Det har nu gått nästan 200 år sedan Tahereh Qurratu’l-Ayn[1] visade sig offentligt utan slöja (hijab). Hon var en kvinnlig poet, mycket lärd inom religionsvetenskap, men hon lämnade islam. Hon tog på sig ledarskapet för en grupp likasinnade, hon tog av sig slöjan, men hon dödades sedan på order av traditionella muslimska präster.

Det har nu gått 117 år sedan Bibi Khanom Astarabadis outtröttliga ansträngningar för kvinnor. Hon ägnade sitt liv åt att undervisa iranska flickor, och av den anledningen gav de muslimska prästerna order om att bränna ner hennes hus.

Det är 44 år sedan Farokhru Parsa avrättades. Hennes liv hade ägnats åt att reformera utbildningsväsendet i Iran[2]. Även hon avrättades på order av präster, som då också hade den politiska makten.

För sju år sedan blev Enqelab-gatan (Revolutionsgatan) i Teheran vittne till hur en modig kvinna vid namn Vida Movahed tog av sig sin slöja som tecken på protest. Hon ställde sig på ett el-skåp och viftade med slöjan som var fäst vid en käpp. Enligt de islamiska lagarna sågs hon som en brottsling och kastades i fängelse.

För två år sedan, i juli 2022, hade en annan poet, Sepideh Rashnu, tagit av sig slöjan. Vid ett tillfälle när hon reste med buss ville en annan kvinna tvinga på Sepideh slöjan med våld. Det uppstod handgemäng och efter en tid sattes Sepideh Rashnu i fängelse.

Återigen, för två år sedan, den 16 september 2022, mördades Jina Mahsa Amini av Irans moralpolis på grund av sin hijab.

Berättelsen om de iranska kvinnornas kamp mot det religiösa förtrycket och mot dogmatismen fortsätter
Från den 16 september 2022 och fram till idag har förhållandena i Iran, och för miljontals människor där, aldrig återgått till hur det var tidigare, trots omfattande ansträngningar från den iranska regimens sida att normalisera situationen. Regimens mord på Mahsa Amini den här dagen för hennes hijab var varken det första eller det sista brutala mordet på en helt vanlig medborgare, på grund av omänskliga lagar och polisens och säkerhetsagenternas våld.

Men mordet på den här unga flickan Mahsa Amini blev den tändande gnistan till den krutdurk som var färdig att explodera. Det blev en explosion som åtföljdes av gatuprotester och upplopp från hundratusentals iranier, och omvärlden fick ett nytt och utmanande perspektiv på ett samhälle som i omvärldens ögon dittills bara varit ett ”islamiskt samhälle” i hjärtat av Mellanöstern.

En utmaning för förståelsen av kulturrelativism
Folkrörelsen under mottot ”Kvinna, Liv, Frihet”, var inte bara en frihetsälskande rörelse med protester mot förtryck och diskriminering, utan den väckte också fundamentala frågor både om kvinnors rättigheter och om mänskliga rättigheter överhuvud i de muslimska samhällena. Det gäller t.ex. frågan om valet av kläder för muslimska kvinnor, särskilt i ett land med en ideologiskt styrd regering. Ska den frågan vara relaterad till kvinnors rätt att välja själva eller till samhällets kultur? Eller om det som menas med ”kulturrelativism” i själva verket innebär att acceptera och dölja den traditionella förtryckande situationen för kvinnorna, något som de tvingas att acceptera i religionens och traditionens namn, och inom ramen för sharialagarna. Tvånget att bära rusari (huvudduk) eller chador[3] är en del av det förtryckande systemet, och i många västerländska länder ses det till och med som ett uttryck för ”den muslimska kvinnokulturen”. Det är nu hög tid för omvärlden att noga ta reda på vad de egentligen vet om ”de muslimska samhällena”.

Yttrandefrihetens paradox
Jag vet att det är utmanande att ta upp de här frågorna i ett land som Sverige, eller Norge, där jag är bosatt. Det kan till och med leda till självcensur eller försiktighet, på grund av att de muslimska invandrarna – i sin utsatta ställning – kan drabbas av rasistiska handlingar. Det är här som yttrandefrihetens paradox visar sig. Men tänk på att författaren till den här texten själv är född och uppvuxen i just det här muslimska samhället. Utan rädsla för att bli brännmärkt som islamofob ger jag mig själv, i egenskap av kvinnorättsaktivist, rätten att kritisera den ideologi som förtryckt mig och hållit mig nere och som vill hålla mig under kontroll.

