tar till sig alla sorters konspirationsteorier: från fullständig förnekelse av coronavirusets existens, till fullständig övertygelse om att dess ursprung är ett biologiskt vapen framställt för att slå ut Ryssland.

Psykologiskt sett är det enklare för människor att förklara obegripliga och oroande fenomen med någons ondskefulla avsikt. Dessutom har konspirationsteorier diskuterats i bred omfattning på de större TV-kanalerna och förkunnats på officiella plattformar, vilket ytterligare förvärrar situationen.

På samma gång använde den ryska propagandaapparaten händelser i Europa och USA för sina egna syften när epidemin redan hade börjat spridas även i Ryssland. Kreml-vänliga journalister underblåste informationskriget genom att intala folk att det inte fanns något virus och att paniken hade skapats i Väst med det enda syftet att tvinga ner oljepriserna och värdet på vår nationella valuta.

När epidemin bröt ut i Ryssland var situationen i Italien och Frankrike redan en katastrof. När Ryssland sedan väl stängde sina gränser fann sig många ryska medborgare strandsatta utomlands. Deras första reaktion på pandemin hade varit en glädje över att flyg- och hotellpriser sjunkit. Många människor tog tillfället i akt och skyndade sig till pandemins centrala smitthärdar.

Trots de skrämmande nyhetsrapporterna från andra länder, trodde de helt enkelt inte på viruset.

”Du som precis har kommit tillbaka från Europa, såg du några offer för coronaviruset där?” frågade en dam mig.

”Nej, inte personligen”, försäkrade jag henne, i tron att hon var rädd att jag kanske bar på infektionen.

”Det var väl det jag visste. Det här viruset är påhittat. Det finns helt enkelt inte.”

Konspirationsteorier spreds inte bara av lekmän i deras sociala nätverk utan även av journalister, tv-presentatörer, politiska experter och kända personer. I den kaukasiska republiken Nordossetien organiserade en berömd operasångare ett protestmöte mot ”myndigheternas lögner om coronaviruset” och uppmanade folk att motsätta sig reglerna om självisolering, vägra använda ansiktsmask och strunta i förbudet mot att träffas i stora folksamlingar, och förbudet mot att lämna republiken för att besöka grannregioner. En välkänd journalist, som upprepade gånger skrev att myndigheterna skapade panik över ingenting för att manipulera allmänhetens medvetande och stävja protestaktioner, hamnade till slut på sjukhus allvarligt infekterad av coronaviruset.

Till och med vissa läkare var skeptiska till viruset. En akutläkare som kom för att undersöka en journa-list, som misstänkte att hon hade en coronavirusinfektion och lunginflammation, sa: ”Jag tror inte på att det där coronaviruset faktiskt existerar. Det är bara en massa prat.” Hon fördes i alla fall till sjukhus där en sköterska sa till henne. ”Det finns inte något coronavirus. Det är bara något som amerikanerna har hittat på.”

Till och med när några Moskvasjukhus ställde om för att klara behandling av coronavirus-sjuka, med långa köer av ambulanser som väntade utanför på att lämna av sina patienter, var det många människor som fortfarande inte var övertygade. ”Visa mig de döda.” ”Ge mig deras namn.” ”Nu kommer de att skylla alla dödsfall på coronaviruset.” ”Läkarna vill skriva av sina budgetar på miljoner rubel på coronavirusepidemin, och därför använder de sig av alla tänkbara trick.” ”Myndigheterna vill bara hålla oss instängda, det är därför de har hittat på den här epidemin.”

Människors förvirring var förståelig: här har man en tv-kanal som sänder nyheter från Europa om tusentals dödsfall per dag, medan en annan kanal visar en diskussion med en expertpanel som påstår att viruset i själva verket skapades av den amerikanska militären som ett biologiskt vapen mot Kina (eller Iran, eller Ryssland), och en tredje kanal presenterar en ansedd analytiker som försäkrar tittarna att coronaviruset är en myt ägnad att sprida panik i Europa, inskränka inflytandet hos demokratiska institutioner och införa militärdiktaturer. Under tiden höll vår regering tyst, och det gjorde den under ganska lång tid, som om pandemin inte hade något med Ryssland att göra.

