För det första vill jag vara tydlig med att ändringen från ”Risbergska” till ”Riskbergska” inte ska läsas som ett korrfel. Att helt enkelt lägga till bokstaven ”K” ger namnet en helt annan innebörd som ligger i linje med det jag ska argumentera för. Ingreppet är betydelsefullt då det symboliserar riskerna som ligger inbäddade i de frågor och den kritik jag vill lyfta.

För att kunna analysera och förstå dådet på skolan bättre finns det i mitt tycke några nyckelaspekter som är viktiga att ta upp. Först och främst måste vi titta på skolans relation till samhället, eftersom den spelar en betydande roll i att forma samhällsdynamiken. Dådet i sig, liksom gärningspersonens identitet, bör granskas bortom individuellt ansvar, med större samhälleliga och systemiska faktorer i åtanke.

Dessutom är det helt centralt att undersöka integrationsfrågan och hur samhällets verkliga behov tillfredsställs i det sammanhanget. Sociala mediers roll ska inte heller förbises, då de bidragit till att desensibilisera samhället inför våldsdåd. Konstnärer, intellektuella och författare spelar en nyckelroll i att reflektera över och ifrågasätta dessa problem, men man måste också tala om försök att kontrollera samhällets reaktioner, i synnerhet hur allmänhetens intryck formas i kölvattnet till sådana här händelser.

Skolans relation till samhället

Campus Riskbergska ligger i stadsdelen Rosta i västra Örebro, nära Svartån. Byggnaden, uppförd på 1960-talet, byggdes i tidstypiskt gult tegel med koppardetaljer. Skolan erbjuder vuxenutbildning och Svenska för invandrare (SFI) i Örebro. Skolan har drygt 1 500 elever och omkring 200 anställda.

För mig var Riskbergska skolan inte bara en plats där jag läste svenska. Det var en ateljé där jag fick uttrycka mig och reflektera över mina tankar. Med tiden insåg jag dock att skolan inte bara handlade om individuellt lärande. Snarare än att utbilda invandrare var dess verkliga syfte att ha dem under uppsikt och kontroll med integration som förevändning. Målet var att invandrare inte bara skulle lära sig språket utan också assimileras i en specifik samhällsstruktur och ett visst arbetssystem. Det vittnar om ett försök att stöpa om invandrares enskilda identiteter och roller i samhället för att passa i ett förbestämt ramverk.

Likt Michel Foucaults begrepp ”den stora inspärrningen” strävar sådana här institutioner inte på riktigt efter integration utan fungerar snarare som kontrollmekanismer för att se till att den enskilde fogar sig efter samhällets normer. Foucaults tankar om disciplin och övervakning är här högst relevanta. Det egentliga syftet med skolsystemet och skolan är inte att hjälpa individer att harmoniskt leva sida vid sida med lokalsamhället, utan att lära dem att anpassa sig efter existerande maktstrukturer. En viss kulturell struktur påbjuds i syfte att förändra individer tills de passar in i det valda ramverket.

Medan konst och kulturproduktion förväntas skapa utrymmen fulla av kreativitet för de som anses ”marginaliserade” i samhället reproducerar skolsystemet ofta ett slags kulturellt och strukturellt utanförskap. Invandrares deltagande i samhällslivet reduceras till enbart ekonomiska aspekter vilket förminskar deras kulturella identiteter och inskränker deras rätt att uttrycka sig fritt.

Trots det skenbara målet att främja integration – ett omtvistat begrepp i sig – strävar institutioner som Riskbergska skolan i själva verket efter att forma invandrare enligt en viss ordning, stöpa om dem till en ”arbetsstyrka för samhället” snarare än individer med en mångfald av identiteter. Den processen bedömer enbart invandrares integration ur ett ekonomiskt och arbetskraftsmässigt perspektiv, bortser helt från deras kulturella tillhörigheter och utformar helt och hållet deras deltagande i samhället utifrån hur stor nytta de gör i arbetslivet.