Rörelsen ”Kvinna, Liv, Frihet” fick i alla fall en sekulariserad karaktär genom sina metoder. Den obligatoriska slöjan kritiserades som kontrollerande och kvinnofientlig, och ännu mer kritiserade rörelsen öppet det politiska styret grundat på religion.

De intersektionella effekterna av diskriminering
Den systematiska och lagliga diskrimineringen mot kvinnor (med fokus på ”obligatorisk slöja”) samt ”religiös diskriminering” och ”etnisk diskriminering” var de tre viktigaste faktorerna som tillsammans skapade de intersektionella förutsättningarna för den kraftfulla nationella rörelsen, som startade i och med moralpolisens mord på Jina Mahsa Amini. Hon var nämligen en flicka från den kurdiska provinsen i Iran, hon kom från en sunnitisk familj och hon mördades på grund av sin slöja.

I och med att olika politiska och sociala metoder för att kämpa mot dessa tre former av diskriminering kunde samverka ledde det till ett närmande mellan olika delar av samhället och en ökad enighet i hela landet. Dessutom fanns det en mängd undertryckta fackliga, etniska, politiska och ekonomiska krav, liksom bristen på yttrandefrihet, som nu kom till uttryck och lades till de andra kraven. Det gjorde att folket, åtminstone under några månader, fick kraft att överbrygga de klyftor som regimen under fyra decennier skapat mellan olika gruppen i samhället.

Av de här tre faktorerna kommer jag här att diskutera kvinnofrågan mer ingående. Men först vill jag betona att det kurdiska samhällets enighet i Iran hade stor påverkan på utformningen och utvecklingen av den nationella proteströrelsen. Kurderna har större erfarenhet av politisk kamp än andra etniska grupper i Iran, på grund av de kurdiska gruppernas politiska historia och deras erfarenhet av diskriminering i olika länder.

En annan faktor i den här intersektionella trevägskorsningen var den systematiska religiösa diskrimineringen i de områden där befolkningen är sunni-muslimer. Den iranska provinsen Baluchistan har en övervägande andel sunnitisk befolkning. Kort efter att proteströrelsen startat blev därför den provinsen ett centrum för rörelsen, där protester ständigt ägde rum.

Dessutom publicerades vid den här tiden en nyhet om en militär befälhavares sexuella övergrepp mot en baluchisk flicka, vilket ledde till omfattande protester och till att ännu fler anslöt sig till de ständiga upploppen på gatorna. I de här två regionerna, den kurdiska och den baluchiska, var protesterna mer kraftfulla och långvariga, och det är därför som regimens förtryck i de regionerna var mer brutalt och blodigt. Enligt den iranska människorättsorganisationen ”Iran Human Rights” i Oslo är det just de här båda regionerna som haft flest dödsfall i samband med upproret ”Kvinna, Liv, Frihet”.

En feministisk revolution
Den viktigaste aspekten för den revolutionära resningen i Iran år 2022 är könsaspekten, och att den leddes av kvinnor. ”Vi står inför den första feministiska revolutionen” – så beskrev den svenske politikern Ardalan Shekarabi det revolutionära upproret i en intervju i Expressen[4]. Men var den enda feministiska aspekten i den här revolutionära rörelsen att en kvinna blev dödad på grund av sin hijab?

Den dag då Mahsa Amini som hjärndöd fördes till Kasra-sjukhuset i Teheran samlades demonstranter utanför sjukhuset. Bilder från demonstrationen spreds på sociala nätverk och där kunde man se hur en ung kvinna på gatan tog av sig sin slöja i protest. Samma händelse upprepades på dagen för Mahsa Aminis begravning i staden Saqqez. Kvinnor tog av sig sina slöjor och kastade upp dem i luften, samtidigt som de skanderade slagord mot despotismen.

Utöver parollen ”Kvinna, Liv, Frihet” visade sig protesternas genuskaraktär på flera andra sätt. En grupp kvinnorättsaktivister uppmanade till en allmän protestdemonstration först i staden Sanandaj och sedan i Teheran. Trots regimens kraftfulla förtryck reagerade människor på dessa uppmaningar och strömmade ut på gatorna.

