Den 16 september 2022 spreds bilden av kurdiska Jina Mahsa Amini kopplad till respirator i en sjukhussäng i sociala medier. En bild med information om att moralpolisen i Iran arresterat en 22 årig kvinna för att hennes slöja satt fel och misshandlat henne så brutalt att hon efter tre dygn i koma avlidit. 17e september arrangerar Jinas familj trots hot från regimen en begravning i sin hemstad Saqqez i kurdiska provinsen som blir den plats där kvinnorna första gången tar av sina slöjor och ropar det kurdiska slagordet ”jin Jyan azadi” som betyder ”kvinna, liv, frihet”. På Jinas grav låter man gravera ”älskade, du dör inte, ditt namn blir ett kodord”.

Tack vare ett reportage från begravningen detonerar den bomb av missnöje som finns mot regimen i form av landsomfattande protester.

Jag var på mobilfri resa för att återhämta mig efter en tung jobbperiod när jag fick sms av en bekant som skrev: vad händer i Iran? Vi borde göra något. Jag slog på mina sociala medier och översköljdes av bilder och videos på barn och unga vuxna som genom att kasta sina slöjor reste sig mot en av världens mest brutala regimer, landet med högst antal avrättningar per capita, och jag lärde känna frihetskämpar vid namn Nika, Sarina, Ghazale med flera som genom sin död blev ännu ett kodord för frihet i Iran. Överallt såg jag meddelanden som löd: be our voice!

Frågan ekade i mig som i många andra; vad kan jag göra för att stötta er härifrån när ni dör för allas vår frihet därifrån?

Jag föddes under de första protesterna mot islamiska regimen 1980, ett år efter att de kapat den iranska revolutionen som störtade shahen. Min mamma tillfångatogs under en demonstration med mig som spädbarn i hennes famn och tillbringade en tid i det ökända Evinfängelset. Jag har frågat henne under ett helt liv: hur vågade ni protestera mot dem när de dödade så många av er utan att blinka? Hon har alltid gett mig samma svar: vi hade sett Vietnam, vi tänkte att världen ser oss, att den övriga världen inte kommer låta våra röster tystas och därför är vårt motstånd inte meningslöst.

Det var 40 år sen, idag har den generation som reser sig i Iran vuxit upp isolerade med regimens propaganda och omvärldens ageranden som förmedlar att ingen bryr sig om eller ser deras motstånd. Därför är det en revolt i sig att de utmanar det narrativet genom att sända ut meddelandet till den övriga världen: ”be our voice!”.

Som skådespelare på nationalscenen ville jag varje kväll jag gick ut på stora scenen inför 800 personer skrika ut Jinas, Nikas, Sarina, Ghazales och alla de andra mördade barnens namn.

Tillsammans med Dramatens konstnärliga ledare Mattias Andersson kom vi fram till att vi borde göra någonting från stora scenen för att genom konst uppmärksamma det som händer i Iran. Jag kopplades ihop med Kholod Saghir på Svenska PEN och tillsammans med en liten arbetsgrupp på teatern bestämde vi oss för att få fram texter skrivna under de pågående protesterna av konstnärer och författare i Iran för att framföras av skådespelare på Dramaten.

Under två veckor letade vi texter på de mest omöjliga sätt i ett Iran med strypt internet och övervakade appar. Intresset för och behovet av programmet som en plats att samlas bortom skärmar var enormt och biljetterna tog slut efter några timmar, men fyra dagar före det var dags saknade vi fortfarande texter och hade förlorat kontakten med många av de konstnärer vi hittat, antingen blev de arresterade eller försvann.

Protesterna växte och liknade mer och mer en feministisk revolution trots regimens våldsamma svar. Studenter strejkade över hela landet och arbetare anslöt sig till en generalstrejk som spred sig trots allt fler arresteringar.

Det var då jag fick en textfil och ett röstmeddelande från en person som jag hört deltar i protesterna och tidigare sagt att hon inte hade ro att skriva något. Hon sa: ”Sprid mina ord, där står om det vi bevittnar i Iran just nu. Låt alla veta att det här inte bara är en sorg, vi upplever frihet och samhörighet på ett sätt vi aldrig gjort förut. Vi har hopp, vi tror på att vi kommer besegra dem oavsett deras försök att tysta oss”.

Även Kholod Saghir fick in två ytterligare texter samma dag och med hjälp av översättaren Namdar Nasser tolkades dikterna till svenska på en mycket kort tid. Vi fick till slut ihop ett program av ljudverk samtal och vittnesmål från Iran i form av nyskriven prosa och dikter, tillsammans med översatta dikter skrivna av iranska poeter från poesiutbytet Shaerat som ägde rum 2013. Det blev ett program som involverade svenska skådespelare, poeter, författare, musiker, formgivare, journalister och aktivister som tillsammans förstärkte rösten för det fria ordet i Iran.

”Thank you for beeing our voice. zan zendegi azadi” säger en tunn stämma i ett röstmeddelande på min instagram och känslan av maktlöshet inför att bevittna så mycket våld utan att kunna påverka pausas en sekund. Sedan nås jag av nyheten att iranska regimen planerar att avrätta alla som arresterats under de senaste veckorna. It’s urgent, be our voice!

Marall Nasiri, svensk skådespelerska och regissör nu verksam på Dramaten