Cemîl Tûran Bazîdî är född i den turkiska delen av Kurdistan. 1980 fängslades han i Turkiet för sina politiska aktiviteter och utsattes för tortyr i alla former. Han lyckades fly till Grekland 1984 och blev grekisk medborgare. Han har arbetat som journalist för den grekiska regeringspressen och gett ut ett dussin böcker på grekiska. Han bor och verkar i Grekland.

– Under den turkiska militärjuntan 1980 arresterades jag för min politiska verksamhet och genomled den mest barbariska tortyr. När jag släpptes ut ur fängelset tvingades jag lämna mitt land och söka politisk asyl i Grekland (1984). För att bli en del av Grekland lärde jag mig snabbt grekiska.

På den tiden var det omöjligt att publicera kurdisk litteratur i Turkiet. Därför bestämde jag mig för att byta språk och skriva på grekiska. Jag kände litteraturens och konstens potential att överbrygga språkbarriären och att föra folk närmare varandra.

Min första bok, ”Snödroppar finns i blodet”, publicerades år 2000 på grekiska. Sedan dess har jag givit ut tolv böcker på grekiska. Jag har fattat kärlek till mina grekiska intellektuella vänner och till det grekiska folket i allmänhet. Jag skriver inte bara om den smärta som kurderna har varit med om, utan försöker också lyfta fram den tusenåriga kurdiska kulturen och de kurdiska traditionerna. Ändå känner jag sorg över att inte kunna skriva på mitt modersmål, som är kurdiska. Den känslan ligger i mitt hjärta som en fågel med brutna vingar ...

*

Kemal Varol är född 1977 i Diyarbakir, i provinsen Ergani. Hans första bok publicerades 2001. Sedan dess har han utkommit med tiotal titlar på turkiska. Hans verk har översatts till en rad språk och han har tilldelats flera litterära priser i Turkiet. Han bor och verkar i Turkiet.

– Jag växte upp i en familj och ett hem där det inte talades ett ord turkiska. Men jag skrev på turkiska därför att det inte fanns någon kurdisk litteratur tillgänglig och för att jag inte behärskade kurdiska som skrivspråk. Turkiska var inte mitt modersmål, men när jag började skriva på turkiska använde jag mig av den rika muntliga kurdiska litteratur som jag fått med mig. Trots att jag skrev på turkiska kände jag inte att jag tillhörde den turkiska litteraturen heller. Jag befann mig på andra sidan av gränsen av båda språken. Jag måste erkänna att jag upplevde den här känslan starkare när jag övergick från poesi till prosa.

Jag är medveten om att jag är mindre angelägen för kurdiska författare och läsare eftersom jag skriver på turkiska. Det ligger utan tvivel en stor sorg häri, att jag så att säga stått vid sidan om det kurdiska, och samtidigt försökt säga: ”Jag är också en del av er.”

Visst var det glädjande att se hur ett modersmål har återuppstått efter alla dessa år av förtryck, men jag var också dyster över att inte kunna delta i processen. Men det har också funnits tillfällen då jag upplevt att denna situation, som jag ansåg var en del av mitt öde, var en del av min lycka. Erfarenheten av språkgränser har inte bara inneburit begränsningar utan även möjligheter. Kanske är hela poängen just att jag är så klar över min skamkänsla. När några av mina vänner slutade skriva på turkiska och gick över helt och hållet till kurdiska kände jag denna skam ännu mer.

*

Murat Özyaşar är född 1979 i Diyarbakir. Hans första bok publicerades 2008. Han har kommit ut med flera böcker på turkiska och hans verk har översatts till en rad språk och fått flera priser. Han bor och verkar i Turkiet.

– Varför skriver du inte på kurdiska?

– Den frågan hart jag fått i åratal, och det med goda skäl eftersom jag är kurd och skriver på turkiska. Jag kommer nog att få frågan i framtiden också. Jag försöker alltid besvara frågan engagerat. Om en fransman frågade mig skulle jag kunna förklara i flera dagar. Men jag får oftast frågan av kurder och turkar. Jag vet att de redan har ett svar, men frågan är alltid politiskt laddad.