Dådet och gärningspersonen bortom individuellt ansvar

För att visa hur känsligt det här är för utlänningar vill jag dela med mig av en anekdot. Efter dådet yttrade sig utlänningars oro framför allt i hoppet om att gärningspersonen inte skulle vara en av dem – en utlänning. Trots att oskyldiga människor miste livet avslöjar en sådan reaktion, hur svårsmält eller obehaglig den än är, den djupa oro och ängslan som invandrare lever med.

Om så vore fallet skulle utlänningar som redan kämpar mot fördomar nämligen utsättas för ännu mer diskriminering och utanförskap. Osäkerheten kring gärningsmannens identitet handlade inte bara om oro för den egna säkerheten utan också om kampen för fortsatt acceptans i samhället och för att upprätthålla de sköra banden mellan utlänningar och lokalsamhället.

Om gärningsmannen hade visat sig vara utlänning (till exempel flykting) skulle existerande spänningar förvärras, öka stressen för invandrare och göra deras liv än svårare. Den här händelsen visar tydligt invandrares djupa koppling inte bara till sin personliga säkerhet utan också till de processer som möjliggör social acceptans och integration.

Om gärningsmannen hade visat sig vara utlänning (till exempel flykting) skulle existerande spänningar förvärras, öka stressen för invandrare och göra deras liv än svårare.

Efter dådet försökte jag aktivt iaktta de platser utlänningar samlades på. Den första dagen hade jag svårt att sätta ord på det jag såg och kände av. Där fanns skam, rädsla, vrede och chock. Ingen såg någon i ögonen, kanske för att de helt enkelt inte kunde.

Jag ville förstå varifrån de här känslorna kom och vem de tillhörde. Jag märkte skam och rädsla bland lokalbefolkningen, medan vrede, chock och misstro syntes tydligt i utlänningarnas blickar.

Att enbart fokusera på gärningsmannens identitet och själva handlingen när vi talar om dådet i Örebro är en ytlig ingång. Dåd som dessa framställs ofta som enskilda händelser, just så som myndigheterna vill ha det, för att slippa ifrågasätta mer djupgående strukturer, maktförhållanden och problem på systemnivå.

Något alla invandrare däremot är medvetna om är att rötterna till sådana här dåd inte bara gror i individen utan ligger djupt inbäddade i den samhälleliga och politiska dynamiken.

Bland problemen på systemnivå finns frågor som har att göra med kultur och konst, utbildning, det politiska samtalet om invandrare och, så klart, den nedlåtande attityd som samhället ofta visar dessa människor. Dessa faktorer göder socialt utanförskap och marginalisering vilket i förlängningen skapar en farlig miljö där hatyttringar uppmuntras.

Dådet i Örebro och liknande tragedier visar att vi måste blicka bortom den individuella skulden och i stället syna de samhällsstrukturer och den politiska dynamik som lägger grunden för dem. Frågor som kulturell mångfald, integration och utanförskap kräver en bredare förståelse.

Integration och samhällets verkliga behov

Invandrares och utlänningars integration i europeiska samhällen framställs konstant som en av de största problemen. Integration handlar dock inte om invandrare – det handlar om den lokala befolkningens brist på tolerans för mångfald. Det räcker inte att bara respektera kulturella skillnader; de måste förstås och upplevas. Lokalbefolkningen måste ta ansvar för att möta andra kulturer på riktigt, inte bara acceptera dem utan aktivt vidta åtgärder för att kunna samexistera med dem.

Filosofen Vilém Flussers syn på exil och migration kan hjälpa oss att få en djupare förståelse för integrationsprocessens svårigheter. Enligt Flusser är flyktingar och de som lever i exil rotlösa. I ett försök att rota sig på nytt försöker de då förändra allt i sin omgivning. Personer i exil anpassar sig inte utan vidare efter majoritetssamhället; i stället motsätter de sig underkastelse.

Jag vill här fokusera på Riskbergska skolan; trots att vi i min klass kom från väldigt olika länder och varken delade språk, religion eller kultur beklagade vi oss ofta över SFI:s metod för språkundervisning. Våra klagomål handlade om att metoden inte var inkluderande och innehöll dolda, rentav subliminala, budskap. Metoden fokuserade på att invandrare och utlänningar skulle ”smälta in” och bar med sig en förväntan om att människor skulle bortse från sina egna identiteter och kulturella värderingar. Processen handlade inte om ”integration” utan om ”assimilering”, eftersom invandrare förväntades ta avstånd från sina identiteter och helt foga sig efter ”lokala” normer.

