Vår rajd rör sig året runt över tundran med alla bolók och slädar som spänts efter renarna. Karavanbyn på medar bryter upp ur vinterstiltjen i april och ger sig av mot vårbetet. Renskötarna har då tjugo dagar på sig för att köra dit de bolók som ska användas under sommaren från höstbetesplatsen och att laga klädseln på både vinterns och sommarens bolók och alla slädar, ridsadlar och dragsadlar. Sedan blir det sommar, och renskötarna stannar inte kvar på en plats längre än tre dagar i taget. Med den första snön i september rör sig rajden mot höstbetet. De vinterbolók som lämnats kvar vid vårbetet hämtas. Och när man flyttat över allt från sommarvistet till vintervistet tar tundrafolket sikte på vinterorten igen. Efter veckolånga uppehåll på vägen når de i november vinterns betesmarker, där de kan bli kvar på en och samma plats upp till en månad.

Nu är det återigen dags för våra renar att ge sig av mot de nya renlavsmarkerna. Vår bolók är iordningställd för resans prövningar och alla tuvor och gropar som väntar på vägen. Vi samlar in och packar vårt blygsamma nomadhushåll. Farmor tar ner tallrikar och glas från hyllan och stuvar undan det i en lår mellan spisen och väggen. Andra saker lägger hon samman på sängen och binder sedan fast dem som man gör med packningen på en släde. Jag samlar ihop mina leksaker och böcker i ett lakan, knyter ihop snibbarna på tvären och stoppar in byltet under sängen. Sedan går jag ut med slaskhinken. När jag kommer tillbaka är vår bolók redan tom. Väggar och bord, allt är kalt och ovant, spisen har kallnat och matdoften är utvädrad.

Under tiden hämtar männen in och spänner för de starkaste härkarna. Nu ska rentjurarna dra hela lägret, mer eller mindre två familjer: de två bolók som vi bor i, två bolók för hushållssysslorna, och så packslädar och åkslädar. Rajden ställs upp i fyra följen. Farfars renar får gå först och trampa upp ett spår. Tre härkar spänns för hans släde. Efter åkslädarna sätts dragtyget på de fyra renar som ska dra packslädarna. Sedan följer de åtta härkar som ska dra våra bolók.

Jag och farmor ska åka efter farfars följe. Jag vet precis vad jag ska göra då jag går bort till våra renar och kontrollerar att de kan dra vad de ska. Två för åkslädarna. Fyra för packslädarna. Fyra för vår hushållsbolók. Sedan kommer de två följen som hör till familjen N’uku’. Deras son Spiria ska rida och driva flocken bakom rajden.

– Farmor, nu har jag kollat våra renar. Vi kan fara.

– Vad skulle vi göra utan dig, mitt lilla barn. Sätt dig i släden nu.

Röken från de sista cigaretterna inför avfärden driver bort. En bolók lämnar lägret. Där jag sitter i släden hetsar jag på farmor. Nu drar ju farfar iväg, vi hinner aldrig ikapp. Farmor skrattar och rycker till i tätrenarnas tömmar. De andra tjurarna sätter av efter dem.

Vi rör oss sakta över snövidderna. Solen syns inte men sprider sitt ljus över tundrans vita himmel. För att inte bländas tittar jag på de förspända renarna. Deras kraftiga hovar sparkar upp snö. Deras starka ryggar drar med sig våra liv, allt det bohag som ryms i våra bolók och slädar. Stora, runda ögon stirrar tillbaka på mig.

Varför har ni så runda ögon, är ni ryssar eller? Min moster sparar pengar till en operation. Hon vill ha ryska ögon. Hon säger att det är snyggt, att det är mode nu. Vadå mode? Mode är som det där att alla vill ha särskilda gardiner till jul och nyår. Alla i byn beställde sådana från staden i år. Men ryska ögon kan väl inte vara mode? I Dudinka har alla sådana ögon och det har de alltid haft. Men särskilt fina tycker jag inte att de är. Däremot mamma har fina ögon, och mormor, och alla dolganer. Förfäderna och naturen har gjort våra ögon smala och skarpa, med särskilda små huvor mot snön och vinden.

