Det finns de som vill organisera världen efter sin egen längtan efter ordning, sin egen definition av renhet. Som om det bara finns ett sätt att uttrycka kärlek, ett sätt att leva, bilda familj, bara ett sätt att vara människa. Det finns de som tar sig rätten att utöva våld mot andra, i en övertygelse om att bara ett rätt finns, bara en tanke gäller, bara en åsikt, bara en tro och bara en sexuell identitet. Det är omänskligt. Det är grymt. Det är ointelligent. Och det strider mot de universella mänskliga rättigheterna. I denna upplaga av PEN/Opp gör Svenska PEN nedslag i denna smärtsamma verklighet.

Vi är stolta över att presentera några av vår tids arga, modiga och kärleksfulla röster: Max Lobe, hyllad författare från Kamerun, bosatt i Schweiz. Romeo Oriogun, älskad och prisbelönt poet från Nigeria. Dr Iman Al-Ghafari, som visserligen är född i Syrien men ser sitt hemland i en kvinnas hjärta, för att nämna några. Vi har samarbetat med det jordanska nätmagasinet ”My.Kali”, som definierar sin profil som ”LGTBQIA-inclusive” och som ständigt blockeras av de jordanska myndigheterna. Vi får därigenom inblick i hur det är att vara queer och arabisk på samma gång. Och vi publicerar texter av den algeriske författaren Anouar Rahmani som hotas av fängelse för att ha förolämpat islam i sin roman ”Jibril’s Hallucination”- ett brott som kan resultera i fem års fängelse.

Tidigare i år visades den ryske filmaren Anton Yarush film ”Closeness” på Cannes filmfestival. Den 15 november, på Fängslade författares dag kom han till Stockholm för att hålla tal inför en stor publik om sitt arbete och läget för hbtq-frågor i Ryssland och före detta Sovjet. Han grät när han höll talet och det gjorde också vi som lyssnade.

Det har nu gått fyra år sedan Ryssland drev igenom lagen som förbjöd så kallad propaganda riktad mot underåriga som rör ”icke-traditionella sexuella relationer”. Lagen har sanktionerat hat, hot och diskriminering mot homosexuella och gjort det mycket svårt att leva öppet med en hbtq-identitet.

I Tjetjenien förföljs inte bara homosexuella av polisen - de hålls i långa tider i hemliga fängelser där de torteras för att ange andra homosexuella. De är dessutom systematiskt utsatta för hedersmord. Den officiella hållningen är att i Tjetjenien finns inga homosexuella.

Ett överlevande vittne är Leila, som kallar sig själv Tjetjeniens första transsexuella kvinna. I en intervju publicerad i ”The Moscow Times” från maj 2017, berättar hon om hur hennes föräldrar fick besök av en man som informerade dem att om inte de dödade henne för att ”upprätta” sin heder, skulle någon annan göra det. En släkting anlitade då en torped som spårade upp Leila i Moskva och knivhögg henne två gånger i bröstet. Hon överlevde men polisen var likgiltig och hotade istället med att själva föra henne tillbaka till sina föräldrar. Med hjälp av människorättsaktivister lyckades hon ta sig till USA, där hon nu befinner sig.

Antalet så kallade hedersmord i Tjetjenien är omöjligt att beräkna, men det finns femton dokumenterade fall av fångar som återlämnats till sina familjer efter att polisen gripit dem, och som sedan spårlöst försvunnit. Under sitt tal i Stockholm redogjorde filmaren Anton Yarush för ett fall där en lesbisk kvinna flera gånger misslyckats med att fly landet. Hon blev först tvångsintagen på psykiatrisk klinik, därefter instängd i sitt föräldrahem där hon systematiskt misshandlades av sin bror. Hon gjorde ytterligare ett försök att fly men misslyckades och blev återbördad till sina föräldrar. En vecka senare var hon död, troligen förgiftad. Anton Yarush berättade att situationen i Kaukasus är extremt svår för kvinnor generellt, och för homosexuella kvinnor specifikt.

"De kan inte göra sina röster hörda, och på grund av regionens tradition och kultur saknar de möjlighet att få en plattform. För kvinnor är många saker förbjudna, de är i högre utsträckning utsatta för hedersmord jämfört med männen och i till exempel Dagestan är kvinnlig könsstympning mycket utbrett."

Detta nummer av PEN/Opp har blivit en upplaga med mycket smärta men också med åtrå, kärlek, längtan och lust. Det handlar om att vara människa. Om att få vara en älskande och älskad människa. Det handlar om mänskliga rättigheter - och både Internationella PEN och Svenska PEN såväl som många andra PEN center runt om i världen står bakom alla människors rätt att välja sin sexuella identitet, sin rätt att älska vem de vill utan att diskrimineras, hotas, hatas eller dö.

Syftet med PEN/Opp är att texter och bilder som är tystade ska nå sin publik, och spridas ut i världen. Men just denna upplaga utmärker sig också för allt som inte står, alla ord som inte sätts på pränt, alla röster som inte kommer till uttryck. Många av de skribenter som vi kommunicerat med har inte orkat eller vågat publicera sig, inte ens anonymt. Förföljelserna är outhärdliga och pågår över hela världen. De som träder fram blir lätt identifierade. Det finns hatare överallt, och där finns angivare. Vi hyllar alla er som arbetar i det tysta, som kämpar för er existens och som försöker att leva och överleva under mycket svåra förhållanden.

Jag citerar ibland den italienske författaren Primo Levi, som överlevde ett år som slav i Auschwitz. Hans ord är en ständig vägledare i mitt arbete med PEN, och i just detta fall blir hans sakliga konstaterande mer akut än någonsin. Han skrev att människosläktet är kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta.

”Smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.”

Här är uppmaningen till oss alla, enkel och glasklar:
Vi kan se vad som sker. Vi kan lyssna. Och vi kan handla.