I vissa provinser, till exempel i provinsen Sari i norra Iran, inträffade en av de mest uppmärksammade händelserna. Därifrån kom bilder på en ung kvinna som dansar runt en eld i en klunga människor på en gata, och i slutet av dansen kastar hon sin slöja in i elden. Filmen blev snabbt viral på sociala medier. Det finns en iransk tradition att klippa av sig sitt hår av sorg, och i enlighet med den traditionen klippte en del kvinnor av sig håret för att protestera och visa sin ilska. Sedan la de ut bilder på det avklippta håret på sociala nätverk. De här bilderna spreds som i en dominorörelse till många andra även utanför landets gränser så att budskapet om rörelsen blev känt utanför Iran. Det som blev tydligt i dessa budskap var att det inte bara handlade om att schackra om ett tygstycke, utan frågan gällde vem som har rätten att bestämma över kropp, tanke och liv, inte bara för kvinnor utan för alla människor. Det gjorde att miljontals iranska män, som upplevt det religiösa förtrycket på andra sätt, också deltog i kraven. Sekularismen framträdde tydligt i folkets slagord, rörelser, tecken och i deras uthållighet. De ville ha en förändring av konstitutionen som nu är baserad på sharialagarna och Irans högste ledare (vali-ye faqih) med obegränsade befogenheter.

En försmak av frihet: Nej till censur!
Protesterna drog så småningom med sig även konstnärer och intellektuella ut på slagfältet. En del av dem som var mer konservativa hade tidigare varit en del av regimens verktyg för att få förtrycket att verka normalt, men nu ändrade de sig och deklarerade att de inte ville fortsätta leva som hycklare, och inte längre var villiga att underkasta sig den statliga censuren.

En vändpunkt i kampen för yttrandefrihet blev publiceringen av ett brev som undertecknats av 400 översättare, där de pekade på hur de varit tvungna att acceptera statlig censur. De skrev uttryckligen att de under många år tvingats underkasta sig statens lagar, som om de befunnit sig i ett arbetsläger, men nu var de inte längre beredda att fortsätta censurera böcker. Hädanefter skulle de på alla upptänkliga sätt hitta vägar att publicera böckerna utan censur.

Vid sidan av översättarna anslöt sig också många andra till de oppositionella. Det var personer aktiva inom teater, musik och andra konstnärliga verksamheter. Berömda kvinnliga skådespelare satt framför kamerorna utan hijab, trots att de visste att de kanske aldrig mer skulle få fortsätta sitt yrke. Några av dessa kända skådespelare var Katayun Riahi, Taraneh Alidusti och Hengameh Ghaziani, som alla tre efter en tid blev arresterade och satta i fängelse.

Men vad är då en revolution? Måste det ske en förändring av det politiska systemet för att vi ska få kalla det en revolution? Eller kan vi också tolka förändringarna i människors sätt att leva och tänka som en social revolution?

När det gäller strukturen för Irans lagar och för regeringen har det inte skett någon förändring. Men efter det här upproret, som jag kallar en revolution på grund av de grundläggande förändringarna i människors sätt att leva och tänka, har det gjorts filmer i Iran som ifrågasätter de tabun som tvingats på det iranska samhället. Som exempel kan nämnas två unga, modiga filmskapare, Maryam Moqadam och Behtash Sana’iha, som tillsammans skrev manus och regisserade filmen ”En liten bit av kakan”. Det är en anti-censurfilm, och en reaktion på alla de mönster och regler som regimen tvingat på det iranska samhället och som lett till olika tabun. De har gällt allt från beröringar av kroppen, kvinnors kläder, deras dans, vindrickande och skildringen av kärlekens fysiska sidor. Under 45 år har det varit förbjudet att visa upp beröringar mellan ett älskande par, men i den här filmen visar de just en sådan scen. Visserligen är det inte möjligt att visa den här filmen i Iran, men lyckligtvis finns det många biografer runt om i världen där den visas just nu.

Irans fängelser är fortfarande fulla av journalister, författare, poeter, konstnärer och andra som fängslats för att de tänker, skriver och talar utan censur. Även om vi idag inte vet hur framtiden kommer att se ut, är det ingen tvekan om att Iran inte kommer att vara som tidigare. Den färdriktning som Tahereh påbörjade för 200 år sedan är fortfarande densamma. Upplevelsen av frihet är något som människor inte kommer att glömma i första taget. Det är en frihet som började med att ”säga nej” till slöjan och som idag har kommit att ifrågasätta hela systemet av religiöst förtryck.