"Batoul Yassin."

Namnet skar genom mig som en kniv. Det var mitt fullständiga namn, utan minsta tvivel, där på en facebooksida tillägnad massakerns offer.

Jag läste det om och om igen, bokstav för bokstav. Sedan läste jag förgäves hela listan en gång till, i hopp om att bokstäverna skulle upplösas och namnet skulle försvinna bland de andra.

"... Batoul Yassin, 30 år ..."

Namnet dök upp igen på en annan sida, i en ny lista där fler namn hade lagts till. Det stod kvar där, orubbligt bland de andra, en igel som hade fäst sig vid ett öga och sög blod. Paniken grep tag i mig när jag såg siffran bredvid namnet. Jag märkte att listan gällde unga offer, pojkar och flickor. Små siffror bredvid namnen, liv som knappt hunnit rymma någonting. Jag tog ett djupt andetag i ett försök att få tillbaka mitt lugn. Det här måste vara ett misstag. Ett jävla misstag.

Mamma ropade att lunchen var klar. Mitt namn på hennes läppar fyllde mitt bröst med en känsla av trygghet. Det var ett bevis som inte gick att förfalska.

Jag satte mig mitt emot henne och pappa och betraktade dem vemodigt. De hade åldrats så mycket på bara några dagar. Skräck och förtvivlan kan göra mycket med människor. Har vi verkligen överlevt? undrade jag efter att ha förlorat så många vänner, grannar och släktingar, människor som dödats på sätt vi inte ens kunnat föreställa oss i våra vildaste mardrömmar.

Jag såg in i min familjs ögon. De var lika torra som mina efter all gråt. Vi uppmuntrade varandra att äta, men ingen hade matlust.

Jag kysste dem båda på pannan och gick tillbaka till mitt rum med telefonen i handen. Vi hängde fast vid våra skärmar. Korta samtal avlöste varandra. Vi försäkrade de nära och kära som fortfarande fanns kvar om att vi levde, och de försäkrade oss om detsamma. Vi sade inget mer, absolut inget.

Jag skrev in mitt namn i sökfältet och satte det inom citationstecken för att vara säker på att få exakta träffar. Dussintals listor rullade framför mig. Jag öppnade den senaste, där någon tycktes ha lagt till nya uppgifter om offren.

Jag undrade vem dessa listor egentligen var till för. Vem försökte de som skapade listorna övertyga om att vi var oskyldiga och inte förtjänade att dö?

Min mun kokade över av svordomar medan blicken hastigt svepte över namnen. Jag läste yrkena: läkare, sjuksköterskor, ingenjörer, lärare. Sedan stannade jag vid mitt eget namn:

"Batoul Yassin, 30 år, författare." Jag började skaka som träffad av blixten. Fanns det ingen som granskade de här listorna?

Jag kastade ifrån mig telefonen och flydde in i mammas famn, den mest verkliga platsen mitt i all denna galenskap. Hon behövde inte fråga vad som hänt. Vi hade fler skäl att bryta ihop än vi kunde räkna.

Med huvudet mot hennes axel fick jag syn på pappa ute på balkongen.

Det var som en scen ur en film. Den sönderslagna glasrutan. Den grå himlen omkring oss. Pappa som varsamt strök över en basilikaplanta som verkade ha vissnat. Jag tittade på den noga och försökte komma ihåg om den såg likadan ut före massakern, utan att lyckas ens få en flyktig minnesbild. Jag tittade på min pappa. Hans händer darrade som tunna grenar i storm. Jag försökte påminna mig själv att jag måste vara stark för deras skull och lyfte huvudet från mammas axel, torkade bort tårarna med hennes händer och kyste dem länge. Där och då fattade jag ett beslut. Tidigare under dagen hade jag läst om en stor begravning för offren. Jag skulle gå dit. Antingen fick jag se kroppen av den flicka som bar mitt namn, hade samma ålder och samma yrke som jag, eller så skulle jag rätta till deras misstag. Jag tittade i spegeln innan jag gick ut. Mitt ansikte såg blekt ut, men jag kände ingen lust att sminka mig eller försöka fixa till något.

På begravningsplatsen hade människor samlats kring offrens kistor: kvinnor, äldre och barn. Jag granskade deras ansikten ett efter ett. De såg ut som spöken, som om de själva redan var döda.

Det fanns så många öppna gravar att jag inte kunde räkna dem. De låg där och väntade på de mjuka kropparna. Jag visste inte varför jag just då kom att tänka på min mormors sil och det hon brukade säga varje gång hon använde den: “Så här skiljer man det goda från det dåliga.”

Min mormors grav fanns här också. Hon dog för fem år sedan och hade bett att få bli begravd nära oss. Utan att egentligen tänka på det började jag gå mot hennes grav. Men när jag kom fram fylldes jag av ilska. Två stora gravar hade nyss grävts upp bredvid henne.

Visste de inte att platsen intill mormor var reserverad för resten av familjen?

Jag var på väg att ropa på vakten för att fråga honom. Men jag hejdade mig när jag fick syn på en liten lapp bredvid gravarna. På den stod det:

"Batoul Yassin och hennes föräldrar, 7 mars 2025"

Plötsligt förändrades något i luften, den kändes annorlunda, och den vidsträckta begravningsplatsen krympte till ett trångt rum.

Jag läste lappen om och om igen, som om jag tuggat på något bittert utan att kunna svälja det, i hopp om att bokstäverna skulle förändras. Jag tog ett steg bakåt och kände hur marken började gunga under mina fötter.

Jag såg inte längre människorna omkring mig, inte kvinnorna i svart med sina sargade ansikten, inte barnen som klamrade sig fast vid sina mödrars abajakappor, inte de gamla med sina vilsna blickar och krökta ryggar. Allt gled längre och längre bort, som bilder som bleknar och till sist försvinner i ett uråldrigt mörker.

“Var inte rädd!” Rösten kom bakifrån.

Jag vände mig om och såg min far. Eller något som liknade honom.

Hans ansikte var blekt, ögonen djupt insjunkna. Han sträckte sin darrande hand mot mig, försökte lägga den på min axel.

Samtidigt dök bilden av den vissna basilikan upp i mitt huvud. Medan han närmade sig såg jag hur hans fötter sjönk ner i marken.

Jag ville ropa på honom, säga något, vad som helst, men rösten ville inte komma ut.

I samma ögonblick kände jag min mammas hand på min axel, stöttande.

“Batoul ...!” Den här gången kom rösten framifrån, den gamla rösten, full av ömhet. “Batoul ... Tita!”

Och med ens strömmade alla de varma kvällarna tillbaka, kvällarna då jag satt i min mormors knä medan hon berättade sagor om prinsessor och monster.

Mammas hand vilade fortfarande på min axel.

“Vi kommer inte att skiljas åt. Prinsessan vaknar inte den här gången, och monstren fortsätter att vandra ovan jord”

“Var inte rädd”, sade min mormor.

Och utan motstånd sjönk jag in i hennes berättelse.