Den gästande poeten

Poeter är aldrig gäster i skolor, i bibliotek,
inte heller sitter de i litterära akademier
De formulerar jublet och livets långdragna suck –
de lever i fängelser, på åkrar, i fabriker, på gator, på marknader och i arbetsläger.
Vasco da Gama och Columbus var poeter, sökande efter liv, i varje skrymsle och i varje
vrå.

Om någon frågar efter mig i Uppsala
och den får veta, att jag är den gästande poeten där
då svarar jag: Anisur Rahman är inte alls poet
han är bara en bild av en fågel i en storm.

Fågeln finner ett vindskydd i palatset en stormig natt.
Fågeln bara väntar där tills en ny gryning kommer …

(Tolkning av Magnus Dahlerus)

Ensamheten hade varat länge nog. Den hade varat ända sedan jag kom dit när jag var femton år, till en internatskola i Madaripur-distriktet i Bangladesh, en skola som valts ut av mina naiva beskyddare för mina fortsatta studier eftersom de var rädda att mitt liv skulle fördärvas om jag inte åkte. De ansåg nämligen att jag var alldeles för frispråkig. Skolan var politiskt obunden och låg mer än tvåhundra kilometer från mitt föräldrahem i Madhupur i Tangail-distriktet. Jag blev en av skolans internatelever. De ville försäkra sig om att jag bröt all kontakt med politik och kultur, för att jag på så vis skulle ägna mer kraft åt studierna. Detta pågick under mer än två års tid mellan åren 1993 och 1996, vilket födde en känsla av exil i mig. De hade hittat en trygg skola som skulle fungera som en trygg plats för mina fortsatta studier.

Jag antogs till universitetet i Dhaka 1996, Bangladeshs främsta universitet, och flyttade in i ett av universitetets studenthem, Zahurul Haque Hall. På den tiden åtnjöt varken studenterna eller studenthemmen någon frihet eller säkerhet. Än i dag har situationen inte förbättrats nämnvärt. Kadrer från de styrande partierna brukade trakassera och hota de andra studenterna. Trakasserierna var sällan partipolitiskt bundna, men utfördes oftast av personer från det styrande partiet eller från det islamistiska partiet Islami Chhatra Shibir eftersom de ofta har en stark ställning på universiteten i Dhaka, Jahangirnagar, Chittagong, Rajshahi, Kushtia och Sylhet. De byter bara slagord så fort en ny regering har svurit eden. De brukar inte bli antagna på stipendium till universiteten, men har tillgång till universitetens förvaltning, särskilt till förvaltningen av studenthemmen. De äter i matsalen utan att betala för sig. Det verkar som om de äger allt. Ibland tvingas eleverna acceptera deras trakasserier. Om man vägrar lyda deras infall kan man råka illa ut. Det var också en tuff period för mig eftersom jag var framstegsvänlig. Trots att jag på den tiden just debuterat som poet och arbetade heltid som journalist för den brittiska dagstidningen The Independent blev jag trakasserad, hotad och till och med vräkt från mitt studenthem vid upprepade tillfällen mellan åren 1999 och 2001. Universitetets dåvarande rektor, professor Anwarullah Chowdhury, gav mig viss kompensation 2001 eftersom han stod på min sida i den svåra situationen.

Vid valet 2001 bildades en koalition mellan det nationalistiska partiet BNP (Bangladesh National Party) och det fundamentalistiska partiet Jamaat-e-Islami. Valets förlorare var det semi-sekulariserade partiet Awamiförbundet, Bangladeshs största parti (som egentligen inte var så mycket mer sekulariserat än koalitionen mellan BNP och Jamaat-e-Islami). Efter valet 2001 trakasserade, torterade och utnyttjade kadrer från de ledande partierna oliktänkande, särskilt hinduer och etniska minoriteter runtom i landet. Även många kvinnor våldtogs under denna tid. Under BNP och Jamaat-e-Islamis regeringstid 2001–2006 växte olika islamistiska terrorgruppers inflytande eftersom de stöttades av myndigheterna. Dessutom tillsatte regeringen 2004 en ny säkerhetsstyrka, RAB (Rapid Action Battalion), som trakasserade medlemmar från oppositionspartierna. Officiellt är gruppen en del av Bangladeshs poliskår och består av personal från polis, militär, marinkår och flygvapen. RAB åtnjuter legal straffrihet och kan skjuta vem som helst genom att skylla på att ”korseld” uppstod. Även om en person från RAB skjuter en annan medborgare från Bangladesh kommer han att frias. Med hjälp av denna straffrihet har RAB dödat nära tusen personer och därmed vållat tusentals familjer sorg. Dåvarande premiärministern Sheikh Hasina ledde oppositionen och motsatte sig införandet av RAB 2004. Ironiskt nog stödjer hennes regering numera denna dödspatrull och vill stärka RAB:s makt. Inte nog med det. RAB har specialtränats av personal från Storbritannien. USA var positivt inställda till införandet av RAB och har själva funderat på att använda en liknande modell för FBI.

