Bara en enda sak saknade jag och det var att kunna skrika högt. Kanske skulle någon höra mig…

Sedan jag blev till har jag inte kunnat göra annat än att sluta ögonlocken om någon lagt mig på en säng eller ett bord, eller på vad som helst i horisontellt läge, och om någon skulle lyfta upp mig lodrätt skulle du få se mig ofrivilligt öppna ögonen.

För tre år sedan befann jag mig på en hylla i en leksaksaffär i Beirut då en man och en kvinna steg in och lät blickarna vandra över utbudet som visades upp för dem på hyllorna. Kanske skulle de välja ut en lämplig present till sin son som skulle fylla fem år.

Det var vad jag förstod av deras samtal med affärsinnehavaren.

Min upprätta position på hyllan tillät mig se vad som hände, men inte helt och hållet, eftersom jag satt något tillbakalutad, vilket fick ögonlocken att hänga ned halvslutna.

Fantasibilder började röra sig framför mig och jag blev rädd. Det kan ha berott på att jag aldrig sett fram emot att sluta i händerna på ett litet barn som skulle få mitt hjärta att explodera med sina obegripliga samtal och historier och kanske slå sönder mig i ett utslag av dåligt humör…

Medan jag tänkte på allt detta plockade affärsinnehavaren fram mig och försökte övertala föräldrarna att köpa mig. Han beskrev för dem hur jag skulle sjunga om deras son försiktigt tryckte mig på magen och han gungade mig upp och ned för att demonstrera hur mina ögon öppnades och stängdes automatiskt, vilket gjorde mig väldigt yr och illamående.

Ni kanske blir förvånade över allt det här jag berättar för er och chansen är stor att någon av er frågar sig; hur kan en docka känna yrsel?

Okej, det spelar ingen roll så länge ni fortsätter läsa och är övertygade om att det finns en docka som kan berätta sin historia.

Jag är ingen liten docka, vilket ni kanske föreställt er. Jag är lika stor som ett barn i tvåårsåldern och kan både sitta och stå stadigt. Jag är gjord som en pojke, med kort ljust lockigt hår av flätat ullgarn och jag har försetts med leder i händer och fötter. På så sätt kan barnet som får mig röra mig som det vill. Mitt huvud kan till och med snurra runt i alla riktningar.

Föräldrarna blev övertalade att köpa mig och under prutandet och diskussionen om priset förstod jag att vi hade en lång väg framför oss samt att jag skulle framleva resten av mina dagar i en familj som kommit från Aleppo i Syrien till Beirut för att få behandling för sin autistiske son.

Det stod klart när fadern sade till affärsinnehavaren:

– Jag bryr mig inte så mycket om vad jag får betala för dockan om vi bara får den med oss ända hem, utan att de stjäl den på vägen till Aleppo, som är översållad med militära vägspärrar och kontroller.

När leksakshandlaren frågade dem var sonen var svarade mamman lite överrumplat och svävande att han sov i bilen.

Vi gick ut ur affären. Mamman bar mig i famnen som ett barn medan jag längtade efter att träffa deras son, som skulle slå sönder skallen på mig vid första bästa tillfälle han blev arg…

Men när vi kom till bilen fanns ingen därinne. Jag väntade spänt på skriken från mamman, som skulle skynda sig att börja leta efter sonen och pappans panikslagna oro för honom. Men de var förvånansvärt lugna…

De steg in i bilen och mamman började vagga mig i famnen medan maken helt kallt sade att han var hungrig.

Vägen till Aleppo var lång. Jag låg i kvinnans famn. Emellanåt lyfte hon mig upprätt för att se mina ögon öppnas och därefter lade hon tillbaka mig i famnen för att säga till maken att det nya barnet sov i godan ro. Då och då tryckte hon mig på magen så att hon fick höra en obegriplig sång stiga upp från mitt inre och ibland kysste hon mitt sovande ansikte. Det gick så långt att jag till en början trodde att det var den sorgsna kvinnan som behövde behandling eftersom hon, att döma av hennes beteende, verkade vara barnlös och längta efter en son, även om det bara var en docka.

Så snart vi nått huset i Aleppo var inget som jag hade trott. Allteftersom dagarna gick tog kvinnan för vana att lägga mig i en liten säng som verkade ha tillhört ett barn, vilket framgick av alla leksakerna runt den, men också av historierna jag fick höra av mamman varje kväll innan läggdags. Hon behandlade mig som sitt barn, som om jag var på riktigt, och berättade för mig om sonen som dog i hennes armar av feber under perioden då Aleppo var belägrat och utsatt för bombattacker och granatbeskjutning så att hon inte kunde ta honom till en läkare.

Ofta klädde hon mig i sonens kläder och satte mig vid matbordet. Maken försökte ta hand om hennes sorg så gott han kunde, men han mådde inte bättre själv. Allt han tänkte på var att lämna huset och ge sig av från staden, som var som en krutdurk.