Litteraturhistoriskt har det funnits två varianter av att inte skriva på sitt modersmål. Antingen har poeter och prosaister bytt språk frivilligt, de har gjort ett intellektuellt val, eller så har de bytt till ett annat språk för att deras modersmål varit förbjudet. Jag vet inte vad lingvister säger, men det är sant att mitt modersmål är kurdiska. Det är också sant att mina nattliga drömmar ibland är på kurdiska, andra på turkiska och vissa på en kombination av kurdiska och turkiska. Jag vet förstås att jag måste uttrycka mig försiktigt eftersom diskussionen om dessa språk är så politiskt laddad. Och politiskt försvarar jag självklart ”modersmålsfrågan”, rätten till sitt modersmål. Jag är också medveten om att en del har ägnat sitt liv på den frågan. Jag måste dock erkänna att jag, som växt upp i detta land, har svårt att övertygas om att mitt modersmål skulle vara ren kurdiska – precis som jag inte kan övertygas om att jag skriver på ren turkiska. Det finns ett ”splittrat språk” som genomsyrar min mentala värld, min förståelse, mitt sätt att uppfatta världen.

*

Muharrem Erbey är född 1969 i Diyarbakir. Han är jurist och författare och har skrivit flera romaner och biografier på turkiska och hans verk har översatts till flera språk. 2014 tilldelades han Svenska PEN:s Tucholskypris. Han bor och verkar i Turkiet.

– I barndomen pratade jag kurdiska med min mamma och mormor. Jag matades med kurdiska berättelser och sagor. Men jag kunde inte läsa och skriva på kurdiska. Vi visste nämligen inte att kurdiskan var ett skriftspråk, och det fanns inga kurdiska böcker tillgängliga. Platserna i mina böcker är för det mesta inordnade i en kurdisk geografi. De flesta av böckernas karaktärer är också kurder. Det är svårt att vara tvåspråkig. Det var svårt att under dagarna i skolan umgås genom och underställa sig ett annat språk med hårdare regler i stället för de kurdiska sagorna som jag lyssnade på därhemma. Kurdiskan var det magiska språket där glada samtal och hemliga historier berättades, och turkiskan var språket för officiella tal det språk som utbildningen bedrevs på. Jag skulle älska att skriva på mitt modersmål. Jag prövade på det ett tag, men var inte bekant med det kurdiska alfabetet. Långt senare fick jag klart för mig att det faktiskt finns ett kurdiskt skriftspråk. Jag försökte igen, men jag insåg att mina kunskaper var för begränsade.

Jag förser mig med både kurdisk och turkisk och världslitteratur. Jag tycker om att läsa historiska romaner. Mina böckers karaktärer, berättelser, ritualer, platser, liknelser – de tillhör alla den kurdiska världen och geografin. Förutom språket handlar allt om den plats där jag föddes. Under min uppväxttid var kurdiskan ett förbjudet språk och enligt de turkiska makthavarna existerade inte ens kurdiskan. Långt senare, när jag studerade vid universitet, lärde jag mig mer om det kurdiska språket och dess historia. Jag skaffade även kurdiska böcker. Jag mår dåligt av att jag inte kan skriva och uttrycka mig på mitt modersmål.

*

Sayyidhan Kömürcü är född 1978 i Mardin, Derik. Han debuterade 2003 och har sedan dess har han kommit ut med flera böcker. Samtliga är skrivna på turkiska och han har tilldelats priser i Turkiet, där han också bor och är verksam.

– Jag tror generellt att det inte räcker att kunna ett språk för att skriva på det språket. Att skriva på ett språk man redan kan tala, ”Om jag kan tala, varför ska jag skriva?” – jag tror att det finns en risk att den känslan uppstår. Kanske talar man ibland ett språk som man kan väl och skriver på ett språk som man kan lite sämre. Jag vet inte. Men vi kan behöva omvandla det språk vi inte kan tala till skrift, snarare än det språk vi kan tala.

Å andra sidan: parallellt med de blandningar som skapas av assimilationen är detta att tala och lyssna på kurdiska ett sätt att existera för mig, och jag återvänder ständigt till mitt modersmål, till de ämnen, sagor och traditioner som har skapats på kurdiska och som inte har överlevt gratis. Den viktigaste metoden för att bevara vårt modersmål eller andra språk är att hålla det i omlopp, men villkoren är annorlunda i en konstnärlig praktik. Ibland kan man skydda vissa saker genom att inte beröra dem – eller genom att göra det. Trots allt känner jag att jag i framtiden kommer att kunna försöka skriva på mitt modersmål, kurdiska, uppmärksam på alla dess känsliga aspekter.