Jag är från ett land
där sorgen klättrar på männens axlar
men aldrig kröker dem -
de har fostrats att hålla ihop husen
när tegelstenarna lossnar

från ett land
där kvinnorna knådar sitt tålamods vete till bröd
för att lappa igen saknadens hål
i solens anlete

från ett land
där barn samlar stenar i högar
för att kasta mot en himmel
som förtär när den hungrar
de korn man gömmer närmast hjärtat

I mitt land
kryper sorgen som murgröna över ansikten
och skändar glädjen medan den ännu är ett barn

I mitt land
kvävs drömmarna innan de föds
och poeten fälls redan vid diktens första rad

Vårt land
en fotbollsplan full av minor
säger ett barn

Vårt land
en levande massgrav
säger en mamma

Vårt land
en tyrann som störtar en tyrann
säger en vis man

Det som fanns där var inte död,
bara en ny karta över landet,
landet som dödade oss två gånger:
en gång då det stängde sina dörrar bakom oss
när vi flydde från dess hejdlösa dödande

och en gång när det lät oss tro
att vi återvänt som segrare.