Förr trodde jag att alla djur pratade ryska. I tecknade filmer är det ju ingen som pratar dolganska. Men ni förstår väl dolganska? Vicka på hornen om ni gör det! Bara dolganska duger med farmor och farfar. De har nog inte ens hört talas om de där grejerna som vi har sett på teve. I vårt Popigaj finns det inte ens några ryssar, men i Dudinka finns det bara ryssar. När vi hälsade på hos moster bad hon mig och mamma att vara lite tystare om vi skulle prata dolganska. Som om det var något att skämmas för. Först började jag faktiskt prata ännu högre. Men sedan var det en gubbe som glodde så surt på mig att jag tystnade.

Folk kan säga rätt taskiga saker åt oss. Ord som jag inte gärna upprepar. Eller så kan det vara: ”Ut på tundran med dig!” Eller att de retas: ”Öh, vars har ni gjort av renarna då!?” Det är så korkat. Den som har renar är ju med dem på tundran. Men i en bosättning har man inga renar. Och det är inget roligt alls, det är bara sorgligt. Och så fattar jag inte varför folk ropar så här: ”Hallå, stäng dörrn efter dig, är du född på tundran eller!?” Vad är det för dåligt med att vara född på tundran? Jag är visserligen född i bosättning, men Čaakynas Balya föddes faktiskt på tundran.

Snart kan jag inte fortsätta dra runt med er. Till hösten ska jag börja femman, och i sex år ska jag hållas kvar på internatet i Hataŋga. Där Aliosja är nu. När han är hemma på loven berättar han om internatet. Där går barn från Popigaj och Syndassko, bara sådana som pratar dolganska. Många andra dolganer kan inte sitt eget språk. Man säger att de är renlösa. Ni hör ju, ni får inte lämna oss, då glömmer vi dolganskan.

Aliosja har blivit annorlunda. Mamma säger att han bara håller på att bli vuxen. Men jag oroar mig för att han håller på att bli ryss. Lärarna på internatet skäller på honom och säger att det är ohyfsat att prata dolganska när andra är med. Klasskompisarna skrattar åt honom för att han gläfser när han pratar dolganska. Jag har bestämt att när jag och Lupu kommer till internatet, då ska hon och jag bara prata dolganska. Jag vill prata mitt eget språk. Då är jag hemma, då går saker att förstå. På ryska blir det alltid att man rör ihop saker: min hus, mitt familj.

När jag åker till internatet kommer de att skicka med mig pengar till skrivböcker. Jag ska köpa några billiga, och för det som blir över ska jag köpa tuggummi. Eller något liknande, något som bara finns i Hataŋga. Det har ändå sina plus att bo på internatet. Det är bara det att jag kommer behöva bo där i nio månader i sträck utan mamma, farmor och er. En tjej från Popigaj bodde där och saknade sin mamma, och då skrev hon en sång till en henne.

Kära, kära mamma, jag bara saknar
och tänker på dig så fort jag vaknar.
En fågel landar och knackar på,
den berättar för mig hur du mår.

Jag ska titta noga, noga på hela hjorden, så att jag minns den ordentligt sen. Jag kommer att minnas vår rajd när jag får hemlängtan på internatet.

*

bolók – ett mobilt hus på medar

Popigaj – en helt dolgansk by på Tajmyrhalvön, ca 300 invånare

Dudinka – tidigare huvudstad i det som fram till 2007 var den autonoma dolgan-nentsiska regionen; administrativt centrum för Tajmyrområdet efter regionens uppgående i Krasnojarsk-regionen; ca 20 000 invånare

Hataŋga – (Chatanga, Khatanga), samhälle på Tajmyrhalvön, ca 2 600 invånare