Kära Hongkong,

En gång i tiden lärde du mig att det var normalt med frihet. Nu har till och med kärlek blivit ett brott för dig. Jag saknar dig. Men att sakna dig är inte detsamma som att förlåta det du har utsatts för.

Jag skriver från en plats tusen mil bort, på samma planet, under samma himmel. Geografiskt sett är vi är långt från varandra, men politiken säger att vi är närmare än någonsin. Nära nog för att dina lagar ska nå mig. Tillräckligt avstånd för att jag inte kan åka hem.

Jag kan inte återvända till dig, Inte för att jag har slutat älska dig, men att älska dig har blivit brottsligt.

Jag är en aktivist från Hongkong i exil. Det är ingen metafor. Det är juridiska och politiska fakta. Jag är en av de tusentals som har tvingats bort och jagats utomlands, på grund av att Hongkong inte längre är en stad som tolererar avvikande åsikter. Det är numera en stad som styrs av rädsla.

Jag älskade det Hongkong som uppfostrade mig med tanken att frihet var något vardagligt. Att säga sin åsikt var snarare något som förväntades än sågs som modigt. Att rättssamhället betydde något på riktigt, inte något säljande budskap till investerare medan domare läste från handlingar som sa något annat. Jag älskade en stad där protester var en medborgerlig handling, inte ett hot mot säkerheten. Där journalister var vakthundar, inte tilltalade i brottsmål. Där att vara politisk inte betydde att vara redo för fängelse.

Detta Hongkong lärde mig vem jag är. Det lärde mig även vad jag nu straffas för.

Sedan 2019 har du blivit systematiskt nedmonterad. Två miljoner personer marscherade fridfullt mot ett lagförslag om utlämning som skulle ha låtit Hongkongbor skickas till Kinas partikontrollerade rättssystem. Två miljoner, nästan var tredje person. Det var inte kaos, det var återkallat samtycke.

Svaret var inte dialog. Det var förtryck. Polisvåld blev rutin. Fridfulla protester möttes med batong, tårgas och gummikulor. Den 30 juni 2020 införde Peking säkerhetslagen i Hongkong utan överläggning, utan granskning av lagstiftningen, utan demokratiskt mandat. Över en natt blev tal till bevis och organisation blev till konspiration.

Sedan dess har över 1900 politiska arresteringar gjorts. Oberoende mediekanaler, inklusive Apple Daily och Stand News, har tvingats stänga ner. Politiska oppositionspartier har avvecklats. Civilsamhällets organisationer har har utplånats. Skolplaner har skrivits om för att förstärka den politiska lojaliteten och ersatt kritiskt tänkande med så kallad ”patriotisk undervisning”.

Och jag hatar att det här hände i ditt namn.

Jag hatar att din skyline nu används som bakgrund för propaganda. Jag hatar att den internationella gemenskapen talar om dig som ett ”ekonomiskt nav” i första hand och en katastrof för mänskliga rättigheter i andra hand. Jag hatar att en del fortfarande beskriver dig som en rättsstat i stället för att kalla det som sker vid sitt rätt namn.

Men jag stannar inte vid hat. För jag har inte glömt de människor som finns på dina gator.

Jag tänker på Jimmy Lai.

En 78-årig gammal man. En förläggare. En politisk fånge. Han grundade Apple Daily, en av de sista öppet prodemokratiska tidningarna i Hongkong. Av den anledningen attackerades hans nyhetsredaktion, hans tidning tvingades stänga ner, hans tillgångar frystes och han dömdes till tjugo år i fängelse. Han har fått sin borgenansökan avslagen, nekats medicinsk vård, nekats grundläggande värdighet. Hans ”brott” är inte våldsamhet. Det är tro. Tron på att människor i Hongkong förtjänar sanningen.

Jag tänker på Hongkong 47.

Fyrtiosju personer anklagades för ”samhällsomstörtande verksamhet” för att ha organiserat och deltagit i prodemokratiska primärval. Över 600 000 Hongkongbor röstade i primärvalet. Antalet spelar roll. Det bevisar legitimitet. Det bevisar att allmänheten ville ha representation. För detta dömdes fyrtiofem av dem. En del fick straff på upp till tio års fängelse. Inte för att ha störtat staten. Inte för våldsamhet. Utan för att försöka vinna platser i en folkrepresentation som inte längre existerar på ett meningsfullt sätt.

Jag tänker på Hong Kong Alliance.

I över trettio år organiserade Alliansen årsdagen av den 4 juni. Hundratusentals människor samlades i Victoria Park, med ljus i händerna, för att minnas massakern på Himmelska fridens torg. Det var en av de sista åminnelserna tillsammans på kinesisk mark.

