När jag hör kanonerna dundra
tänker jag på böcker som jag ännu inte hunnit läsa,
på ord som stockar sig instängda i mitt huvud
och på en käraste som har övergett mig
eller som jag kanske övergett
Jag minns inte längre
I himlen glittrar bara stjärnorna
med en tillbakahållen glädje
över allt som sker

Det har hänt att jag sett
regn övergå till pudersnö,
och sedan sett snön förvandlas
till ett tunt täcke av blod
Vinter och sedan sommar
åter vinter och sedan sommar
och inget mer
Våren,
den är kanske så generad
att den tvekar

Nyheterna är inte så dystra ikväll
och leendet på mina läppar
liknar leendet i förälskelsens allra första början
I mitt huvud snurrar en enda sång:
”Syrien kräver frihet”
Mitt hjärta visar för mig
att jag ännu
kan dansa

För att komma fram till dig måste jag passera tio vägspärrar
som vaktas av tjugo soldater
Var och en av dem håller i ett sådant vapen
som jag inte kan säga vad det heter
utan att orden snubblar på min tunga
Orden som kommer ur mig
är lika vanskapta och suspekta
som soldaterna själva
De kommer att granska min legitimation
och sedan lämnar de tillbaka den
När de inte ser sneglar jag på den
bara för att komma ihåg vem jag är