Sedan Tjernobyl-katastrofen (1986) är det inte mycket som har förändrats i vårt land: vad som än händer, om det så är 2019 års kärnvapenexplosion i närheten av Njonoksa (vid Vita havet) eller den pågående coronapandemin, låtsas regeringen först att ingenting är fel och anklagar antirysk propaganda och oppositionen för att sprida desinformation. Och efter att man har förlorat mycket tid börjar de vidta försenade nödåtgärder. Men då betraktar folk regeringens intentioner med misstro och samhället delas upp i två läger: de som tror att katastrofen är påhittad, och de som tror att den verkliga situationen egentligen är bra mycket värre än myndigheterna tillstår.

Långt innan officiellt erkända fall av coronavirus blev kända inrättades i Moskva separata vårdavdelningar för patienter med lunginflammation. Det var uppenbart att de patienterna i själva verket hade smittats av coronavirus. Hur kan man annars förklara det plötsliga massutbrottet av lunginflammation som krävde bevakade avdelningar med intensivvård, vilka var så överfyllda med patienter att man var tvungen att ställa sängar i korridorerna. Många människor trodde att myndigheterna dolde den faktiska statistiken eftersom de intagna på de vårdavdelningarna, inklusive de avlidna, officiellt räknades som fall av lunginflammation.

När presidenten till slut erkände epidemin och till och med visade sig på tv när han besökte en vårdavdelning för coronapatienter, spelades rollen som den patient han talade med av en av läkarna. Flera dagar före Putins besök hade läkaren lagts in på sjukhus med ett allvarligt fall av lunginflammation men hade tillfrisknat mirakulöst och snabbt. Han hade inte blivit diagnostiserad med coronavirus. I det typiska fallet när Putin talar med ”vanligt folk” offentligt spelas deras roller av statister ur säkerhetstjänsten, ofta samma personer. I dag provocerar den sortens skådespel fram en ännu större misstro. Hur vet man att inte deras sjukhus också är en bluff?

Läkare världen över, även i Ryssland, saknar den allra nödvändigaste skyddsutrustningen. Men kanske är det bara i Ryssland som det är farligt att nämna detta faktum. Statsduman har tagit tillfället i akt och infört ett antal nya lagar för att begränsa spridningen av falska nyheter, vilka skapar panik när det gäller coronaviruset och andra epidemier, naturkatastrofer och tekniska katastrofer. Det här förbudet har gett upphov till ännu större panik och folk är allt mer övertygade om att den verkliga situationen hålls hemlig för dem och att epidemin bara är en förevändning för att tvinga på befolkningen en strängare censur. Straffskalan sträcker sig från kännbara böter till fängelsestraff på tre till fem år.

Följden blev, precis som vanligt i Ryssland, att den nya lagen resulterade i förföljelse av journalister, offentliga aktivister och vanliga medborgare som publicerat sina vittnesmål i sociala medier om den förtvivlade situationen på de lokala sjukhusen. En del läkare har redan blivit kallade till förhör. Ryssland är ett stort land så inte ens oberoende media kan hålla full kontroll över alla nyheter. Men de sociala nätverken ger folk en chans att få reda på vad som händer i provinserna och de nationella republikerna. Man kan till exempel få veta att i Nordkaukasus saknar läkarna ansiktsmasker och handskar och invånarna samlar in pengar för att skaffa detta, kvinnorna syr masker hemma, och läkare reser till andra regioner på jakt efter skyddsutrustning. De lokala myndigheterna i Permregionen, i Lipetsk och Belgorodregionen samlar in donationer eftersom de inte klarar av bristsituationen. Dessa fakta motsäger den offentliga informationen att sjukhusen har försetts med allt de behöver. En sådan publicering i sociala nätverk kan kosta dess författare tre års fängelse.