Verklig integration för också med sig för också med sig en strävan efter social acceptans och jämlikhet. Men om utbildningsväsenden och samhällsstrukturer inte ger tillräckligt stöd i den processen kan den förtvivlan, vrede och identitetsförvirring som marginaliserade grupper upplever djupna. En sådan situation kan få unga och andra i samhället att skapa egna sammanhang där de kan uttrycka sig och göra motstånd mot samhällets normer. Sådana initiativ kan ses som en sorts uppror mot orättvisor och diskriminering i samhället, ett slags hämnd.

En av de viktigaste aspekterna att tänka på vad gäller integration är att förstå andra kulturers språkliga koder. Att utveckla empati och hitta sätt att bemöta utlänningar med nämnda empati är avgörande för att integrationsprocessen ska flyta på som den ska.

Är invandrare de enda som behöver integreras? Eller bär lokalsamhällen som har svårt att möta kulturell mångfald och visa empati också en del av ansvaret i en sådan här process?

I stället för att tvinga på andra sitt levnadssätt och sin kultur är det oerhört viktigt att inse värdet i att bygga närmare och mer meningsfulla relationer med de här människorna. Integration är inte bara en fysisk förändring; det är en social och känslomässig process. Samhällen måste acceptera och inkludera olika grupper som jämlikar.

Rumslig ojämlikhet speglar den sociala ojämlikheten och förstärker skillnader i ett större perspektiv. Ett konkret exempel på diskriminering, ojämlikhet och bristande integration på Riskbergska skolan var att toaletterna för lärare och flyktingar var åtskilda. Medan lärarna hade nycklar till sina privata toaletter var flyktingarnas toaletter öppna för alla. Om inte ens möjligheten att uträtta grundläggande mänskliga behov fördelas rättvist och en överlägsen attityd får överhanden, hur ska då empatin växa fram? Det här exemplet kan tyckas irrationellt men är i själva verket en liten men talande detalj.

Sociala medier och desensibilisering

Sociala medier förstärker känslomässiga reaktioner på kort sikt, men i det långa loppet försvagar de människors förmåga till medkänsla i sociala frågor. Verklig empati borde inte vara begränsad till tragiska bilder som delas i sociala medier. Sådana bilder står ofta i vägen för samhällskritik och urholkar ansvarskänslor.

Den snabba spridningen av tragiska och fruktansvärda bilder gör att empatin förblir ytlig eller begränsas till ett digitalt rum, vilket dövar känslorna och skapar desensibilisering. Sociala medier förstärker dessutom effekten genom att snabba på bildernas spridning, vilket gör människors reaktioner och känslor inför dem än mer ytliga. Att dela en fruktansvärd händelse på en telefonskärm med dramatisk musik och en svepning med två fingrar blir aldrig något mer än en artificiell och digital reaktion. Processen göder desensibilisering inför samhällshändelser och hindrar människor från att verkligen förstå dem. Att visa medkänsla när något tragiskt händer begränsas ofta till symboliska handlingar, som att dela en hashtag eller byta profilbild. Den här slappa sortens aktivism (slacktivism) gör inget annat än att döva folks dåliga samveten utan att skapa verklig förändring eller handlingskraft. Reaktionerna förblir symboliska och har ingen större påverkan på samhället. I stället lindrar människor bara sin egen känsla av att ta ansvar och går vidare med sitt liv.

I det här sammanhanget bör Ai Weiweis demonstrativa foto som anspelar på Alan Kurdi tas upp. När smärta och tragedi omtolkas på ett sådant vis blir de bara imitationer av verkligheten och misslyckas med att förmedla den fullständiga erfarenheten till åskådaren. När en tragisk händelse förvandlas till konstnärligt objekt blir åskådaren inte ögonvittne till själva händelsen utan får uppleva dess estetiserade version. Weiwei förstärker det visuella intrycket i sin version genom att göra bilden svartvit, men det ingreppet försvagar händelsens sammanhang och förändrar åskådarens känslomässiga reaktion. Sådana konstnärliga ingrepp skymmer tragiska händelsers verkliga betydelse och lyckas bara åstadkomma en ytlig och tillfällig känslomässig reaktion snarare än djup och medveten empati.