Politiskt kaos uppstod 2006 mellan den progressiva koalitionen av vänster- och mittenpartier som leddes av Awamiförbundet och den nationalist-fundamentalistiska koalitionen mellan BNP och Jamaat-e-Islami. Det var dags för BNP och Jamaat-e-Islami att lämna ifrån sig regeringsmakten och utlysa allmänna val. Men regeringen använde sig av otillåtna metoder, bland annat använde de falska namn på vallängderna för att försäkra sig om segern i parlamentsvalet som skulle hållas 2006. Den progressiva alliansen protesterade mot deras metoder och demonstrerade på gatorna. Under denna kaotiska situation bildades med hjälp av västerländska diplomater en icke-folkvald, arméstödd övergångsregering och landets författning åsidosattes. Myndigheterna utlyste undantagstillstånd. Landets medborgare förlorade sin yttrandefrihet. Detta tillstånd rådde fram till december 2008. Många medborgare, ledare, författare och journalister trakasserades, torterades, misshandlades och utsattes för orättvis behandling. Vissa råkade illa ut som grupp, medan andra blev personligt förföljda av militärregimen. Detta fortgår än i dag. Låt mig ge er två exempel:

1. Den 18 mars 2007 mördade militären Cholesh Richil, ledare för det etniska minoritetssamfundet Garo. Det har gått fyra år och fallet är fortfarande inte löst! Regeringen måste ställa mördarna inom militär och polis inför rätta för mordet på ledaren för det etniska minoritetssamfundet som kom från samma stad som jag, Madhupur. Jag kräver att mördarna får sitt straff.

2. I mars 2011 sköts och lemlästades studenten Limon Hossain av RAB. Limon har arresterats och hans familj gömmer sig efter att ha hotats av RAB. Vilket skämt till demokrati!

Alliansen mellan vänster- och mittenpartier vann valet i december 2008. Folket förväntade sig att de skulle återinföra yttrandefriheten, göra sig av med RAB, minska korruptionen och diskrimineringen på alla nivåer i samhället. I teorin, och enligt lagen, garanterar Bangladesh yttrandefrihet. Men i praktiken finns tusentals problem. Problemen har förvärrats mångfaldigt av terrorledare, maffialedare, islamistiska fundamentalister, korrumperade poliser, militär och speciellt RAB, politiska kadrer, korrumperade tidningsägare och omoraliska redaktörer. Enligt en rapport från den Dhaka-baserade tidningen The Daily Star har cirka sexton journalister dödats i Bangladesh sedan 1998, vilket gör landet till ett av världens farligaste för journalister ... Några journalister dödades när de undersökte eller avslöjade illegal verksamhet, medan andra dödades av säkerhetsstyrkor och då främst av den ökända styrkan RAB. Mellan januari och mars 2008 attackerades totalt 33 journalister vid 18 tillfällen runtom i landet. Många lever i exil i andra länder. Regeringen påstår att det råder yttrandefrihet i landet. Men vi är inte säkra här, RAB kan döda vem som helst, polisen kan häkta vem de vill, politiker kan åtala redaktörer för brott, polisen kan häkta redaktörer utan häktningsorder och stänga tidningar och TV-stationer. Jag tycker inte att det påminner om yttrandefrihet, utan om något annat som inte borde tillåtas.

I dag har Bangladesh gjort en dramatisk helomvändning. Landet har lämnat sekularismen och har antagit islam som statsreligion och tillåter religiösa partier. Premiärminister Sheikh Hasina meddelade nyligen att hon är positivt inställd till att behålla islam som statsreligion och frångår därmed landets författning som skapades då landet blev självständigt 1971 och som förordar sekularism.

Av Bangladeshs 150 miljoner invånare bekänner sig majoriteten till islam. Hinduer utgör nio procent av landets befolkning och bland de övriga återfinns buddhister, kristna och etniska minoriteter – de flesta utövar ingen traditionell religion. Man ska komma ihåg att landet upplevde det värsta politiska folkmordet när Brittiska Indien delades upp i Indien och Pakistan. Bengalen delades upp i Öst- och Västbengalen 1947: Östbengalen (dagens Bangladesh) blev en del av Pakistan och Västbengalen blev en del av Indien. Detta ledde till att hinduer massemigrerade till grannlandet Indien, medan muslimer massemigrerade till Pakistan.

Det styrande partiet Awamiförbundet som i dag leds av Hasina Wajed, bildades 1949 och har fört en sekulariserad politik under mer än femtio års tid. Hasina Wajeds pappa, Sheikh Mujibur Rahman, var landets nationalfader och införlivade sekularism i landets författning som antogs 1972. Hasina Wajeds beslut trotsar Högsta domstolens viktiga utslag från juli 2010. Högsta domstolen rekommenderade då regeringen att återinföra ett sekulärt statsskick. När regeringen nu frångår domstolens utslag blir det möjligt för religiösa partier att träda fram. En arabisk vers, Bismillahir Rahmanir Rahim (”I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn”), som skrevs in i författningen från 1972 kommer att få stå kvar i författningens inledning. Det strider mot Awamiförbundets programförklaring från valet 2008, där de påstod att de skulle återinföra ett sekulärt statsskick i Bangladesh. Det som nu sker är ett självmordsförsök som inte borde tillåtas. Det kommer att omintetgöra alla möjligheter att återinföra ett sekulärt statsskick i Bangladesh.

När jag drömmer om ett välmående Bangladesh, förstår jag hur mycket som skiljer det från den politik som i dag bedrivs av den styrande eliten. Jag ser att många otrevliga saker sker. Många moln förmörkar mitt lands sol. Nu har det gått lite mindre än tre år sedan jag lämnade mitt land. En gång i tiden var jag en människa som levde i Bangladesh. Trots sådana känslor hoppas jag få ta mina sista andetag i mitt kära hemland.