När myndigheterna i Moskva, en multimiljonstad och centrum för epidemin, till slut började vidta rätt åtgärder, om än försenat, uppstod en ny våg av misstro. Regler för rörelsebegränsning har utlysts enligt vilka människor måste skaffa sig speciella pass för att ta sig någonstans (vilket, naturligtvis, inte gäller parlamentsledamöter, regeringstjänstemän, poliser etc.) De nya reglerna har införts med stöd av säkerhetskameror, teknologi för ansiktsigenkänning, patruller, uppgifter om banktransaktioner, geotaggning och mobil övervakning. Man får bara lämna hemmet för att ta sig till närmaste apotek eller mataffär. För andra resor måste man ansöka om tillstånd hos den lokala guvernören för att få en personlig engångs-QR-kod. Och detta genomförs trots att det inte finns några officiella karantän-bestämmelser, något som myndigheterna är obenägna att införa, utan även trots att det egentligen inte finns lagar som ger dem rätt att vidta sådana åtgärder.

Vi har alltid varit medvetna om att myndigheterna håller ett öga på oss: demonstrationsdeltagare blir exempelvis snabbt identifierade med hjälp av säkerhetskamerorna. Men vi visste inte hur effektivt det här systemet kunde komma att tillämpas på alla invånare i denna mångmiljonstad. Massövervakning har ingen laglig grund, men redan 2017 experimenterade myndigheterna i tysthet med teknologi för ansiktsigenkänning, och 2020 gav coronaviruset dem grönt ljus att börja använda den.

Det ska erkännas att ryssar inte är ett särskilt självdisciplinerat folk, men deras nonchalans grundar sig till viss del i misstro mot myndigheter och i bristande respekt för lagen. Eftersom ämbetsmännen och våra storpampar öppet struntar i lagen försöker även de vanliga medborgarna att kringgå lagen när de kan. För ryssar innebär lagen tröttsamma förbud och irriterande begränsningar som bara finns där för att göra deras tillvaro eländig.

Så å ena sidan kan man förstå varför myndigheterna måste införa restriktioner och kännbara straff: de måste ju handskas med de många ”proteströrelser” som inte tror på pandemin och uppmanar folk att bojkotta karantän-åtgärderna. Men å andra sidan finns det en misstanke hos folk, en berättigad sådan, att epidemin bara är en förevändning för att dra åt tumskruvarna ytterligare. Medan det ryska statliga sjukvårdssystemet visade sig vara oförberett inför epidemin var de ryska myndigheterna i stället fullt stridsberedda och lyckades sätta i verket ett exempellöst system av kontroll och övervakning på mindre än en vecka. När coronaviruset en dag är borta kommer dessvärre censuren och total-kontrollen att finnas kvar.

Myndigheterna är rädda att epidemin, med tanke på den ekonomiska och politiska krisen i landet, ska utlösa protester som har legat och pyrt under ytan ett tag nu. Folk misstror regeringen, och läkarna, och varandra. Denna osunda stämning av allmän misstro förvärrar den redan komplexa sociala situationen, medan en ömsesidig tillit mellan regeringen och folket i stället skulle ha varit nyckeln till att uppnå normalitet.

Ryssar är kända för att skryta över sin speciella roll i världen: vi är inte Europa, vi är inte Asien – vi går vår egen väg. Coronaepidemin är ett bevis för att vi onekligen går vår egen väg: en väg som kring-går asiatisk disciplin och europeisk samhällsorganisation. Vi saknar statlig kontroll, vilket nu leder till polisiära bestämmelser och total makt åt säkerhetstjänsten, och vi har varken folklig solidaritet, självorganisering eller gräsrotsdemokrati. Detta kan leda till oönskade konsekvenser, inte bara för Ryssland utan även för övriga världen: Ryssland kan komma att bli ett nytt Wuhan, något som skulle resultera i social katastrof, kaos och okontrollerad panik, exakt det som Kreml fruktar mest.