Det hade gått två år sedan kriget i Khartoum bröt ut den 15 april 2023. Khartoum, huvudstaden i det land som jag fötts, vuxit upp, studerat och själv fått barn i men sedan flytt ifrån för tre år sedan nu. Kriget spred sig till att drabba delar av landet vars befolkning aldrig tidigare direkt upplevt krig. Självklart hade en del av dem drabbats av krig och därför tagit sig till Khartoum. Staden var en av flera tillflyktsorter dit människor flytt när andra krig slukade deras byar. Nu blev de tvungna att fly för andra, tredje eller fjärde gången.

Varför berättar jag detta med sådan exakthet? Jo, eftersom kriget har olika åldrar i olika delar av Sudan. För mig är det samma krig som bröt ut i de södra delarna av landet, Nubabergen och vid Blå Nilen för över fyrtio år sedan. Samma krig som sedan slingrade sig vidare till Darfour för tjugotvå år sedan. Att detta krig nu anlänt till Khartoum utgjorde bara kronan på verket för våldets fullständiga kontroll, vilket centralregeringarna inte hanterat med det förnuft som krävts.

Det jag vill säga är att Sudan under flera decennier befunnit sig i ett konstant krigstillstånd, men att det aldrig någonsin kallats ”Sudankriget”. Inte förrän nu, när det nått hjärtat av huvudstaden, själva ”centrum”, och fått det att fatta eld.

Tidigare hade kriget kallats utifrån den region det drabbat; kriget i söder, kriget i Nubabergen, kriget i Darfour, etc. Perifera krig inledda av samma centralmakt och som intalade befolkningen i huvudstaden och säkra regioner att det var någonting som skedde långt ifrån dem och som inte nödvändigtvis angick dem.

Jag, som författare, var och är fortfarande upptagen av denna blodiga historia. Jag har inte kunnat undgå att se helhetsbilden av kriget, att beskriva det som en rörlig karta av våld, som varje gång erövrar nya platser. Hur det under förra seklet bröt ut i en liten by allra längst söderut och sedan spred sig som en oljefläck på en het plåt till dess att det täckte hela landet.

Här föddes min passion för skrivandet; för att få andra att se vad jag ser, så att de ser krigets monster tydligt växa. Jag formade ord för att berätta dussintals historier iklädda krigets fula ansikte för att avslöja dess våld. På exakt samma sätt som barn tålmodigt lägger ihop de små bitarna i ett pussel för att få fram en enda, tydlig bild av ett djur eller en bild som slutändan ska bilda ett fullständigt och begripligt motiv.

Jag ägnar mitt skrivande åt detta åtminstone till dess att jag är färdig med berättelsen. Jag skriver för att jag inte längre står ut med den glömska och förnekelse som sudaneserna lever i, och som drabbar dem med förvåning varje gång kriget återvänder, som om det vore ett nytt krig. ”När jag säger sudaneser menar jag alla; både nord- och sydbor”. Detta är också ett av de dilemman som jag drabbats av sedan Sudan delades upp i två Sudan efter ett långvarigt krig som omöjliggjorde samexistens i ett och samma land. Jag måste nämna dem tillsammans för att utesluta tvetydigheten i att jag bara skulle prata om Sudan. Sydsudans självständighet har inte befriat landet från våldets historia, tvärtom tog de med sig verktygen för våldstillverkning och fortsatte att skapa sina krig, och detta är vad som nu händer i Sudan utanför dess södra del.

Jag sa att jag skriver för att jag inte längre står ut med glömskan. Politikerna hanterar kriserna som om de var nödsituationer utan rötter i det förflutna. Befolkningen hanterar krigen som om de var isolerade, spridda delar, därför är de duktiga på att vända blad. Kanske är glömskan en sorts knep för att fortsätta? Kanske!

När kriget bröt ut i Sudan 2023 skrev jag entusiastiskt och redigerade min andra historiska roman om ett annat krig, ett som bröt ut 1983. Jag valde att skriva om det förflutna och dokumentera vad som hände vid den tiden samtidigt som nuet var på väg att sättas i brand. Fram till dess att kriget överföll mig den 15 april 2023. Jag upplevde mig vara försatt i en besvärlig situation där jag var tvungen att dra en tydlig gräns mellan ett just nu pågående krig och ett annat krig som pågick i min roman.

Jag försökte hålla mig skärpt och medveten för att inte blanda ihop händelserna i de två krigen, mellan vilka det låg mer än fyrtio år i tiden. Jag blev ofta osäker. Gränsen mellan fantasi och verklighet hade blivit hårfin för krigen är likartade i sina handlingar. Scener av förstörda städer, flyktingar, hänsynslöst dödande, rökkvävd himmel och frekventa lögner från krigare på båda sidor. Allt liknar vartannat.