Jag började vänja mig vid livet i huset, men alla hölls vakna på nätterna av skottlossning och granateld. Landet befann sig i krig och situationen försämrades under det sista året jag tillbringade med familjen så till den grad att en tunnbomb, som flygplan släppte över bostadskvarter, slog ned i närheten av huset och förstörde flera av grannhusen, sprängde sönder dörrar och krossade fönster. Skottlossning med skarp ammunition började bryta ut på granngatorna. Allt detta fick paret att samla ihop det nödvändigaste, lämna huset och med bil ansluta sig till karavanen av familjer som flydde från sina hem.

För mamman var jag det allra viktigaste att få med sig. Längs hela vägen hörde jag inget annat är kvinnors klagorop, männens kvävda snyftningar när de tvingades lämna sina hus och barnens skrik och ihållande gråt…

För att jag skulle vara i säkerhet lade kvinnan mig horisontellt i en väska med kläder och stängde den ordentligt. Samtidigt hade folk runt omkring börjat säga att det bara fanns ett val, att stiga ur bilarna och korsa gränsen mellan Syrien och Turkiet till fots. Det var enda sättet att klara sig. Där fanns dussintals människosmugglare som väntade på flyktingkaravanen.

Innan jag blev stoppad i väskan försökte jag se och samla på mig så många scener som möjligt för att beskriva dem för er. Jag hade nämligen en osviklig känsla av att om jag kom ned i väskan skulle jag aldrig komma upp igen. Jag vet inte varifrån känslan kom, men i det ögonblicket var det allt jag kände.

Bland scenerna: tre kvinnor klädda i svarta abayor, var och en av dem bär en väska på huvudet och släpar sina barn efter sig, lite längre till höger, under en stor klippa, sitter en gammal man som verkar vara barfota och torkar tårarna som rinner ur ögonvrån med snibben på sin shamagh, en ung maskerad man står på klippan, ser ut över gruppen framför sig och skriker åt dem att de måste betala för att få beskydd och att de måste skynda sig efter honom med barnen på axlarna därför att vägen är full av taggbuskar och mycket oländig…

Det sista jag hörde innan jag hamnade i väskan och ljudet dämpades var smugglarens röst:

– Alla som inte vill komma med mig kan stanna här och låta hyenorna äta upp dem.

Därifrån, inne i väskan, kunde jag inte längre höra något förutom hastiga, stapplande steg och smugglarens röst, som ideligen förbannade de gående samtidigt som han uppmanade dem att skynda på och tysta barnen så att inte gränsvakterna skulle upptäcka dem…

Mer än åtta timmar gick på det här sättet. Det hörde jag från mannen som bar väskan när han bad sin maka hålla ihop och sade att det bara var en liten bit kvar. Själv låg jag i väskan och ömsom öppnade ögonen när mannen bar väskan på ryggen, lodrätt, ömsom stängde dem när han bar den i handen, vågrätt.

En gång, när mannen lagt väskan på marken för att hans fru skulle sätta sig att vila, pressade hela hennes tyngd mot min mage så att den där obegripliga sången steg upp ur mitt inre. Det verkade dock inte som om någon hörde den därför att häftig skottlossning på samma gång fyllde luften…

Utan tvivel var det gränsvakterna som hade upptäckt människorna på väg eftersom kvinnoskrik hördes, det skrämda springandet tilltog liksom männens bevekande ord om att det fanns barn bland dem. Men skottlossningen avtog inte, varvid alla blev tvungna att lämna sina väskor och fly efter smugglaren.

Efter en liten stund kunde jag inte längre höra någonting utom hyenornas ylanden på avstånd, vindens vinande och en misstänkt tystnad…

Jag låg på rygg inne i väskan med ögonen ofrivilligt stängda. Jag visste inte vad som skulle hända efter detta och funderade: har de lämnat mig?

Är det möjligen så att de är döda?

Jag bara undrade, och tänkte inte för ett ögonblick söka efter ett svar. Därför att jag hade upptäckt att tiden gick fortare ju fler frågor jag ställde och i själva verket, i en situation som denna, fanns inget som tjänade mig bättre än att tiden gick fortare.

Ni kanske skulle bli förvånade om jag erkände för er att vad jag hoppades mest på just då var att någon skulle komma, vem som helst, och bara vända på väskan och ställa den upprätt. För en av de mest plågsamma saker som finns är att inte kunna öppna ögonen i den stund då du verkligen behöver göra det…

Jag vet inte exakt hur lång tid som gick, men det var inte lite. Sannolikt gick ett helt år medan jag låg där i väskan under bar himmel, kvarlämnad på gränsen mellan två länder…

Och jag vet inte hur jag kom hit…

sittande på en hylla i en stuga som tillhör en grekisk sjöman. Varje gång hans vänner frågar om mig säger han att han hittade mig hängande i sina nät under en fisketur längs Egeiska havets kust och mina ögon var uppspärrade som om de sett en massaker.