Försöken att kontrollera allmänhetens reaktioner

En vecka efter dådet anordnade kommunen och länsstyrelsen i Örebro en minnesstund på Stortorget. En tyst minut utgör ett traditionellt inslag i en sådan ceremoni, i syfte att hedra de döda och visa stöd för de sörjande. Men att begränsa den stunden till bara en minut kan inte ge uttryck för förlustens fullständiga känslomässiga tyngd och betydelse. Ett liv är för heligt för att rymmas i en enda minut. Stora tragedier kan inte förminskas till några symboliska ögonblicks tystnad; värdet i varje liv kan aldrig mätas i sekunder.

Minnesstunder hålls för att återställa den känslomässiga balansen efter samhällstrauman. Vi vet dock att sådana stunder ibland används för att kontrollera och regissera allmänhetens känsloyttringar. Efter en tragisk händelse får den upptrissade vreden, sorgen och förlorade tilliten till samhället ofta myndigheter att anordna sådana tillfällen som ett sätt att lugna ner stämningen. Även om dessa ceremonier har som syfte att sörja och hedra de döda används de ofta av myndigheter för att reglera allmänhetens känslor. De må erbjuda tillfällig lättnad, men sådana symboliska handlingar skapar ingen verklig förändring i samhället.

Medan sociala medier och slapp aktivism gör samhällets reaktioner ytliga får vi inte glömma det nödvändiga i att kräva att något faktiskt händer. Sådana här händelser kräver djupgående samhällskritik och krav på verklig förändring. I stället för att nöja oss med symboliska handlingar måste vi konfrontera kulturella skillnader och fördjupa vår empati för att verka för social rättvisa och inkludering.

Kraften i konst, intellektualism och skrivande

Det är välkänt att flyktingar och människor i exil ofta väljer att leva nära varandra och börja skapa nya rötter tillsammans. Sådana miljöer blir till en ”tredje plats” som präglas av jämlikhet. För konstnärer, intellektuella och författare blir exilen en ny kreativ sfär som möjliggör innovativa perspektiv och uttrycksformer i kulturella och sociala sammanhang. Konsten har förmågan att mana till motstånd och skapa medvetenhet om ofrivillig migration. Konstens kraft i synnerhet kan hjälpa samhällen att övervinna fördomar och på allvar ta itu med sociala problem.

Konstnärer, intellektuella och författare borde inte bara ha ett kritiskt perspektiv på samhällsproblem utan också sträva efter lösningar. Konstnärer undviker ofta elitens urbana rum och föredrar att uppleva de miljöer där marginaliserade grupper bor och träffas. Bakom det valet finns det faktum att sådana platser är mer dynamiska och inte enkelt låter sig kontrolleras av systemet.

Kuratorer, regissörer och kritiker kan skapa starka band med allmänheten genom att undvika ett renodlat institutionellt ramverk, göra konsten mer tillgänglig och stärka samhällets relation till den. Men när det inte görs och bandet i stället knyts genom institutionellt baserade tillvägagångssätt saknas empatin som nödvändig grund.

För konstnärer erbjuder sådana platser en friare och mer kreativ miljö. Det stärker konstnärens band till allmänheten i skapandeprocessen och gör att deras verk inte står frikopplade från samhället. På sådana platser läggs därför grunden för en omkodning av den konstnärliga produktionen och att bryta mot estetiska normer.

Att sitta vid ett skrivbord på ett kontor, analysera migrantfrågor och föreslå lösningar utan egen erfarenhet visar prov på ett ytligt och oansvarigt handlag och bristande empati. En verklig lösning kräver iakttagelser på plats, möten med migranters problem öga mot öga och en förståelse för lokalsamhällens perspektiv för att utveckla lösningar som tar båda sidors erfarenheter i beaktande. Det här bidrar till inte bara problemlösning utan också till att stärka samhälleliga band.