Skrivandet omvandlades till en sorts plågsam smärta och en tung plikt där en av oss tvingades gräva i minnet för att väcka de som fallit offer för massakrer i tidigare krig som aldrig fått någon politisk eller rättslig uppmärksamhet. Jag skrev med stor försiktighet, likt någon som går i ett minfält, rädd för att det skulle explodera under min penna när jag plockade upp bokstäverna en efter en och ordnade orden sida vid sida för att beskriva krigets grymhet men undvika ett nytt krig.

Skrivandet avbröts när aprilkriget bröt ut. Det var som om jag, för att jag ömkade mitt hjärta, bestämde mig för att bara leva i ett krig.

Men trots allt detta var jag tvungen att fortsätta. Jag kunde inte överge de själar jag väckt för att ge dem någon sorts rättvisa, rättvisan i att de inte var glömda. Samtidigt kan det jag skriver ge någon sorts visdom åt nutiden som rycks med av det förflutna utan ett uns av eftertanke.

Att skriva i och om krig är ett sätt att öppna upp gamla sår igen och försöka läka dem genom att hälla besk, brännande medicin över dem samtidigt som nya sår börjar blöda.

Jag skrev för att konfrontera det förflutna, men också för att mota bort nuet som upprepar det förflutna med förbryllande dumhet. Nuet är ingenting annat än en återspegling av det förflutna, reflekterat på andra platser, som väljer andra offer och nya, mer dödliga vapen.

Mitt i allt detta lade jag märke till dussintals skribenter som blivit upptagna med att skriva. Bara i fjol gav flera förlag ut dussintals nya tryckalster av sudanesiska/sydsudanesiska författare. Det var romaner, noveller, poesi, studier och kritik. Ett antal av dessa nominerades till regionala och internationella priser. Det var som om pennan låg i kapplöpning med krigsmaskinen.

Skrivandet försöker ge liv även åt de bortglömda döda och placera dem i vittnesbåset.

Vi skriver för att visa skillnaden mellan ett normalt liv och ett liv i krig. Ett krig, oavsett hur länge det varar, kommer aldrig att betraktas som det ”normala” för krigets tillvaro i sig är en sorts avvikelse från historiens gång, och det bringar oordning i det normala.

Krig utgör en tillfällig situation, oavsett hur många decennier det tynger en nation. Det skapar en sorts nödsituation omkring sig. Det är som om vi söker skydd på andra platser och lever i en avlägsen tid där staten är frånvarande och vi tvingas därför omorganisera oss för att kunna försörja oss. Vi lever i kollektiv för att skydda varandra och vi lever sida vid sida med människor som, precis som vi själva, tillfälligt bor i geografiska områden som de aldrig satt fot i förut.

Det är dessa nödår som skrivandet försöker fånga, för att bevara minnet av en längtan efter ett normalt liv där alla åtnjuter fred.

Jag tror att detta överflöd av litterär produktion är en sorts vapen i motståndet mot kriget, en sorts anpassning som är nödvändig för att skydda framtiden från att krigets/krigens ondska förs vidare till kommande generationer.

På höjden av mänskligt nederlag tar vi vår tillflykt till skrivandet. Skrivandet är också en sorts tillflyktsort. Genom att skriva konfronterar vi folkmordet med evigheten.

De bara brösten konfronterar kulorna i hopp om att dessa ska ge dem puls och berätta om det ljuva livet.

Så blev skrivandet det enda stöd som hindrade oss från att falla in i förtvivlans eld och som hjälpte oss att övervinna ångestattacker, känslor av hjälplöshet och sorg.

Det hjälpte oss att uthärda exilens och tillflyktens enslighet, och genom skrivandet säger vi: ”Här är vi, vi är fortfarande här och vi representerar sårade fosterland”, och genom våra tryckalster försäkrar vi att vi inte har glömt och att vi inte kommer att bli glömda.

Skrivandet har alltid varit vår ömma följeslagare som skänker oss en sorts tröst.

För mig är skrivandet mer än att bara rada upp ord. Det är den sista undsättaren som jag vänder mig till i mina mest desperata och skräckslagna stunder.