Minnet var outhärdligt. Alliansen avvecklades och ledarna greps.

Chow Hang-tung vägrade att ljuga. Hon vägrade att samarbeta med politiska åklagare som var utklädda till myndighetspersoner. För detta förblir hon fängslad. Lee Cheuk-yan och Albert Ho tystades på samma sätt.

Det har inte valt att bli symboler. Det är symboler eftersom staten behövde exempel.

Nu är Hongkong en plats där lagen inte längre är en sköld, utan ett vapen. Där rättegångar används för att legitimera de beslut som tagits på förhand. Där val med ”endast patrioter” garanterar att ingen för folkets talan förutom de som har godkänts av makten.

Exil har alltså blivit priset för samvetet. Att aktivister tvingas välja mellan tystnad och trygghet. Att transnationellt förtryck nu följer oss utomlands genom hot, belöningar och skrämsel.

Sorgligt nog har världen vant sig vid att leva med det. Regeringar runtom i världen gör uttalanden. Handeln fortsätter. Hongkong föll inte tyst, men knuffades. Och de ansvariga borde namnges, straffas, isoleras och minnas. Inte belönas med visum, ära eller diplomatiska leenden.

Jag skriver som någon som har betalat ett pris för att vägra tiga. Jag skriver som någon som inte kan åka hem, inte för att jag har begått ett brott, utan för att jag vägrade att acceptera en lögn. Jag skriver som någon som fortfarande tror på att internationella påtryckningar betyder något, att solidaritet betyder något, att sanningen fortfarande väger tungt.

Kära Hongkong,

Jag älskar dig tillräckligt för att berätta sanningen om vad du har blivit.

Jag älskar dig tillräckligt för att kämpa för människorna som fortfarande finns hos dig.

Och jag kommer inte att sluta.

Inte förrän fångarna är fria.

Inte förrän minnet är återupprättat.

Inte förrän ditt namn inte längre behöver försvaras.

/Chloe Cheung

Tre böcker som gjort intryck

我不是細路：十八前後 I Am Not a Child: Before and After Eighteen By Joshua Wong

Att läsa den här boken kändes som att titta rakt in i en spegel av min egen aktivism. Joshuas ord är råa, ofiltrerade och smärtsamt ärliga: rädslan, hoppet, förvirringen av att vara så ung och ändå känna sig manad att stå upp när allt runtomkring en känns orättvist. Han skriver som en tonåring med ett hjärta som slår med samma tvivel och drömmar som jag har burit på. Vännerna som förlorats till politiken, tyngden av statens förtryck, skulden av att växa upp för fort – allt berörde mig djupt. I dagens Hongkong har den här boken försvunnit från alla bibliotek och bokhandlar. Den har censurerats enligt den nationella säkerhetslagen, berättelserna från en generation med unga röster som vågade kräva rättvisa och stå upp för friheten har tystats.

謙卑的奮鬥 Humble Struggle By Albert Ho

När jag läste den här boken såg jag att Albert Hos liv är ett bevis på hängivenhet – från att som människorättsaktivist försvara den svage, till att leda den prodemokratiska rörelsen, till att stå upp för rättvisa på gatorna och i rättssalen.

Varje kapitel speglar hur mycket han bryr sig om de människor och den stad han kallar hemma. Det som slog mig mest var hur djupt han älskar Hongkong och hur staden som han värnar om gång på gång straffar honom för den kärleken. Ho har stått inför upprepade hot, fysiska angrepp och nu frihetsberövande bara för att ha ägnat sitt liv åt mänskliga rättigheter och demokrati. Jag kände mig både ödmjuk och inspirerad, påmind om att aktivism handlar om att hålla fast vid sina principer även när staten vänder sig emot en.

Ho står nu inför rätta, anklagad för att ha uppviglat andra till att omstörta staten med den nationella säkerhetslagen och riskerar ett maximistraff på upp till tio års fängelse.

左右大局 The Tipping Point By Li Wei-ling

Genom Li Wei‑Lings ögon kunde jag känna den börda journalister får bära varje dag och det redan 2014: censuren, självcensuren, de ständiga hoten och den outhärdliga spänningen mellan att säga sanningen och att överleva i en stad där det kan vara farligt att uttrycka sin åsikt.

Det som slog mig mest var att även den enklaste handling som att rapportera blir en modig handling. Varje historia hon berättade, varje program hon producerade, var mer än nyheterna, det var ett försvar för transparens, ansvar och folkets rätt att få veta.

Nu när jag läser det, känner jag ett ännu djupare sting i hjärtat. Det som redan då var en farlig miljö har sedan dess bara förvärrats. I dag har alla Hongkongs prodemokratiska medier stängts ner, röster tystats och platser för oberoende rapportering nästan raderats.