När kriser rasar omkring mig distraherar ingenting mig från dem förutom att sätta mig ner och skriva, framför en skärm så ljus att jag bländas och inte kan se mörkret som växer runt omkring mig. I skrivandet söker jag skydd från yttre ondska, som att höra smärtsamma nyheter som jag står maktlös inför. Det får mig att släppa lös min ilska, sorg och frustration på ett någorlunda balanserat sätt. Och det påminner mig om mitt uppdrag som författare. För tillfället skulle det kunna gå att sammanfatta detta uppdrag i att det utgörs av att dra uppmärksamhet till krigets tragedi och samla fler människor att stödja humanitära frågor och den katastrof vi går igenom.

Tiden och avståndet har hindrat mig från att läsa mina författarkollegors alster under detta krig men jag kan nästan garantera att de omfattar ämnen som krig och dess följder, nostalgi och desperat kärlek mellan människa och människa, och mellan människa och ett grymt hemland, och när det ska ta slut. Ja, vi väntar alla på att detta krig ska ta slut, men hur och när? Jag vet inte.

Det är svårt att spekulera kring varför vi skriver så produktivt just nu och är så ivriga att publicera våra verk. Även författare som inte är benägna att publicera sina verk har börjat göra det, om än bara genom att ge ut gamla verk.

Men generellt sett kan jag säga att skrivandet blivit ett sätt att konfrontera det våld de nu upplever, ett våld som sker inför ögonen på dem. De har blivit förstahandsvittnen och offer. Detta utspridda våld som deras närmaste anhöriga drabbas av, vars död hänsynslöst kungörs i sociala medier. Allt detta säger oss att detta krig inte längre är en nyhet som rapporteras av andra, utan att det blivit en händelse som de själva är inblandade i på ett eller annat sätt. Dessa döda kroppar tillhör inte längre främlingar som de inte bryr sig om, och blodet som flyter över sudanesisk mark och konkurrerar med Nilens högvatten är inte längre främmande blod. Det är blod från deras förrådda bröder, deras våldtagna döttrar och mödrar, deras mördade vänner och deras grannar som kidnappats av bombningarna; människor vars ansikten och namn de är bekanta med.

När nyheterna kallar dem offer, kallar vi dem hjältar och martyrer.

När rapporterna kallar dem offer för sexuellt våld, ger vi dem stämpeln överlevare.

När vi hör att deras kroppsdelar och kött spridits för vinden av en granat eller ett stridsflygplans bombardemang, kallar vi dem fredsduvor som fyller himlen och flyger i protest.

När de säger att barnen dör av hunger, säger vi att de vägrat att äta i protest mot den hunger som drabbar det globala syd trots markens bördighet och flodernas rikedom, om bara konflikterna skulle upphöra!

På så sätt kringgår och undviker vi katastrofens faktiska verklighet. Skrivandet ger oss en chans att åter få ordning på saker och ting, och vi börjar med våra själar som kastas fram och tillbaka av sorg och oro för dem som fortfarande är fångade i detta krigs klor.

Under tiden som jag skrev dök det här och där också upp nya texter som dokumenterade krigets fasor. Kriget gav alla möjligheten att uttrycka sig. Tidigare krig hade inte fått lika många att prata om dem lika intensivt och exakt som det här. Tidigare krig, trots sin grymhet och långa varaktighet, hade gett mycket få och låga röster.

Jag skulle vilja säga till mina skribentkollegor och de som i sociala medier kommenterar med dessa arroganta skriverier om krigets fasor: Ni skriver inte bara om det pågående kriget, utan ni skriver också om föregående krig som tidigare inte givits skrivandets kraft.

Om kriget underminerat freden i alla dess former så är skrivandet ett krig mot kriget. Det är ett krig för överlevnad, motståndskraft, för att det spillda blodet ska hållas varmt och smattra i öronen på de som bär vapen. Vad är poängen med detta gränslösa mördande?

Ju mer vi skriver, desto längre håller vi minnet av scenerna levande. Om vi bara, med vårt blod, med detta levande röda bläck, uttrycker vad som händer ger det kanske lite visdom inom en nära förestående framtid, så att vi kan bilda en enad front mot kriget/krigen.

Jag tror att det här är vad skrivandet har betytt för mig ända sedan jag började kombinera ord med blodiga händelser. Jag kommer aldrig att glömma skrivandets förtjänst, för det har gett mig en sorts förmåga att ta till mig tragedin och leva med den så att jag kan möta människorna omkring mig med ett strålande leende.

Jag skriver om de mest våldsamma scenerna och ibland faller jag ihop i gråt när jag skriver, vilket innebär att jag erkänner de händelser som inträffat och som inträffar nu. Kriget har en destruktiv kraft. Kanske är den enda chansen att överleva kriget att acceptera att det pågår och att erkänna att vi står maktlösa mot att undvika allt som följer av det, så att det vi skriver förblir ett framträdande ärr i minnet som berättar allt.